6.
Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.
Hon skyndade ut till Hulda:
— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag skall taga mig ett fosterbarn.
Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka, cirka femton år, blev också hon intresserad.
— Tänker fröken annonsera?
— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag skall höra mig för om henne.
På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och misstagens tid definitivt blev förbi.
Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags dörrar med nyckel på insidan.
Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd, vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa skändliga hemligheter.
Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt uttryck bakom glasögonen.
— Känner fru Gustavsson igen mig?
— Nej. Mina ögon är så dåliga.
— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under tidernas lopp?
Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många, både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos inga upplysningar att få.
Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan gumman och tvang sig in.
— Vad springer fröken här för? Jag får bara obehag.
Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru Asp, en plåtslagares hustru.
— Lever hon ännu? frågade Elma. Hon föreföll gammal.
— Jesses ja, visst lever hon!
Elma tordes inte fråga om även barnet levde.
Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.
Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom, skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.
— Fru Asp?
— Det är jag, svarades.
— Nej, det skulle vara en gammal människa.
— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har kvar gården efter henne.
— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.
— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.
Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade den på bordet, bland odiskat porslin.
— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon redovisning, tillade hon.
— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg fort nog.
— En fru?! upprepade Elma. I vagn? Hur såg den frun ut?
— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört, så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.
— Så hon lämnade ändå ett namn?
Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar. Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena handen.
Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka, alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.
— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba slag, allt var kval.
Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt uppslitande att stå vid målet.
När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer, varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla upp papperet och läste:
Den 15 september 19.. avhämtades hos fru Karolina Asp lilla Mathilda, okända föräldrars barn, fem månader gammal, av undertecknad,
Alice Murius (fru).
Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.
Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.
— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.
Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller åtminstone hopp om sådan.