2.
Elma och Matti reste hem över Hamburg. De togo in på hotellet, där Elma tidigare tagit in med Rick Brunjohann, och Elma förde sin dotter till herr Feuers skobutik och ekiperade henne där. Till restaurangen, där Rick och hon dinerat med Bourgsten kunde man däremot icke föra barnet.
Men på aftonen, sedan Matti kommit in till sig, gick Elma ut. Hon trodde sig kunna hitta till platsen, som för henne inneslöt så många minnen; hon önskade blott få se in genom något fönster, skymta den intimt bekväma salen med fontänens färgskiftande vattenstrålar; kanske också uppfånga glimten av ett ansikte. Det var flickan i guldbrokaden hon tänkte på, och Bourgsten. Hon ville föreställa sig dem tillsammans, dessa båda levande, som hon lämnat bakom sig; de skulle sitta vid samma bord, täckt med vissnande blommor, medan hon, Elma, osedd gled förbi de stora upplysta fönstren i höstkvällen, helt förbi allt som varit — blott för ett par minuter unnande sig den sista pinan av fordom kända tings åsyn.
Men det visade sig lönlöst för henne att försöka finna vägen dit. Förgäves irrade hon en stund under gatornas ännu icke avlövade träd. I mörkret blev hon utsatt för närgånget tilltal och förstod att det ej passade henne att ströva ute längre. Hon skyndade åter upp på hotellet.
Som hon gick förbi Mattis dörr, greps hon av en stark lust se flickan igen, ehuru godnatt redan växlats dem emellan. Hon knackade på dörren, och då ingen svarade, steg hon in. Ljus brann på bordet, men rummet var tomt, sängen orörd. Klockan var heller inte mer än tio. Elma väntade.
Flickan tycktes ha suttit och skrivit, det var ännu fuktigt av bläck i pennan; sannolikt hade hon gått ned med sina brev. Men det dröjde, och hon kom inte tillbaka. Orolig började Elma söka; hon ringde upp betjäningen, men ingen kunde upplysa om var den unga fröken befann sig. Kanske satt hon nere i salongen, där gäster stundom tillbringade kvällen. Elma avvisade den tanken: varken Matti eller hon hade ens frågat efter var denna salong fanns.
Hennes oro stegrades. Förfärliga farhågor vaknade inom henne. Mattis ytterkläder voro kvar i rummet, men likväl kunde hon ej hålla tillbaka föreställningen att flickan verkligen rymt — och detta här, i detta avskyvärda Hamburg! Ett spårlöst försvinnande, ett omhändertagande av mest fasansfulla art, allt var tänkbart. Hon genomlevde i inbillningen sitt eget vädjande till polismakt och myndigheter, en förfärlig historia, tidningsskriverier, äventyret i var mans mun. Under en halv timme gick hon fram och åter i korridoren utanför de två dörrarna, till Mattis rum och till hennes eget. Slutligen, under ångestens tryck, sökte hon sig ändå ner till denna salong, där Mattis närvaro förefallit henne allra mest osannolik.
Flickan var där, Elma varseblev henne strax. I rummet rådde dämpad belysning, dämpat sorl av röster; ett par tre sällskapliga grupper ockuperade, skilda från varandra, det stora utrymmet. Med en av dessa grupper var Matti införlivad, ett kotteri på sju eller åtta personer, i vars medelpunkt tronade fru Pasch, Den vita papegojan, småleende, i vitt med pärlor. En smula avsides, ytterst i gruppen, satt Matti med en ung man, inbegripen i livligt samtal.
Elma kunde icke förmå sig att gå fram, och ingen observerade henne. Hon måste taga stöd mot dörrposten; hela hennes ångest smalt ihop i en ursinnig vrede. Hon tog in synen av hela detta sällskap, dessa Paschs, föremål för hennes ovilja, hon mindes ej mer sedan när, sedan alltid, föreföll det henne, naturbestämt som ett arternas krig ... Hon såg den unge mannen gripa tag i det lilla filigransmycke, Mattis skatt, som numera hängde i en tunn guldkedja, en gåva av Elma, och draga till sig det. Den smala flickhalsen följde mjukt med, och de skrattade båda.
