6.

Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls — men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna, föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.

— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis farit illa.

Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna historia aldrig berättas.

— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt hemma? Och vävde till och med lakan?

— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på balerna?

— Inte gärna, svarade hon.

— Det var väl tämligen ovanligt för en ung dam? anmärkte han.

— Jag tror inte jag var av den vanliga sorten.

Rick föll in:

— Nej, det vill jag tro! Var du kanske heller aldrig kär?

Elma svarade litet stramt:

— Jag hade väl mina små upplevelser, också jag.

Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros, månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick veta något av — hennes verkliga ungdom.

— Aldrig har du berättat något, sade Rick.

— Rena bagateller, svarade hon avvisande.

Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:

— Det tror jag inte heller på.

Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan, men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.

Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl med artigt hopp om återseende.

— I morgon? slog Rick fram.

— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både nord- och sydstaterna, att börja med.

Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet, men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap, ur yttre synpunkt sett.

Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte Bourgsten mer än andra.

Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar, det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande inte att få.

Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden, blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.

— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.

Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig, flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv: Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in, till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.

Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.

Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?

Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.

Hon sade sig:

— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens. Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes — och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade snart ett så sollöst sällskap.

Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott; hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.

Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig, eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det, när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.

Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.

Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde fram för henne igen.

Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: — Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag blir tvungen tigga henne på samma vis.

Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur marken? Vet ni vem jag är?

Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.

Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.

Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt människosjäl?

Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor, trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!

O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du någonsin unnas mig?