1.

En gång i veckan, varje söndag, skrev fru Murius till sin son Roland i Amerika. Frisk eller sjuk, glad eller sorgsen, ledig eller sysselsatt, fann hon den timme som behövdes för att avge den efterlängtade rapporten hemifrån.

Den potentat i Amerika, som Garibaldi rekommenderat Roland till, hade icke i verkligheten visat sig vara en så stor och märklig man, som man först trott. Men han hade funnit användning för Roland, givit honom en liten lön, av vilken denne girigt sparade för att kunna skicka hem några dollar då och då, samt skänkt honom möjligheten att utmärka sig och stiga i graderna. Det var icke någon så dålig lott, och många hade sämre.

Om sig själv talade Roland inte mycket; ingenting om ensliga aftnar på ett ganska ohemtrevligt inackorderingsställe, när aftnarna icke användes att följa med diverse kurser; ingenting om hemlängtan heller, eller om hägringar av den rufsiga lilla våningen, som hans mor, enligt hans egen åsikt, förtrollade till den mest önskvärda hemvist. Men fru Murius läste mellan raderna och skrev själv därefter, och ofta hade också Matti brukat lägga in några sidor i moderns brev, så att Roland i sin låsta bordslåda i Amerika gömde två småningom svällande brevbuntar, båda lika kära.

Om den katastrof som gjort slut på Mattis tillvaro såsom verklig medlem av familjen Murius, skrev hon själv till honom. Det blev ett brev, så långt och tjockt, att det krävt eget porto och skickats för sig själv, några dagar innan avresan med fröken Liwin anträddes och sedan denna blivit oåterkalleligt bestämd.

»Du», skrev hon, »du Roland har ju alltid vetat om, efter vad jag hör, att jag inte var din riktiga syster. Och ändå har du alltid varit snällast mot mig av alla bröderna. Jag har ingenting glömt av alla gånger du tog hand om mig och bar mig och talade förstånd med mig också, och skall aldrig glömma det! Och nu skall du därför få bli min ende förtrogne. Eftersom du inte mer är min bror, vill jag du skall vara något, som är lika mycket och kanske till och med bättre. Ser du, Libert lever numera bara i sin musik och är också för barnslig att förstå allting, och älskade mamma, begriper du, henne kan man rentav inte lassa allting på.

Det är en stor hemlighet, men jag vill säga dig, att ingenting i världen skall få mig att tro annat än att fröken Liwin är min mor, fast hon inte vill låtsa om det. Kanske hon vill pröva mig först. Men det var inte något misstag, och jag hörde inte fel, när hon sade det till mig, och jag såg att hon ljög inte. Hon var sjuk just då, och hon trodde kanhända hon skulle dö, och då vill man nog inte ljuga. Sedan måste hon emellertid ha ångrat sig tvärt, och jag förstår bara inte att inte mamma genomskådade henne; men det är sant, att mamma var inte inne i själva ögonblicket, då det kom fram.

Hennes anledning att tiga, fröken Liwins, vet jag som sagt inte. Hon sade till mamma, att jag skall kalla henne Elma och du. Gärna för mig! För mig i mitt hjärta blir ändå ingen annan en mamma än den du vet. Jag ämnar vara hygglig mot henne, ’Elma’, för att mamma bett mig om det och jag vet min plikt, som är att inte längre tynga dem hemma med utgifter för min skull, utan vara tacksam mot ’Elma’, som övertagit dessa. Pontus gjorde sig litet viktig och skulle tala om den saken för mig, men jag såg att han var rörd, när han skulle fram med det, och det är ovanligt för Pontus, så jag blev inte ond på honom, utan ganska rörd själv. Men det var ändå fullkomligt onödigt. Jag skall nog sköta mig! Det svär jag till dig som till min ende förtrogne i allt detta.

Vad jag skall göra när jag slutat skolan, ämnar jag också tänka ut. Det är inte så långt dit, och jag vill så snart som möjligt försörja mig själv. Jag kan säga dig en sak till, Roland, jag har tänkt ganska mycket på senare tid och det beror på att jag haft mina sorger, fast om dem vill jag än så länge inte tala med någon.

Din egen
Matti.»

Roland besvarade brevet, men hans svar kom till Stockholm först sedan Matti rest. Det sändes efter henne, från Stockholm till stad efter stad i Tyskland och sedan till Frankrike, där fröken Liwin bestämt att man under den varmaste tiden skulle stanna i ro vid kusten.

— Vad har du för bekantskaper i Amerika? frågade Elma, när brevet äntligen bars fram, överskrivet och överstämplat så man knappt såg adressatens namn mer.

