3.
Inte heller ämnet Pasch återupptogs vidare.
— Vad jag förändrats, tänkte Elma.
Men Matti för sin del gick i tysthet gärna i minnet igenom det oväntade mötets alla detaljer. För henne hade detta möte kommit att beteckna hela resans höjdpunkt; det var det, som hjälpt henne att äntligen bryta med det föresatta avståndstagandet gentemot Elma, ty hur kunde den, som själv var lycklig, missunna den som plågas sitt medlidande och sin omvårdnad?
Mötet: hon hade just kommit ner i vestibulen med sina brev, då uppför den korta, med röd matta beklädda trappan från gatan, ett sällskap närmat sig. Man talade svenska, Matti vände sig halvt om och hörde med ens sitt namn utropas; Alexis stod framför henne.
Han hade strax presenterat henne för sin far, och för sin mor som den lilla flickan med filigrankorset. Fru Pasch hade sagt: — Så lustigt, mycket egendomligt; vill inte fröken sitta med oss en liten stund? Alexis, min gosse, styr om att vi får litet fin frukt. Inte sant, min vän?
Detta sista hade varit till generalkonsuln, som svarat:
— Som du önskar, naturligtvis, Alexandra.
Det hade stått livligt för Matti hur denna samma fru Pasch, sagolikt vit och skön, en gång till henne, en liten nigande flicka, yttrat de obegripliga orden: Så söt man är, och så väluppfostrad ... Men fru Pasch mindes det nog inte längre. Hon hade bara givit Matti en överblick med sina runda blanka ögon, och Matti hade framför allt fått klart för sig vilken tur det var, att hon råkade ha en trevlig och lämplig klänning på sig, inte resdräkten, som dock var mycket bra, utan en litet bättre. Lyckligtvis hade det snart kommit in en bricka med allehanda gott, melon, persikor, druvor. Alexis lade upp åt henne på en assiett. Också hans ögon granskade henne och de voro runda och blanka liksom moderns.
Hans granskning måtte emellertid ha fallit väl ut, ty han sade, litet lågmält så att det inte skulle höras av alla:
— Du har blivit ännu sötare.
Generalkonsuln frågade:
— Och får man undra hur unga fröken befinner sig här?
Det såg ut som om han i det ögonblicket påmint sig medicine studeranden Pontus, som han gav ut pengar på, för studier, men rakt inte för dyrbara resor, och förvånade sig litet över att se den begåvade, men fattige ynglingens syster här, på fint hotell, i fin utstyrsel.
— Jag är här med fröken Liwin, svarade Matti.
— Fröken Elma Liwin?
— Ja, jag skall bo hos henne i vinter.
Vid detta lämnade fru Pasch det samtal hon underhållit med övriga personer i gruppen och sade:
— Så intressant. Så klokt av fröken Liwin. Hon behöver sällskap, det är just vad jag alltid sagt. Är ni släkt?
— Nej, svarade Matti.
Fru Pasch sade:
— Elma Liwin har alltid varit intresserad av att göra gott. Hon var i flera år med oss i Samariten. Var inte hennes far den kände domprosten?
— Jag tror det, svarade Matti.
— Och modern, hon hette i sig själv?
Det visste inte Matti.
— Modern, sade generalkonsuln, var en Hökhufwud, dotter till den gamle Hökhufwud, presidenten, som skall ha haft fler ordnar och utmärkelsetecken än någon annan i Sverge, på sin tid.
Under detta samtal var det synligt att Alexis rätt mycket misstyckte beslagtagandet av Matti, som ju ändå visste så litet vare sig om Liwinar eller Hökhufwudar. Till sist sköt han för hennes räkning en stol litet avsides och manövrerade henne ganska listigt dit.
