4.

Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:

— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.

Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten, och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.

— Så är han mera fast.

— Det är också en synpunkt, sade Elma.

— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en bättre tjänst än att taga hand om honom.

I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring, tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i kaffeserveringen.

— Minns du hans snopna min?!

Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan. I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.

— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger vem skickar dig blommor i denna stil?

Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.

Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena vardagsrumsfönstret.

— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta om ofta. Men jag säger igen, från vem?

Elma svarade kyligt:

— Troligen från fru Pasch.

— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.

— Ja, jag vill minnas det.

Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon, skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd, sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.

Och vad skulle nu följa?

En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden, uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra Pasch, fru Pasch i egen person, följde.

— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener. Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —

— Emot, sade Elma.

— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles misslyckats. Ni hade således rätt, och det är väl inte möjligt att ni fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.

— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att bara — nå, jag menar, på annat håll.

Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick bära ner alltihop till soptunnan.

— Ja, jag behöver sannerligen mina krafter, tänkte Elma.

Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden, mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.

Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram, en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten förblev borta.