— Min äldste bror, sade Matti.

Elma anmärkte:

— Min lilla Matti, vad är det för envishet att fortfarande säga bröder och föräldrar om människor, som du väl må hålla av, men i alla fall inte ens är släkt med?

— Vad skall jag kalla dem? Konsertmästarens?

— Du kan kalla dem hur du vill, utom det som direkt är vilseledande.

— Till dem, sade Matti, kan ingen hindra mig säga far, mor och bror i hela mitt liv, men om dem skall jag rätta mig efter Elmas befallning.

— Det är ingen befallning, bara en förnuftig önskan.

— Ja, som Elma vill.

Elma lät frågan bli liggande; hon hade föresatt sig att visa tålamod framför allt.

Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror — eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta sig in i, att om fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras, försäkrade Roland.

Medan flickan läste, satt Elma tillbakalutad i sin vilstol och iakttog henne.

Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en gång gjort henne själv så motståndslös inför dennas far. Matti var uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan, under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits. Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp, vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.

Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes, moderns person.

Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.

Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra, envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.

Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke fram, icke ända dit, icke så.

Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt i järnvägsvagnens korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en konversation som mellan ett par damer på visit.

— Du säger ju Elma och du till mig, lilla Matti?

— Om Elma önskar, ja tack.

— Är du trött, kära barn?

— Inte särskilt, tack.

Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker? Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte åt att få komma ut och se sig om?

Det gjorde hon visst, mycket.

Kanske roligare om den unge gossen följt med, som varit nere med resväskan?

— O, ja! strålade hon upp.

Elma hade frågat:

— Nå, men tror du inte vi kanske blir goda kamrater, vi två också?

— Jag hoppas det, svarade flickan artigt.

Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande av vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.

Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet svarade tämligen luftigt:

— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.

Den strängen anslogs sedan icke mer.

På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid att somna, innan hon kom efter.

Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute, så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den sovande. Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.

En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka omslutit hennes barns kropp.

I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet från första dag, att nämnas mor, när ordet först kom på barnets tunga, att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden trevande sökte ens egen.

Hon begrep det på en gång, medan hon kramade intill sig de enkla, billigt hemmasydda små flickunderplaggen.

Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av hennes eget kött och blod.

Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.

Matti vände sig om, varseblev att Elma var vaken och dolde sig litet.

— Kan Elma förstå vart mina underkläder tagit vägen?

— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se över och laga dem, om det behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.

Matti sade:

— Ingenting är trasigt. Vi gick igenom allt, innan jag for, mamma och jag.

Svartsjukan rev Elma med sig.

— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och ser också ut att vara lappat i sista minuten.

Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig själv längre, hon måste slå till igen:

— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också. Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.

— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne mer!

Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle låta denna första drabbning glömmas.

Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som ej bättre hållit föresatsen om långmod; men samtidigt kunde hon icke komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till. Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn där, som ingenting begrep!

Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst, impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.

Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.

Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke hörts av — rätten till barnets hjärta utan vidare, den hade hon redan försuttit, långt innan de två möttes igen.

Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon, modern.

När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt som möjligt:

— Vill du inte berätta litet för mig av allt det unge herr Murius skrivit?

— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara saker oss emellan. Men se här!

Och hon höll upp en check på tre dollar, som legat bland pappersarken.

— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår emot av andra än mig.

Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:

— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt som helst! Då rymmer jag hellre.

— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse, Matti!

Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?

— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej — oviss om hur det skulle tagas emot.

Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en segrarinna över sig själv:

— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid haft det oss emellan. Men ursäkta mig.

Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig ner och kysste lätt barnets fingertoppar.

— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än jag är.

På kvällen besvarade Matti Rolands brev:

»Vad det beträffar, att hon E. L. skulle haft sorger, som jag måste tycka synd om henne för, det tror jag är sant. Men om du visste vad det ofta är svårt att sämjas med henne. Om natten kan det falla henne in att riva i mina underkläder för att se efter, antar jag, om där råkar vara en säkerhetsnål i stället för en knapp, eller sådant småslarv. Hon ger mig allt vad jag behöver, inte otrevligt överflödigt alls, så att det kunde se ut som mutor, utan lagom och mycket rart, och vet du, jag är också tacksam. Men andra dagar kan hon bli så ond, hon är värre än jag. Hon varken slår eller skriker, nej, det sitter i ögonen, precis som på mig (det vet jag) — och så kommer det några ord. Är hon min rätta mor, då brås jag på henne, och det är rysligt! Ty trots alla föresatser, finns det stunder, då jag nästan hatar henne.»