Alexis hade inte alls uppträtt mot henne som när han mötte henne på gatan omedelbart efter studentexamen och knappt givit sig tid att stanna och säga god dag, adjö, om då anledningen verkligen varit brådska, eller, som det även föresvävat Matti, utseendet på den trådnötta regnkappa hon bar. I hotellets salong visade han sig tvärtom uppmärksam mot henne som mot en riktig dam, och Matti hade gärna förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans skull, hon trodde ej det skett av ett elakt hjärta: kappan hade verkligen varit hemsk.
Alexis visade henne en massa amatörbilder han tagit med sin kamera under resan. Föräldrarna och han hade varit vida omkring, och på ovanliga ställen, inte den banaliserade turiststråken, sade han. Mest hade de färdats i egen bil, en ny bil, som nu skulle föras hem till Stockholm. Sedan hörde han på, då även Matti skildrat sina reseintryck och de färder hon på sitt håll gjort med fröken Liwin, mestadels per järnväg.
Det visade sig att de bägge resenärspartierna vid ett tillfälle varit i Schweiz samtidigt, och Alexis beklagade att inte lyckan gynnat dem, så att de kommit på samma plats och hotell: — Då skulle vi roat oss bra, sade han.
— Ja, kära Matti, hade han sagt, kan du minnas alla våra löjliga upptåg? När vi till exempel gömde oss där hemma innanför nedrullade gardiner och höll kalas på golvet? Mamma vet det inte än i denna dag.
För Matti hade dessa och åtskilliga andra minnen ingenting löjligt, men det hade hon haft förstånd att tiga med. Alexis grep efter hennes alltjämt käraste smycke, filigrankorset och ryckte i det för att retas, och hon gav litet efter först, men sedan slet hon sig loss med en knyck, så att smycket for ur handen på honom.
Strax därefter var det budet kommit från Elma.
— Bry dig inte om att gå genast, bad Alexis, som alltid tycktes vara van att göra som han själv behagade.
Men Matti hade inte velat vara ohörsam, hon tackade för sig och tog god natt, och Alexis följde henne till hissen. Han slog fram:
— Du, vi reser vidare i morgon bitti. Kan du inte komma ner igen, sedan du hört vad fröken Liwin vill, eller sedan hon somnat?
— Nej, det är nog inte värt.
— Det är något särskilt jag vill säga dig.
— Säg det då strax!
— Nej, hisspojken hör oss.
— Han kan väl bara tyska?
— Han förstår det ändå, om jag säger det.
Alexis ögon voro mycket bevekande fästa på hennes. Från hennes ögon gledo de ner till hennes mun och hals, eller vad det var han sökte efter, det blev något irrande i blicken, och Matti kände sig säker om att veta vad han menade: han ämnade säga henne att han tyckte om henne; att det var sant det han redan lovat för länge sedan, just under de löjliga upptågens tid, att alltid tycka om henne, hur styggt och nyckfullt han än ibland burit sig åt sedan.
Frestelsen att stanna var stor, eller att gå med på hans förslag. — Då har pappa och mamma nog gått upp, persvaderade han ytterligare, vi får vara alldeles för oss själva; bara en halvtimme, Matti. Bara en kvart! ... Men tanken på vad hennes egen mamma Alice skulle tyckt, höll henne tillbaka. Hon fann en kompromiss.
— Åk med upp i hissen!
Inne i hissen stod Alexis alldeles intill henne, men nu sade han ingenting vidare, då det i alla fall var lönlöst. Först i sista sekunden, just som hisspojken skulle slå igen dörren för nedfärd, kysste han hastigt hennes hand.
Det var detta som gjort att Elmas bannor icke betytt så mycket, och detta som gjort hennes styva sinne så vekt — Matti insåg det själv. Det där ögonblicket vid hissen var mycket att leva på; det var värt att man uppoffrade sig en smula, och offret blev dessutom inte alls något offer mer, ty livet med Elma började bli mycket lättare än hon någonsin trott möjligt.
