5.
Hösten kom.
Ännu två gånger under sommaren hade Alexis haft Matti med sig upp i huset vid Floragatan. Den ena gången hade de lekt och rasat, sprungit efter varandra genom rummen, trappa upp och trappa ner, och slagits, tills Alexis fick ner Matti ordentligt med båda skuldrorna platt mot parkettgolvet.
— Du ger dig?
— Aldrig!
— Du är komplett slagen, begriper du inte det, och i mitt våld.
Så skrattade han till litet tvärt och släppte henne.
Nästa gång blev det mer likt den första igen. Matti fick berätta om sitt hem, så olikt Alexis’ eget, så olikt alla hem han visste av. Ibland rådde där dyster nedstämdhet tyngande allt och alla; det var då konsertmästaren inte sov, därför att han insåg hur misslyckat hela hans liv var. Ibland voro lönens pengar också slut, eleverna uteblevo eller betalade slarvigt, ingen behövde få dyrbart porslin lagat: vad skulle hyran betalas med? Väl att Roland var godhetsfullt omhändertagen i Amerika; men hur skulle det gå med Pontus’ studier, och med Libert? Ty hur denne än lämnat böckerna bakom sig, måste han ju ändå födas och klädas, tills han nått fram att bli åtminstone så mycket som en stackars bierfilare, en som spelar potpurrier på små enklare kaféer, eller kanske dansmusik på enklare familjebaler. Att inte tala om henne, Matti, en varg att äta och slita.
Ändå kunde alltsamman plötsligt vara ombytt igen. Roland skickade plötsligt femton dollar, inbesparingar på den första lilla lönen; Pontus utmärkte sig igen med sitt goda huvud och fick ett stipendium; lille Libert gjorde framsteg, och hon, Matti, hade lyckats sy en klänning själv. Den trängde i ärmhålen och var litet för kort, men ändå långt ifrån oanvändbar. Och plötsligt strömmade elever och porslin till igen; mamma hann knappt laga allt som lämnades in, och ännu mindre laga allt annat, kläder och duktyg med mera, som hon icke orkat med, när alla bara varit sorgsna och hon ensam skulle muntra dem. Då lyste hemmet upp igen, då festade man en smula, bal gavs det inte precis mer, men Garibaldi kom om kvällarna och satt och väntade hem herr Murius, och operasångaren Wattman, när han var ledig, och många andra vänner, och man drack italienskt vin.
Och då slapp man åtminstone höra pappa säga till mamma att hon hellre borde blivit gift med operachefen!
— Operachefen? frågade Alexis. Känner ni honom?
— Inte! Det är bara ett talesätt.
— Han umgås hos oss, sade Alexis.
Hösten kom, de hemliga sammankomsterna i Paschska huset togo slut; Alexis och Pontus voro inte längre klasskamrater, ty Pontus hade lyckligt och väl hoppat över ring III som han sagt att han ämnade göra. Det skulle ej varit honom emot att få meddela detta åt den ensamma damen i parken. Han ångrade smått att han inte fortsatt att odla bekantskapen: vem visste vad som kunde falla en dylik dam in? Att hjälpa en lovande yngling fram till examen var inte det orimligaste.
Men damen var försvunnen och det skulle mycket ha förvånat Pontus, om han erfarit att hon icke helt och hållet glömt honom.
Han hade blivit en av den sömnlösas gäster, en av fantasifigurerna, vilka medan stadens klockor slogo nattens timmar, höllo henne sällskap. Hon hade ibland önskat att den städade unge mannen av en impuls vänt sig till henne, yppat eventuella svårigheter, tytt sig till hennes beskydd — och hon skulle ej vägrat honom det. I stället hade han gått, uttråkad, och kanske, tänkte hon, gjort narr av henne inom sig, eller i sitt hem, i detta Muriusska hem, där hon ingenting hade att skaffa.
I september reste fröken Liwin, såsom hon tänkt sig det, utomlands. Opåräknat fick hon med sig Rick Brunjohann, vars förlovning under sommaren blivit uppslagen, och som var förstörd av förtvivlan. Elma förbarmade sig över henne, och de reste under några veckor. Men Elma drog hit och Rick dit. Rick ville liva upp sig med nya kläder dels åt sig själv, dels också åt den, enligt hennes mening, alltför tantigt och ledsamt klädda Elma, och Elma lät verkligen förmå sig att i Paris ekipera sig någorlunda efter modets fordringar. Men Rick ville också göra nya bekantskaper, och Elma vägrade absolut att sitta på kaféer, besöka målarateljéer eller danslokaler.
Hon blev då många aftnar sittande ensam på hotellen, rökande liksom hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick, medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt sällskap för den, som vill ägna sin resa åt muséer, utställningar eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick Brunjohann fick ny näring.
På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på hotellet med en stor nyhet:
— Jag har stött på Eric Bourgsten. Han kommer och hämtar oss till middag.
Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris. Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade skoaffär: Feuer stod det över dörren. Det måste väl vara en synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: Feuer, troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.
Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä! ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.
När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar inte mer än nätt och jämnt hem.
Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda. Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten, intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.
Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att Rick ej kunde misstaga sig på deras art.
— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin säkra ton.
— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.
Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig, öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär. Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det, som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.
Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös, mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad, ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.
Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med löjtnanten, en ointelligent karl.
Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka. I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.
Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att intressera sig närmare för henne.
Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb, kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av borden, där en mycket ung flicka satt.
Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten illusionsfrihet.
Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom man väl därhän?
— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där måste ges stunder av triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.
Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.
Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme efter timme följa hennes dagar; veta allt.
Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.
— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min dotter är ju ännu bara ett barn!
Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen utlöste, förde henne åter till verkligheten.
Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste banala yttre levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist, kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.
— Ni är mycket tankfull, fröken Liwin, anmärkte Bourgsten.
— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att vara ute och särskilt på ställen som detta.
— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!
— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.
Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.
Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:
— Det tror jag inte på, sade han lågmält.