5.

Några dagar förut, då han lyckats undkomma en promenad med en ny laddning av föräldrarnas gäster samt ensam och mulen sökt och funnit sig en plats bland strandens klippor, hade han sagt sig själv:

— Jag vill tänka, jag vill vara i fred.

Han hade lagt sig baklänges och blickat upp i den blå himmeln med dess vita moln, dess lycksaliggörande orörlighet över all rörligheten, dess gränslösa öppna famn för längtan, oro och missnöje. Men icke ens denna himmel hade varit honom nog, eller kanske tvärtom varit alltför mycket, för högt uppe, för långt borta, för tyst och oberörd.

Det var då, som tanken på Matti dykt upp.

Henne kan jag med! tänkte han. Alla andra är idioter och apor. Jag vill inte längre säga allt det där, som man bör säga, jag vill inte vara artig och trevlig mer. Jag vill vara ogenerad, jag skulle vilja äta med fingrarna, slå sönder tallrikar och göra grimaser.

Naturligtvis gjorde han inga grimaser och slog heller icke sönder någon tallrik, men han fick som feber i kroppen att komma i väg nästa dag. Han ringde upp Matti och behövde ej komma fram med sitt förslag i på minsta vis ceremoniös form, ty Matti fann det ytterst naturligt att han och hon skulle slå läger i ett övergivet palats.

För att förbereda sin väninnas besök hade Alexis ur en kista på vinden dragit fram en stor isbjörnshud, eljest avsedd för platsen under fru Alexandras skrivbord, samt brett ut denna matta mittpå golvet i stora salongen.

Han inbjöd Matti att taga plats där och vecklade upp papperen kring diverse ätbarheter han fört med sig: frukt, bakverk, choklad, läskedrycker; därtill cigarretter. Isbjörnshuden låg mittunder en utomordentlig antik kristallkrona, insvept i vitt tarlatan; möblerna i sina vita överdrag voro sammanförda åt rummets sidor. Genom de vita gardinerna lyste solljuset dämpat och likväl glatt. Björnhuden tycktes flyta som en ensam flotte, bärande tvenne, av hela världen glömda eller okända passagerare, på ett hav utan minsta krusning. En underbar ro, vithet, svalka över det hela — och därjämte ändå den oförlikneliga känslan av äventyr.

Matti tog av sig strumpor och skor och körde in fötterna i den frestande vita björnraggen och sjöng:

Matti Matti barfot,

Matti Matti rosentå,

Matti skall hon heta,

lilla Matti Ögonblå.

— Vad är det för visa? frågade Alexis.

— Den sjöng mamma, när jag var liten.

Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.

Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta, och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten. Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder, låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först vid lunchen hade modern sett sin son.

— Min käre gosse, vad är du egentligen ute i för sällskap?

Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos förste violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.

— Och du hade roligt? frågade fru Pasch.

Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt enda barn med runda ögon.

— Mycket roligt, mamma, svarade barnet.

— Men att inte komma hem?

— Tja, jag somnade.

— Somnade, kära Alexis? var då?

— På golvet.

Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid vilka han nu var framme.

— Låt honom ha sina små barnsligheter, Alexandra, sade han. Det går över.

Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes sinnelag.

— Nå, i ett sådant hem var det väl bra musik?

Alexis hade måst svara:

— Gubben spelade mest själv.

— Så rart och lustigt. Och supén?

— Det var en byffé i tamburen.

— Nå, kläderna då, om tamburen var byffé?

— Dem fick man köra ihop på W. C.

Vid det minnet hade ändå Alexis inte kunnat låta bli att gapskratta, och fru Pasch sade:

— Det verkar verkligen mycket bohème, min gosse.

Men därefter frågade hon inte vidare; hon ansåg det vara lika gott att Alexis i ro fick glömma en tillställning av så formlös karaktär, hela denna lilla utflykt i bohemens värld, hela detta umgänge, bra litet lämpat för hans förhållanden; och Alexis förstod sin mor mycket väl och höll med henne. Han kände ingen dragning alls till Pontus, den efterhängsna kamraten, och alls ingen lust att frekventera det Muriusska hemmet i vardagslag. Men balen var balen och den roligaste han någonsin varit med om — och mitt i balen befann sig Matti. Henne behöll han.