Elma Liwin hade ändrat om en del av sina vanor. Hon åt sålunda frukost med Matti, innan denna skyndade till skolan, hon fick den första morgonhälsningen, det första pratet över chokladkopp eller gröt. Det tröttade henne visserligen, men hon kunde inte avstå ifrån det, och när flickan gått, ställde hon sig i fönstret och såg efter henne.
Matti sprang nerför trapporna; när hon kom ut på gatan tittade hon sig omkring, liksom för att se efter vad denna kunde ha att ge: det var en annan gatubild än förr, med andra butiker, andra mjölkvagnar utanför magasinet, andra hundar ute att vädras och skälla, annat ljus, olika skuggor. Men alltid något. Och så var hon borta om gathörnet.
Aldrig skulle det fallit Matti in, att Elma kunde stå och följa henne som hon gjorde: dylikt kärleksfullt pjoller passade i familjen Murius, passade dem där och deras vänner, men kunde inte alls gå ihop med Elma Liwin. Matti hade småningom gjort bekantskap med porträtten av domprosten och hans maka och av dennas far, presidenten Hökhufwud; de hade samtliga förefallit henne vara strängt herrskap, mycket olika vad hon varit van vid, och Elma hörde till dem.
När flickan försvunnit om gathörnet tog Elma sig en vilostund.
— Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan att göra, fröken har ju tid att sova ut.
Och det var ju sant. Och då timmen slog för fröken Liwin att bege sig till sin egen arbetsplats, hade hon ofta dessutom under den lilla vilostunden hunnit göra upp någon anledning till oro för sig. Det var så dumt och oförståndigt som helst, hon visste det. Än hade hon sålunda glömt be Matti hämta henne hem igen på eftermiddagen, än att höra efter vad Matti eljest tänkt taga sig till. Hon visste ju alltför väl hur varje fri stund betydde raka vägen till och med rasande fart uppför de tre trapporna till dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Förbjuda det kunde hon inte; det gällde att skapa en annan användning för tiden. Och hur ivrig, ivrig att skapa den var hon inte.
Elma avstod från bjudningar och sällskapsliv, dit hon inte kunde föra fosterdottern med sig. Elma föreslog Matti att bedja gossarna Murius hem till sig, i stället för att, så snart en kväll blev ledig, tillbringa den där borta. En och annan skildring hade Elma fått därifrån, så bland annat av Liberts och Mattis återupptagna konserter. Kunde inte dessa lika bra exekveras i Mattis eget rum och vid hennes piano?
Libert hörsammade då ett par gånger fröken Liwins inbjudan, men troligen trivdes han inte; han var inte skicklig i konsten att föra samtal, mycket musik blev det heller inte. Dessutom, förklarade Matti, hade han nu fått en anställning, det var i den musikhandeln, där han alltid tyckt om att hålla till, nu skulle han sälja noter och konsertbiljetter med mera, och om kvällarna spelade han dansmusik borta, än här, än där. Pontus däremot visade sig inte så ogärna. Han begrep betydelsen av att visa sig och sprida en förmånlig uppfattning av ens egen person. Han kände ju också fröken Liwin förut och talade med henne om sina studier och de beräkningar han gjort för att få generalkonsulns knappa apanage att räcka till. De kommo bra överens, den medelålders fröken och han. Men Matti brydde sig mindre om dessa besök.
I stället tog Elma henne då med sig på teatern. Detta var ett av de största offren, ty Elma Liwin hade aldrig tyckt om att visa sig i en teatersalong eller på motsvarande offentliga platser, dit folk drogs för att roa sig, se varandra, träffas. Där kunde för henne möta upp så många ansikten hon helst ville slippa se, och nu mer än någonsin, exempelvis någon av Paschs, eller bara någon av fru Alexandras talrika vänner, kommittévänner eller andra, vilka sedan framburo rapport om fröken Liwins nya ackvisition, en fosterdotter: det måste väl komma att bedömas som ett egendomligt infall av den halvgamla ogifta damen. Elma ville slippa alla kommentarer. Och där kunde också finnas en viss kvinnlig läkare, färdig att draga slutsatser.
