5.
Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.
Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft, när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen sin dotter.
Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då ansvaret.
Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig, var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin, förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.
Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för exemplets skull.
Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en surbrunn?
Dock, barnet var där.
Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer, som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset — hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.
För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma: Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller grämelse.
Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken. Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser, fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det. Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte utpressning, berövade henne varje lugn stund.
Elmas väninnor sade:
— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.
Andra bagatelliserade:
— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!
I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag, och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.
Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att helt tillmäta sig förtjänsten därav.
Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös. Och den var barnets födelsedag.
Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in dem mer.
Hon borde genast sagt:
— Jag vill inte träffa dig mer.
Men hon sade:
— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall man ju alltid ha.
Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.
Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande, halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.
De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den lilla lampan med violett skärm var också där.
Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik, utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad; hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats inte så litet.
Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.
Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört honom till henne.
Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett leende som klädde honom och som han visste bruka.
Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte: — Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis inte vidare bruk.
Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.
Elma sade:
— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.
— Gott.
— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan undvikas.
— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?
— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.
— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå dig mer än du vet.
— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.
Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.
Han sade:
— Du höll ändå av mig!
— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.
Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen, hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den emaljklara våraftonen.
Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt unnat sig att få triumfera över.
För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur hennes tillvaro.
Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.
Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen vidöppna.
Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.
— Men vad i Herrans namn, fröken?
— Ack, kära Hulda, vet Hulda vad ett hysteriskt fruntimmer är för något?
— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.
Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.
— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.
Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar eller katter.
Hulda sade:
— Eller ett fosterbarn. Fröken, som har god råd.