5.

Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.

— Du har dröjt sent, anmärkte också hon.

— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde luftslott.

Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott, men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.

Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med socker och mandel. Elma sade:

— Du måste vara hungrig, barn. Och är du inte våt? Se på kängorna!

Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor från herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst, tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.

Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle ej godtagit de svar, hon kunde ge.

När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.

När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och bekvämlighet till intet gagn.

Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta Elma igen, hon kunde inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.

Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet. Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld också av tro på henne, Matti.

Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.

— Kom, sade hon blott.

Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa och hatt, orörlig.

— Vart skall du hän?

— Hem.

— Mitt i natten? Du skulle ju inte ens sluppit in där.

— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där. Jag måste dit.

— Nå, och i morgon?

— Jag skulle inte ha kommit tillbaka.

Elma gick fram och åter; hon såg inte på Matti. Nattrocken höll hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon alltid fruktat!

— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du vill bara inte bli hos mig mer!

— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för mig.

— Men om jag inte kan undvara dig?

— Visst kan Elma!

— Och vad jag gjort, det räknas inte?

— Hur skulle det kunna jämföras?

— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta vad åren varit för mig, då jag måst undvara allt vad de främmande människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden, dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!

Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet, skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!

Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:

— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må du lika gärna ge dig av! Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin försökte ta mig an en slinkas avkomma.

Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men orden trängde igenom allt:

— Förbannelse!

Fort och lågt svarade hon:

— Om Elma med sin mörka hemlighet menar att vi är mor och dotter, så har jag redan förstått den. Men jag kommer aldrig att bruka det uttryck om min mor, som Elma nyss brukade — och ingen kommer att få bruka det om mig.

Så sprang hon. I nästa ögonblick var hon utom tamburdörren och Elma hörde den slå igen. Hon lutade sig mot bordet, intill vilket hon stannat. Slocknade ljuset i den lilla lampan under mörk skärm? Det tycktes henne att hon ingenting såg mer. Hade hon ont? Det kände hon icke längre. Men hon förstod att hennes barn flydde, bortskrämt av hennes egna ord; hennes barn försvann i natten, ensam, skyddslös, med risk att ingenstans slippa in, att få irra ute timtal, frysande, kanske förföljd, utsatt för vidriga möten.

Vreden föll av Elma. Ett ohyggligt medlidande tog dess plats. Hon sträckte ut armarna framför sig, bjöd sin tomma famn, bjöd ett barn värma sig där, förvissa sig där om att intet offer var stort nog att bereda dess lycka.

— Mitt barn, mumlade hon, mitt olyckliga älskade barn, frukta mig bara inte mer! Jag ger dig allt du vill!

Hon fick upp ett fönster, hon förmådde kalla. Det blev ett jämmerrop i natten, ekande över den ödsliga gatan:

— Matti, Matti! Dröj!

Där nere kunde Elma ingenting urskilja, det skymde alltjämt för hennes blick, ej av tårar, blott av det stora mörkret omkring henne. Men hon hörde ett tveksamt ja stiga emot sig till svar. Mödosamt kom hon ner till porten och fick upp den, och Matti stod där utanför, bävande.

— Elmas röst var så ängslig, viskade hon.

— Var inte rädd mer, barn.

När de kommo upp igen, sade Elma:

— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer, Matti, allt är avgjort.

På morgonen sade hon:

— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.

Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med hotellnamn, reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken, spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka, orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det för sent.

Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum. När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon, att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.

Elma räckte barnet handen:

— Du ser, jag har hållit mitt löfte.

Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka, bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.

— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag kallar dig — om jag kallar.

Och liksom förut till Hulda, sade hon, ännu strävare:

— Jag trivs bäst så.

Därpå tillade hon i vardaglig ton:

— Men du kan skicka hit din bror Pontus någon gång. Jag har kommit att tycka bra om den städade unge mannen.