Sist av alla ville Elma ändå möta Eric Bourgsten, den ende som fått blicka in i hennes tillvaro och kanske ana dess svaghet, ana att en svag punkt fanns, något man jagat efter bot för.
Så tog hon mod till sig och satt på teaterparketter, på konserter och föredrag, så långt flickans tid medgav. Publiken fick vänja sig att se fröken Elma Liwin, en ganska ståtlig dam av egendomligt slutet, respektingivande yttre, oftast enkelt svartklädd, icke utan elegans i enkelheten, och med henne en ungdom med livliga blickar, ett vackert barn, i det hela en stor kontrast till beskyddarinnan. Umgänget mellan de två syntes kamratligt.
En dag under senhösten fick Matti en hälsning från Alexis; med posten kom ett vykort från London, frambärande ett kortfattat tack för sist. Matti räckte Elma kortet, och Elma förstod att det skedde för att visa öppenhet. Flickans goda vilja var uppenbar, men likväl irriterade påminnelsen om den unge mannen Elma. Hon sköt vykortet åt sidan efter en flyktig blick och sade:
— I min ungdom korresponderade man inte med unga herrar.
— Elmas ungdom måste ha varit förskräcklig, svarade Matti. Jag är glad att jag lever nu.
Elma kunde inte förmå sig att svara: — Min tid var bättre och höll bättre tukt än nutidens.
Dock föresvävade henne att något dylikt borde sägas, att för nutidens farliga frihet borde varnas. Vykortet från Alexis låg på bordet mellan Matti och henne. Lampskenet belyste en bild av Westminster Abbey. Matti hade återgått till läxorna hon lämnat. Den lilla pappersbiten låg där och växte, det var som om den täckt hela bordskivan, Elma kunde inte bli kvitt medvetandet om dess närvaro. Alltid revos nya farhågor, ny misstro upp inom henne. Skulle hon till slut nödgas röja hela sanningen för barnet, ställa fram sitt eget öde som det fruktansvärda, nödvändiga, varnande exemplet?
— Min Gud, tänkte hon, låt mig slippa! Jag kan inte.
Matti lade bort sina böcker, sträckte på sig och gäspade, grep vykortet igen och läste om det skrivna, samt brast i skratt:
— Han har gjort ett stavfel!
Så var pappersbiten åter reducerad till bara ett banalt vykort, några banala fraser, av vilka en till på köpet innehöll ett stavfel. Skuggorna gledo bort. Barnet satt där, klarögd, öppen och trygg som alla andra kvällar; Elma drog en djup suck av befrielse.
Men vid godnattkyssen, höll hon kvar Matti litet mer än vanligt och bad:
— Låt mig ändå varna dig. Frihet är inte att leka med.
Matti svarade, medveten om att redan mer än en gång ha varit segrarinna över sig själv:
— Jag tänker sköta min frihet.
På kvällen, innan hon lade sig, skrev Matti sitt vanliga veckobrev till Roland i Amerika:
»Älskade Roland, jag ångrar numera mycket att jag någonsin sagt jag nästan hatade henne. Det gör jag inte alls, tvärtom, hon är ofta mycket rar, och att hon gör sig mycket bekymmer för min skull, är säkert. Allt vad jag gör följer hon med; till och med när jag är borta kan jag liksom känna det, och allra mest när jag är hemma hos oss. Det kan hon inte vänja sig vid, att jag alltid helst är där, och jag tycker själv det är synd om henne, men den saken kan ju icke ändras.
Vad det beträffar att hon skulle vara min rätta mor, har jag slutat tänka på det. Eftersom jag fäst mig vid henne, får hon gärna vara det. Ibland känns det underligt. Varför tiger hon? Vet du vad jag tror: att hon inte alls kan sätta sig in i någon annan människas känslor eller tankar — bara sina egna. Och ibland tror jag hon är ledsen för det själv.»