4.
Nyår kom och våren med Mattis sexton år. Den terminen gick hon och läste. Hon var ständigt sysselsatt, skolan tog också sitt och musikstudierna inte mindre. Konsertmästaren hade förklarat att han icke längre ville leda Mattis utbildning, han var sjuk, han var trött, han dög inte längre. Elma mottog underrättelsen och skaffade annan lärare.
Hulda hade slagit fram något om att Matti till sin födelsedag, eller åtminstone till konfirmationsdagen borde få ha hela sin forna fosterföräldrafamilj på middag, men Elma vägrade. Inte att hon icke gärna unnat Matti denna glädje, men hon fann det oöverkomligt att själv agera värdskap och visa älskvärdhet emot de människor, med vilka hon hemligen kämpade om sitt barn.
Det hade förefallit henne — om icke hennes inbillning bedrog! — att Mattis besök i det forna hemmet åtminstone icke blivit fler än i början, åtminstone icke syntes ivrigare åtrådda, icke drogo senare ut om kvällen, icke ens när vårkvällarna blevo allt längre och mer frestande att dröja ute i. Liksom om morgnarna, satt Elma vid sitt fönster och spejade efter barnet, så snart hon var borta en afton. Hon höll utkik åt gathörnet, där folk som närmade sig plötsligt trädde fram. Flickan gjorde sig vanligen ingen stor brådska. Ofta kom hon arm i arm med den minste så kallade brodern, musikanten; säsongen för dansmusik var förbi och han hade följaktligen bättre tid att promenera.
De pratade, de voro ivriga att begagna ända till sista minuten. Ibland tyckte Elma sig spåra bekymmer i ansiktsuttrycken. Men när Matti slutligen kom upp till henne, gjorde hon inga frågor: hon ville inte blandas in i dessa Muriusska bekymmer, vilka de än voro, hon ville hålla sig själv utanför deras existens, om hon också inte kunde tvinga Matti därifrån.
Under sommaren tog Elma, liksom föregående året, tjänstledighet för några veckor utom semestern, i avsikt att vårda sin hälsa. Matti och hon reste åter utomlands. Färden tillfredsställde henne; det föreföll henne att hon blev starkare, nerverna kommo i bättre jämvikt; hon hade också Matti för sig själv, och hon vågade göra sig mer bestämda förhoppningar för framtiden.
Under hösten som följde slog konsertmästare Murius’ misströstan om sig själv emellertid ut i full hypokondri. Han gick till sängs och vägrade att stiga upp mer, låg bara stilla, stirrande rätt framför sig, fullkomligt overksam, eller satt upp med kuddarna hopkörda bakom sig och läste i Bibeln, ur vilken han sedan drog de sorgligaste slutsatser. Vännerna tillkallades, men han körde ut dem, och småningom slutade de komma alls. Garibaldi for på stor turné, och han vägrades till och med komma in och säga adjö, konsertmästarn ville icke se någon, som hade det ringaste med musik att göra. Lille Libert blev tvungen gå bort till bekanta för att få öva sig på sitt instrument.
Konsertmästaren återtog sitt rum åt gården; en morgon bestämdes omflyttningen i en handvändning, Pontus fick ta sina medicinska böcker med sig och hysa in sig hur som helst tills vidare; gårdskarlen ombads komma upp och hjälpa att bära möbler. Det var inte första gång detta skedde, och han hade sitt omdöme om konsertmästarens förstånd längesedan klart. Nu brydde herr Murius sig icke om de oförskämda, bullrande notarierna mer; han skulle i alla fall snart dö, sade han, han kunde lika bra göra det i rummet åt gården.
— Konsertmästaren kommer att överleva oss allihop, sade gårdskarlen.
— Vafalls? ropade konsertmästaren ursinnig, och han skrek efter gårdskarlen:
— »I pestens våld den som hör pesten till; i svärdets våld den som hör svärdet till; i hungerns våld, den som hör hungern till.»
Det var profeten Jeremia, som särskilt behagat honom, och gårdskarlen, notarierna, vem som helst fick taga åt sig om pesten och om svärdet; men det om hungern tog han som en hänsyftning på sig själv, han, som icke längre förmådde sörja för de sina, utan lät dem alla gå mot svältdöden. Ofta vägrade han därför att intaga den mat fru Murius försökte truga på honom, och hennes försäkringar att ännu var inte skafferiet helt läns, trodde han inte på. Han svarade henne:
— »Ve mig som har fötts till kiv och ve för alla. Jag har icke drivit ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig alla.»
Det var ingen mening med det, ingen människa förbannade honom, tvärtom bjödo alla till att lindra hans plågor, men han hade förlorat ögon att se det med.
Sedan man burit möbler fram och åter i våningen under ett par dagar, fick fru Murius dock en liten frist att organisera den närmaste framtiden på. Pontus måste behålla ett rum för sig själv, det var nödvändigt för hans studier. I det stora rummet, som nu återfick namnet sal, tog fru Murius själv bostad för de nätter, då hon icke måste sitta inne hos den sjuke. Men det tredje rummet åt gatan hyrde hon ut. Libert fick sova i köksalkoven, vilken det numera ändå inte kom på fråga att erbjuda någon tjänsteande.
