6.
Det dröjde inte mer än ett par dagar tills Pontus gjorde visit.
I någon mån hade Mattis plötsliga återbördande till hans föräldrahem chockerat honom. Det kom för tvärt, det liknade ett avsked på grått papper, det gav intryck att fröken Liwin tröttnat på fosterdottern och begagnat första tillfälle att bli kvitt henne. Pontus var ensam om att ha givit händelsen en sådan tolkning och han kollationerade icke sina intryck med någon. Men i sin egenskap av familjens ende välbalanserade medlem hade han strax känt behov att gottgöra eller erhålla närmare förklaring, om så krävdes.
Han fick vänta en god stund i vardagsrummet, beundrande dess i hans tycke utmärkta inredning. Det förvånade honom blott att fröken Liwin icke lät frambära någon ursäkt för att han fick sitta ensam nära en halvtimme.
När hon slutligen visade sig, var hon dock sig lik, fattad som vanligt.
Pontus inledde:
— Jag tror, sade han, att det är lämpligt jag frambär allas vårt tack för frökens godhet att låta Matti komma till oss igen. Förhållandena hemma gör det mycket kärt för min mor. Hon borde naturligtvis kommit hit själv, men —
Elma frågade:
— Konsertmästaren är inte bättre?
— Tyvärr, inte än.
— Matti är mycket fäst vid dem båda?
— Mycket. Och, tillade Pontus, jag måste säga att ett eget barn inte kunde behandlats bättre än Matti blivit behandlad hos oss.
— Jag har insett det.
— Förlåt min fråga, bad han, men vad kommer hennes mor att säga om återvändandet till våra, hm, sämre förhållanden?
— Modern har avstått från talan, svarade Elma.
— Som jag hoppas, utan slitningar eller obehag? Eller missnöje?
— Fullkomligt. Matti har fått välja.
— Denna mor, sade han, måste vara en mycket beklagansvärd kvinna.
Elma lät det falla obesvarat.
— Det är något jag ville föreslå er, sade hon i stället affärsmässigt. Det var därför jag gärna ville se er här. Jag önskar nämligen göra något för Matti. Min hälsa fordrar numera att jag för ett ytterst stilla liv och jag önskar inte återse Matti förrän jag blivit väsentligt starkare.
Pontus sköt in:
— Det måste naturligtvis bli en stark slitning att ägna sig åt en ung flickas uppfostran, då man levat länge ensam.
— En mycket stark slitning, ja, svarade Elma kallt. Emellertid har jag bibehållit min tillgivenhet för Matti. Hon är mycket älsklig.
Det belevade ekot upprepade:
— Mycket älsklig.
Det kom att dröja litet innan Elma fortsatte:
— Nu har jag beslutat erbjuda er, kandidat Murius, ett studielån, räntefri studiehjälp, att återbetalas när det i en avlägsen framtid kan komma att passa er. Mitt enda villkor är att ni hädanefter betalar dubbelt mer än förr i ert hem, så att pengarna på det viset, indirekt, kommer också Matti till godo.
Hon bad honom kalkylera vad han behövde, och de överenskommo om en summa. De Paschska subsidierna finge han förfara med efter behag.
— Och så ett villkor, sade hon: Att saken stannar orubbligt oss emellan. Jag vill inte tynga Matti med någon tacksamhetsplikt, och jag tror mig kunna lita på er.
— Absolut, svarade Pontus.
När den unge mannen gått, efter många bedyranden om tacksamhet för egen del, vilka hon med en handrörelse mest möjligt sökte tillbakahålla, kallade fröken Liwin på Hulda och sade att hon tills vidare icke tog emot vare sig fler besök eller ens telefonbud. Till arbetsplatsen ämnade hon sjukrapportera sig.
— Jag skickar efter doktor, sade Hulda.
— Ingen doktor hit.
Efter några dagar lät Elma i stället tillkalla den jurist, vars bistånd hon under årens lopp vid behov använt sig av för ordnande av olika affärer, samma person, som en gång för hennes räkning varit uppe och talat med fru Murius, erbjudande ersättning för underhåll av ett flickebarn under femton års tid, ett erbjudande som avvisats.
Tillsammans genomgingo nu juristen och fröken Liwin dennas ekonomiska ställning. Arvet hon på sin tid lyft efter far och mor hade icke varit obetydligt, om också ingen större rikedom, och förmögenheten hade småningom ökat.
— Fröken har väl förvaltat sitt gods.
— Det ligger i släkten, svarade hon.
Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt använts, och, sade Elma, sannolikt skulle räntorna även i framtiden komma att förbrukas.
— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen småleende.
— Troligen.
Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev en stund tyst, sedan han läst slut.
Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.
En dag skickades blommor in: Fru Alexandra Pasch, med önskan om snart tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd: Eric Bourgsten, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam tillgivenhet.
Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig för henne. Man sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.
Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.
Några andra julklappar skickade hon icke.
Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog, kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i ledet.
Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta. Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra fler utflykter. Och man upphörde snart åter att reflektera över henne. Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.
När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre angelägna.
En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana förekommo.
På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far sitta så, med slutna ögon.
Men hon liknade sig icke mer vid honom, hon hade upphört att sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.
Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga sig om henne och be att få göra ett besök.
— Inte ännu, lät hon svara.