2.

Elma rörde Eric Bourgsten.

Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.

Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare, var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig, troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans tillträde till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst stort intresse mer.

Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet, en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade, utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett outrannsakligt sätt hans medkänsla.

Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp henne och föreslog ett teaterbesök.

Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper framför sig: onsdag fr. Liwin, och bad därpå sin sekreterare laga att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull affär, hade ett samtal med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år, som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.

Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått. Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig aldrig så uttröttad.

Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan. Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det, ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav. Detta utseende var ett kapital, med vilket han ofta vunnit segrar i form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne — samt några kvinnors kärlek.

Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas. Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.

Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade parkettbiljetter, platserna mitt i salen.

— Är ni road av teater? frågade han.

— Jag kommer sällan dit.

— Vad fördriver ni era kvällar med?

Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.

— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om dem och håller fast dem.

Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han funnit det spirituellt.

Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt saken, men förargad kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag, skulle han se henne.

De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana förtrolighet.

Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där, betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade för Bourgsten.

— Det där var unge Pasch, sade denne.

Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu, en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav uttryck åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.

När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt, framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna, människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen, varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.

— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.

— Det är en fröken Liwin, min mor känner henne, svarade Alexis.

Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.

Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader och Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore. Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar sina griller till Matti.

— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus, bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och pratade.

— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat, och hon kunde undvika det.

Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore, och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta något ur dessa böcker eller till och med läsa vers. Han skulle skämts för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.

— I falska stjärnor, jag hatar er! deklamerade hon, och han kände då, med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit. Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.

Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma, uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.

Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och kallade sig själv ett sentimentalt kräk.

På parkettbänken stödde nu Matti en helt liten del av sin skuldra mot Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om. Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på, strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte taga ut all glädje av det, som stod att få.

Fru Murius hade sagt om teaterbesöket:

— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.

Det hade Matti varit viss om att kunna.

— Förstår du vad jag menar?

— Mycket bra, svarade Matti. Att inte vara slamsig, och det är jag inte.

En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:

— Sitt inte så där, Matti. Det ser för intimt ut.

Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar hem notisen om hans teaterbesök med lilla Matti Murius: inte att han ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra att fröken Murius var en acceptabel dam.

Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor, att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter, vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser på Garibaldis bal.

Under tiden förde Bourgsten fröken Liwin till sin bil, som han körde själv.

— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.

Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt. Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just därigenom så mycket mer tilldragande.

Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om voro förbehållna endast ett fåtal.

Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet. Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko detta välkommen till bords i botten.

— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.

— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.

Bourgsten sade:

— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.

— Det har jag aldrig tänkt på.

— Det måste ni ha tänkt på.

— I så fall snarare för att välkomna det.

— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni verkligen är.

Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.

Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.

Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla, tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse: några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök. Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.

Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.

— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.

— Jag har inte velat.

— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?

Då mörknade hon och stelnade åter.

— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.

Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:

— Sannerligen jag förstår henne.

Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon stannat ännu en stund.

Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.

Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära jag är?

Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade lämnat henne.

Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit. Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med vilken han sedan fått handskas efter behag.

— Är vi färdiga? frågade han, och hon reste sig.

De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla. Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.

Det föreföll Bourgsten att hon skakade lätt.

— Fryser ni? frågade han oroligt.

Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla kroppens skälvning.

Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga, vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv, dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden, endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes röst skulle förråda henne.

Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr. Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det mer:

Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne brast. Hon slog armarna om honom, tryckte sig intill honom och gömde sitt ansikte mot hans rock.

— Lämna mig inte ännu!

— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.