Libert ställde väckarklockan, så att han skulle kunna vakna tidigt om morgnarna. Han sprang upp så fort den ringde, rädd att eljest somna om, och han märkte med glädje att han hade huvudet fullt av nya uppslag, som mognat liksom genom ett under, medan han sov. Han satte på kaffe och ställde sig att borsta hyresgästens, moderns, Pontus’ och sina egna skodon. Under tiden fortsatte uppslagen till nya kompositioner sitt verk i hans huvud; dessa morgnar med skoborsten voro för honom härliga, fria, fridfulla, och det hände slutligen att han måste ställa undan en halvfärdig känga för att som hastigast anteckna en tongång.
När fru Murius litet senare kom ut i köket, fann hon då sin Libert ännu barfota, inte mer än halvklädd, med notpapper framför sig, kängorna ännu oborstade och kaffet kokande över så att det fräste i gasen. Libert blev både snopen och ledsen erfara hur fort en halvtimme kunde gå, och fru Murius kunde inte göra annat än skratta för att trösta honom.
Sedan dukade hon snabbt fram åt sig och sina pojkar på köksbordet, gjorde i ordning hyresgästens kaffebricka och fick de sista skodonen avputsade, medan Libert fort drog på sig kläderna, föste upp täcket över sin bädd och gav sig i väg till sin musikhandel med ett par tre stora smörgåsar, som hans mor mitt i allt annat hunnit breda och förse med litet gott pålägg.
Hyresgästen gjorde inte mycket besvär. Men rummet skulle ändå städas och därefter ville Pontus gärna ha sitt så fort som möjligt. Han bäddade sin säng själv, bar ut sin hink och dammade av, men fru Murius ansåg det säkrast vara med, ty Pontus’ städning var inte mera pedantisk än Liberts. Ibland måste hon dock lämna alltsamman i sticket om hennes man ropade på henne och hon förstod att kvalen blevo honom övermäktiga i ensamheten.
Han höll kvar henne, hängde sig fast vid de välgörande, vänliga händerna och hindrade alla göromål.
— Låt mig bara stöka ifrån mig som hastigast, bad hon. Här ser ut som ett grishus.
Men det var inte någon sorg för herr Murius, att hans hem liknade ett grishus. Hade inte Job setat mitt i en askhög?
Ibland vredgades han också, då hon dröjt för länge borta, han var orimlig och stygg, för att sedan ångra det dubbelt och be till Gud, att en lämplig, en rik och fin man snart kom och tog hand om hans hustru och gav henne den tillvaro hon alltid borde haft. Men när hon ville skynda till sina sysslor igen, hindrade han henne fortfarande.
Vem skulle hinna köpa upp maten för dagen och göra det med den nödvändiga yttersta sparsamheten? Endast en visste på öret vad man hade att röra sig med: hyresgästens lilla hyra, Pontus’ lilla bidrag, Liberts obetydliga lön. Vem skulle laga maten, lägga upp den, styra så att inte stämningen blev alltför trist vid bordet, och vem sedan diska och göra köket hjälpligt snyggt igen? Vem tvätta upp åt fyra personer, vem stryka och lappa? Det var ingen konst att svara på det; det fanns bara en person att nämna; men ändå hindrade konsertmästaren henne ständigt med sina krav för egen del, och ofta förstod hon inte alls hur det skulle bli möjligt för henne att räcka till.
Ingen sade: — Nu skulle man haft Matti här! Inte ens Pontus. Han ansåg icke det skulle tjäna mycket till att nu beklaga sig över förlusten av Matti. I femton år hade Matti delat bröd med dem alla och tärt sin del av familjens resurser, och ingen missunnade henne att så skett. Nu var hon utflugen och hade det bra, och man kunde väl inte direkt mena att hon skulle anmodas återvända till boet, när detta höll på att rasa ihop. Det fanns bara den utvägen, att Matti själv kom till insikt om sin plikt, tänkte Pontus: Hon är ju varken blind eller döv.
Så reflekterade den kloke Pontus, men han teg i familjekonseljen, om sådan hölls, och förbehöll sig tyst att avvakta någon lämplig stund.
När Matti kom upp, tyckte konsertmästaren om att ha henne hos sig, och det beredde ju alltid fru Murius en stunds ledighet. Det var visserligen bittert för Matti att inte få råka modern så mycket hon tänkt sig, men det var ändå gott att märka, hur hon förmådde skingra faderns vånda. Matti läste ur den Heliga skrift, som han begärde, men ingenting ur Jeremia eller Job, utan hon stack fingret längre fram i boken och sade: — Nu läser jag på sidan, som kommer upp. Och det blev då Nya testamentet, om bröllopet i Kana, eller om undret med brödet och fiskarna, om sjukas helande eller Lazari återuppväckelse.
— Går du redan? sade han, när hon gick.
— Jag måste.
— Du skulle aldrig ha övergivit oss!
Nej, det var också hennes egen tanke.
Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen redan på väg fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande: en dotter.
Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg problemet.
Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga, fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt, svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting vilja förstå.
Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis, och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna, ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga dekret, att hon, Elma Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad dotter, en verklig hjälp?
Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom. De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade sig bort i himmelns sotfärg.
— Vi går ännu ett litet varv, det är inte så sent än, sade Libert.
Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont, hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland. Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll, och så länge hon gick där med Libert, var det lättare att hålla den pliktkänslan helt levande.
— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag är upptagen tre kvällar denna vecka.
Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist, och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.
— Men du, sade Libert till Matti, du borde vara med i stället! Då slapp man dela alls.
Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av en snilleblixt.
Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han. Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar. Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst av de stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke undantagen ...
— Libert, sade Matti, du är ett geni.
— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta har.