Matti var ju ingen flamma. Det lämpade hon sig icke till. Man mötte henne icke på de vanliga promenadställena. Och om man mött henne, skulle hon ej varit mycket att stoltsera med: tarvligt och till och med litet slarvigt klädd, vacker, men vanställd av missklädsamma huvudbonader. Och Mattis konversation? Egentligen ingenting att komma med heller. Barnslig, präglad av okunnighet om allt man bör följa med och veta, av total obekantskap med varenda en av de personer Alexis råkade nämna, såsom greve Nagel, ungdomarna van der Rosen, kappryttaren löjtnant Oberon, son till översten, skridskokungen Ott, den illa beryktade Molly Faber, allt tomma namn för Matti. Alexis reflekterade inte över att möjligen flickan skulle kunnat räkna upp namn, också hon — namn lika tomma för honom, Alexis, som de föregående varit för henne, men ändå inte utan sin celebritet: sålunda operasångaren Wattman, som sjungit i Paris och som varit med på balen hos konsertmästarens; Garibaldi, känd ända i Amerika; eller fru Murius’ bröder, av vilka den ene var en uppfinnare och den andre en professor i Lund. Det var för övrigt icke för att tala om vare sig det ena eller andra som Alexis ibland hade givit sig ut i Humlegården och sökt efter Matti. Det betydde ju icke någonting alls vad hon visste eller inte visste, hon kom ändå inte på tillställningarna i hans hem och behövde därför aldrig bli konfronterad med ungdomarna van der Rosen med flera.

Alexis behöll henne för sig själv.

Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om sommaren, hon påminde om luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem båda, sommarhuset och den lilla häxan.

Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre märkvärdigt.

Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och sade:

— Nej, vi gitter inte.

De sutto därpå i hans soffa, en skinnsoffa, och pratade.

— Tror du på Gud, Matti?

Det var något, som denna barnunge inte ens tänkt på att fråga sig.

— Ja, svarade hon, ja visst.

— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att be, det hjälper i varje fall inte.

— Vad ber du om då?

Det ville han inte berätta.

— Tycker du om dina bröder? frågade han i stället.

Matti gjorde stora ögon: — Naturligtvis. Mest Roland och sedan Libert.

— Varför mest Roland?

— För han är snällast. Och han har alltid sagt att jag är mest hans.

— Det är ju bara prat, sade Alexis; denne Roland tog sig stora rättigheter, föreföll det honom. Nå, fortsatte han, din far och mor då, tycker du om dem?

— Jag älskar dem!

— Det gör inte jag med mina, sade Alexis. På sätt och vis jo, naturligtvis. Men ändå inte så där att det känns, inte så där som man skulle vilja tycka om någon.

Dessa ord rörde Matti. Hon lutade sitt huvud mot hans skuldra, och Alexis sade:

— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon, varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är jag ledsen åt allting.

— Vi kan låtsa att jag är din syster.

— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade han. Du är nog för ung att inse, att låtsa, det är något man växer ifrån!

— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!

— Det är bara för att du ingenting vet om — om verkligheten.

Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han uttalade dem.

— Bry dig bara inte om den där verkligheten, Alexis! bad hon.

Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att sitta och blunda.

Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis. Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande varelse.

Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.

De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det måste fram:

— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert komponerat åt dig!

— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin goda halvslummer.

Ingenting vidare.

När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:

— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är du.

— Tycker du om mig då?

— Det gör jag, svarade han allvarligt.

— Är det sant?

— Ja.

— Kommer du alltid att göra det?

— Det tror jag säkert, Matti.

Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom — och för evigt. Men dylikt gör man ej.

Så var tiden inne för Matti att gå. Ett kraftigt handslag:

— Ajöken då.

— Ajö, Matti. Tack.

Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl likadant nästa gång?

— Det var klart! ekade svaret i det övergivna huset.

Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna av en ny skatt.

Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu åtminstone.

Libert kom hem från musikhandeln, händerna fulla av noter han fått låna, och han frågade naturligtvis strax: — Nå?

— Ingenting, svarade Matti och såg bort, ty detta var den första lögnen till den trofaste vännen.

Pontus kom hem, rödögd av läsning, beredd att med ursinnig energi sitta uppe och ännu arbeta en stund på natten.

— Du, Matti, har väl inte händelsevis sett Pasch i dag?

— Nej.

— Vad du ser het ut, barn, sade fru Murius och smekte det lilla ansiktet, som ännu bar reflexen av de underbara, överlyckliga stunderna. Men inte ens på frågan i mors ögon var det möjligt svara.