7.
Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius, var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet upptagit en fosterdotter.
Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg bakom allt som skett?
Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om konsertmästare Murius och dennes närmaste.
— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.
— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en hedersman och ett original.
Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour, med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer, tandläkare eller löjtnanter.
Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse. Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där han var en bärande kraft.
Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga, skrynkliga schalar.
Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren, gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit banalt och så litet belysande som möjligt.
Hemma förfrågade sig Hulda:
— Nå, fosterdottern då?
— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.
Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet, så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som hon icke trodde sig om att överleva.
Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i hoppet.
Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften, den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad, oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen inte synts, men muntra ändå.
Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son studentexamen.
Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde redan käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer, resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.
På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och var student sedan ett år tillbaka.
Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar, att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan — ytterligare restaurerad till dagens ära.
Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina studier. Så hade mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal kort förut.
För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.
Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.
— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I kväll, när de tänt, blir den bra.
— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla min son ens med en anständig frack.
— Alla frackar ser väl ut på samma vis, sade den oerfarna Matti.
Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt; det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för. Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova. På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig för aftonen sin skatt.
Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på honom ett par droppar ur en parfymflaska, Iris Blanc, som stod på hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.
Pontus såg på sina fötter.
— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade han.
Fru Murius räknade i portmonnän.
— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack! Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.
Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig; den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.
Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya sommarklänning och mycket annat.
Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade frackens kläde.
Matti sade:
— Libert, vi går och ser på, utifrån.
Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student, och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern. Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.
Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte hon inte ifrån sig. Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga, och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna, eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.
Libert och Matti gingo nu Floragatan upp.
Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det hela, med obegripligt god mat.
Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.
— Minns du, när du var kär i Alexis? frågade Libert.
Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen hörde talas om, det fanns inte mer!
— Jag är det fortfarande, svarade Matti.
— Än han då?
— Asch. Det har han väl aldrig varit.
Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta. De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.
Det mörknade, men hon ville inte gå hem.
— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär som du kanske inbillar dig.
— Jag inbillar mig ingenting, svarade bierfilaren.
— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen, att jag inte bryr mig om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.
Libert funderade länge.
— Ska vi gå förbi där en gång till? föreslog han.
Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’ gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt gatan.
Nästa dag berättade Pontus vid frukostbordet att festen för honom ur vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde det för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.
Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle ha. Ingen kunde vara mer god än han.
Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:
— Hälsade han inte till mig?
— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga åt dig vad du vill av den vördnaden.
Libert frågade intresserad:
— Säger man så? Vördnad?
— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara därefter.
Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna munnen, förrän Pontus täppte till den igen:
— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut barnskorna.
Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon; hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild ömhet.
— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger, och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer, då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min lilla Matti, stackars min lilla Sälv!