9.

På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.

I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.

Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon, varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.

— Är detta fru Murius?

— Ja, svarade den lilla varelsen, var så god och stig in.

Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.

Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet. Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter, vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd. Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande, om det gällt att förtro sina sorger.

— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.

— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.

— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste, mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om ni är fästa vid henne —

— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —

Fru Murius ropade:

— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.

— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.

Elma svarade:

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig. Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag inte skall svika.

— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring, så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti, om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

Elma Liwin sade:

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad upplevelse.

— Det bör det nog, svarade Alice Murius.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan lyckliga och muntra.

Det blev en tystnad.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns inte att säga, det var bara en sak kvar:

— Flickan är väl inte möjligen hemma?

— Nej, men hon kommer snart.

— Jag vill gärna se henne.

Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år, om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna; upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla upp och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort. Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!

Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.

— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber endast få vänta här, tills flickan kommer hem.

Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern, och hon gick ut till dem.

Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.

När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga arian: Skratta, Pajazzo! — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad stund mer.

Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör sig, finns — och det är hennes barn.

Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände, att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga, hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde flickan: hennes barn.

Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.

Häpen tvärstannade barnet:

— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?

Elma skakade på huvudet.

— Hjälp mig, fick hon bara fram.

Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät henne dricka.

— Är detta Matti? frågades med svag röst.

— Ja.

Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant, så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet filigrankors.

Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att få sluta detta barn i sin famn.

Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?

Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart, med händerna pressade mot bröstet:

— Matti, Matti, se på mig. Jag är din mor.

Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta utför trapporna och ut.

— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —

— Ja ja, barn.

— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag tyckte precis hon viskade så här: Jag är din mor!

— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag hand om det jag köpt och sätt på potatisen.