8.
Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius, ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.
Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.
Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas, eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar, vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda dess uppfostran.
Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid det passade denna.
Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins brev, och han stod handfallen.
— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna Liwin, hin håle tage henne!
Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?
Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och litet roligt ibland också.
— Skall Matti härifrån? ropade herr Murius.
— Modern har väl sin rätt.
— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans bördor.
Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom strax före en viktig symfonikonsert.
Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika och skickar till och med hem några dollar då och då, senast till sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.
Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde, då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd undervisning.
Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i orkestern, utan sagt:
— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert allvar?
— Jag är ingen skämtare, svarade Murius.
Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte hinna i tid till sin post.
När han trätt ut i det fria igen, hade han känt en förfärlig förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna. Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens rätta halt! Slut och förbi.
Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans kansli.
Han hetsade upp sig:
Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga, ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?
— Jag minns, svarade hon ut i luften.
Herr Murius såg på sin hustru.
— Vad är meningen! ropade han. Du ser ut som om du tänkte på annat!
— Det har blivit så mycket att tänka på, svarade hon.
— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad detta här betyder för mig?
Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla. Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord, sådana han begärde.
— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår, hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.
Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten, natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela eländet.
Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan prut.
Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg att flickan förteg något.
— Vad är det, min Matti?
— Hur så, mamma? Ingenting.
Efter en liten stund sade hon:
— Roland skulle vara här.
Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern. De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men var och en behöll likväl sin egen hemlighet.
Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva, det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.
Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte ägde en tanke för henne mer.
Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen levde i sitt föräldrahem.
— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.
— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.
— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.
Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:
— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen här i går?
— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar även uppträda så.
Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam. Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus. Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.
— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och begåvade unga män.
På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.
Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja, välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.
På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom, inga som helst små katastrofer.
Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan tilltrasslade kalkylerna.
I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande handen och tryckte sin kind emot den.
Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga att finna ord för. Alla dessa varför, vilka var och en måste lära sig besvara själv.