3.

Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han tänkt sig.

Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och som så mycket behagat honom.

Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.

Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar. Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom, och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i honom från henne.

Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.

Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.

Tills vidare, i varje fall.

Han tvang sig själv att viska:

— Älskade.

På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.

Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan, som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla händer.

— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också blivit sent.

Hon svarade inte. Han fortfor:

— Jag har också lämnat bilen olåst.

Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.

— Du bor ensam? frågade han till sist.

— Ja.

— Ingen kan ha hört oss?

— Nej.

Hon tillade:

— Oroa dig inte!

— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.

— Vill du röka? frågade hon.

Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:

— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar lika illa ihop.

— Du bor ju förtjusande, svarade han.

Det skrattade hon kyligt åt.

Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet, som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man håller bort något främmande.

Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.

Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att slutligen vända ansiktet upp emot honom.

— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom. Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat. Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?

Hon gjorde sig loss ur hans grepp:

— Om det kan glädja dig: ja.

— Det gör det, sade han.

Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen, kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon skulle stå och se efter honom.

Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken, tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.

Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!

— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten. För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är alltså männen.

De gamla djävlarna ropade i hennes öron:

— Fjolla, fjolla!

Vredgad drev hon dem ifrån sig.

— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha den rätten? Är jag inte fri?

Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt hade opinionen i tankarna.

Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv, som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande kastade hon ifrån sig den svarta klänningen, i vilken hon tre gånger klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.

Nästa morgon sade hon till Hulda:

— Sälj den, Hulda, och behåll pengarna för egen del.

— Vad har klänningen gjort för ont? frågade Hulda.

— Jag kan inte med den.

Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det för mig? Jag älskar honom.