1.

Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till det.

Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.

Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad det borde.

När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen, frågade doktorn med stor vänlighet:

— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?

— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete är mig synnerligen kärt.

Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt, utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt svårt.

— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn, har jag förstått.

Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:

— Behöver detta nödvändigt dras in här?

Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.

— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte är ju dessutom konfidentiellt.

Med kraftansträngning svarade Elma:

— Nåväl — ja.

— Lever barnet?

Elma svarade utan tvekan:

— Det dog efter få dagar.

— Och var detta en svår sorg för er?

— Nej, det var en lättnad.

— Den saken har alltså, menar ni, inte kunnat tynga ert liv?

— Inte alls, svarade Elma kort.

— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er hälsa.

Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart, så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri. Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart för henne långt tidigare!

Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny hyresgäst flyttat in.

På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne mer ansvar, mer omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket, sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp. Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.

Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!

Medan ännu dödstanken var min följeslagare, föreföll mig varje dag omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag måste hinna få det.

Jag visste inte förrän nu, att det kunde kännas så starkt, bara att leva!

En morgon såg hon i tidningen att Eric Bourgsten var återkommen från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner, hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de kanhända skulle sammanföras igen.

De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt, var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk sedan mycket längre tid tillbaka än hon själv vetat av, och att hon först nu äntligen blivit definitivt frisk.

Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten — bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa. Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.

— Fröken Liwin, så roligt! Vi har mycket saknat er medverkan i Samariten.

Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej, föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd afton.

Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller värdfolkets ovisa omsorg om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina vänligt förtroliga hälsningar.

Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den under hela middagen inte mer än på dessa två.

Hon hörde icke Bourgsten fråga:

— Denna fröken Liwin, hon skall ju vara en ganska framstående dam?

— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än framstående personer.

— Hon har ett ganska intressant ansikte.

— Mycket intressant.

— Hon iakttar mycket, det har jag sett, fast det sker en smula under lugg.

— Det är just vad jag alltid tyckt, svarade Alexandra och spärrade upp sina runda fågelögon, ett tecken på att hennes klokhet trädde i verksamhet. Jag tror, ser Eric, att hon gör sig vanföreställningar om människor. Det är bra synd att hon inte fått en bra man och barn. Jag har själv så mycket glädje av min son.

— Du är en förträfflig varelse, Alexandra, sade Bourgsten, och vi vet alla, att ingen går upp emot dig.

Men efter middagen sökte han upp Elma Liwin och fick henne med sig till en soffa.

Elma hade använt måltiden att jämföra sig själv med samtliga sällskapets damer. De flesta voro bättre klädda än hon, men icke påfallande — den svarta med vitt från Paris stod sig gott. Visst inte alla föreföllo mera konversabla eller åtråvärda som bordsdamer än hon. Några voro inte mer värda som utseende. Hennes båda bordskavaljerer hade varit artiga, konversationen gick ej pinsamt trögt. Elma vågade sig på litet mer vin än vanligt och kände hur hämningar inom henne gåvo vika. Hon vågade göra ett par anmärkningar i en fråga för dagen, rätt olika dem flertalet sannolikt skulle fällt i samma fråga; hon gav sin egen, en smula beska mening och rönte framgång. Hon tänkte: — Jag är naturligtvis inte omöjligare än andra.

Det var i denna sinnesstämning Eric Bourgsten fann henne.

— Tänk er, sade hon, när jag ser er, får jag intryck av att möta något som en gammal vän.

— Det gläder mig, svarade han och lutade sig fram på sitt litet familjära sätt, som hon mindes väl. Och det är dessutom riktigt, fröken Liwin; jag skulle vilja säga, jag tror vi passar båda för en verklig vänskap, och som kan komma att bli varaktig.

— Är det så ni känt för Rick Brunjohann också?

Han tänkte efter, leende åt frågan, mindes sjukgymnastens första små koketterier, vilka eggat honom, samt ett par supéer med stämning av förälskelse, fantomer, vilka snart skingrats, då han upptäckt att hennes tonfall kunde bli vulgära och hennes krokar synliga.

— Inte alls, svarade han avgörande.

— Eller för den dyrkansvärda fru Pasch?

Bourgsten hade alltid betraktat Den vita papegojan som just en vit papegoja, av vissa övernaturliga estetiska skäl iklädd skön människohamn och sköna människokläder.

— Jag dyrkar henne liksom alla andra, naturligtvis, svarade han lätt. Det betyder inte det minsta.

Elma påminde sig det tal som gick om Bourgsten och den illa beryktade fru Molly Faber, vilken utpekats som hans älskarinna. Men där kunde naturligtvis ingen antydan eller fråga få förekomma.

— Mig bjuder han dock sin vänskap, tänkte hon. Är inte det mest värt?

— Ni lär ha varit sjuk, förfrågade han sig.

— Jag är frisk nu.

— Jag ser det.

Han tillade:

— Ni ser yngre och bättre ut än för ett par år sedan.

Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid komplimanger, rörde det honom.

— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En förälskelse?

Elma skakade på huvudet.

— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende? vidhöll han och sökte hennes ögon.

— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför inte?

— Nej, varför inte? upprepade han: Ni är ännu mycket, mycket ung.

Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte, sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i undergivet vemod inför vissheten om att ändå äga så litet av honom — inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.

Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst han färdades?

Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord, lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på allvar blev för sent.

När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han anmärkte sedan till henne skämtsamt:

— Nu kommer man att bry mig för att jag enleverat fröken Liwin!

— Ingen vidare famös erövring!

— Säg inte det, sade han. Ni är en dam med stor prestige.

På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt, man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt — och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som en fientlig mur.

Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där innanför, en tiggerska?

När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp nyckeln ur sin väska, sade han.

— Jag ringer endera dagen, inte sant?