Häftigt tillsade Elma någon av hotellbetjäningen, som hon fann i sin närhet, att genast hämta den unga damen, och skyndade själv i förväg upp med hissen, beredd att ge hela sin avsky utlopp.
Men Matti gjorde sig ingen brådska. Elma konstruerade upp förloppet för sig: flickan måste av en händelse ha stött på Paschs, något lekkamratskap existerade kanske med sonen, någon brådmogen kurtishistoria. Så mycket värre! Elma hade ännu icke stått inför tanken på sin dotter i dylikt sammanhang, och hon gick strax till det värsta: uppgörelse om möte nästa dag, fräcka beslut att draga henne, vakterskan, vid näsan, utflykter på tu man hand, otillåtliga, förtidigtmogna friheter.
Med grym tillfredsställelse såg hon också för sig hur vaktmästaren närmat sig gruppen Pasch och det unga paret: — Fröken är ögonblickligen väntad uppe på fröken Liwins rum ... Hur Matti måste sett sig om med häpen min och känslan av förödmjukelse att bli eftersänd på detta vis, liksom småbarn. Inte mer än rätt. Och ändå tillät flickan sig detta dröjsmål, ett oförsynt, oförlåtligt söl — ett söl, frukt av Muriusk uppfostran!
Så fort Matti blev synlig, mötte Elma henne med ropet:
— Jag fordrar absolut att slippa vänta, när jag låter kalla dig. Vad är nu detta för spektakel?
— Elma känner dem ju själv, Paschs. Fru Pasch bad mig hälsa.
— Jag vill inte känna dem. Är det pojken du springer efter?
— Jag har känt Alexis i åratal.
— Jag vill inte veta av vidare umgänge där.
— Vad har Elma för skäl till det?
— Begär du skäl också?
— Naturligtvis.
— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.
Matti sade stelt:
— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten utomlands hela året.
— Vad hade ni att tala så intimt om?
— Intimt? Vi talade om våra resor.
Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade inte släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma. Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.
— Kära Matti, sade hon blidare, jag blev så orolig för dig.
— Orolig? Hur så?
— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor, kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän för dig, min Matti?
Matti hade satt sig, hon reste sig igen:
— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!
Hon vände sig om för att gå, men ett svagt rop höll henne tillbaka. Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.
Och kanske nu gjort henne sjuk också!
Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma. Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.
— Låt mig hjälpa, bad hon, Elma behöver det.
Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.
— Får Elma sömn nu?
Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?
Elma kunde endast mumla:
— Barn, förlåt mig.
Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma läppar, som berörde hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:
— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i dag.
Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna vägg.
Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig med att längta efter den timmar i förväg.
I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll henne otillräckligt, torftigt, fult. Hon stod förvånad inför sin egen liknöjdhet för barnets trevnad.
Men Matti beundrade och tackade för allt.
— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.
— På förhand beviljat, svarade hon med ett leende.
— Om Elma ville hyra ett piano, så jag kunde börja arbeta igen?
Pianot kom, icke ett hyrt, utan ett som Elma lät inköpa. Till den enkla vita möbeln skaffade hon färgglada kuddar, en vacker spegel, en matta. Hon ställde blommande krukväxter i fönstret.
Skolan började. Elma hade velat låta Matti hädanefter skrivas in under namnet Liwin. Hon önskade, sade hon, att Matti i framtiden skulle bära det namnet, då hon ville betrakta Matti som adoptivdotter och småningom ordna för hennes insättande i alla en sådans rättigheter. Men då skar det sig igen.
Matti förklarade — och draget av revolt kom tillbaka, som varit osynligt sedan Hamburgkvällen — att hon hellre gick ut och tiggde på gatorna än stannade vid köttgrytorna med pianot och det förtjusande rummet, om hon inte fortfarande fick heta Matti Murius.
Elma lät då saken bero. Hon visste, att hon redan var övervunnen.