8.
I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och gått, rullade Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet, där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal, tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu icke plockats ner.
Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel, skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran, bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen, en förnimmelse av rymd och frihet.
— Låt mig slippa gå min väg än, bad Garibaldi.
Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de varit en enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga, fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från ingen vet var.
— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då jag just började hos dig: Gavelström?
— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu i flera år.
— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom i den sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.
— Vem vet, svarade fru Murius lågmält.
Garibaldi strök sig över pannan vid detta alltför besynnerliga svar.
— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.
Därpå berättade hon historien.
Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år. Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju ännu bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.
En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun, Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till; hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.
Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar, sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet, där man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja sig ändå.
I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten. Det sträckte upp ett par små händer.
Fru Murius hade tänkt bara en sak:
— Det här går inte an. Barnet måste bort.
Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar. Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i smyg hela den kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.
— Låt mig få ta det till oss, bad hon.
Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern, eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i vagn.
Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting vetat på förhand. Modern sade:
— Nu har ni fått en liten syster, just som pappa brukat önska sig.
— Och jag med! ropade de alla tre.
— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel. Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den arma ungen. Där stod de alla tre omkring mig, knuffades för att komma närmast och skrek på en gång.
Vad skulle ungen heta?
Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:
— Mathilda.
Men Roland sade med sitt allvar, som han hade redan då:
— Inte kan ett lindebarn heta Mathilda, mamma.
Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet, sjöng hon:
Matti Matti barfot,
Matti Matti rosentå,
Matti skall hon heta,
fröken Matti Ögonblå.
Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga, stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just honom till sitt stöd i världen.
Det hade Roland aldrig upphört att minnas. Ty det hade rört sjuåringen mer än något han känt förut.
Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat henne annat än det bästa broderssinne.
När Matti började gå, var ingen så ivrig som Roland att hjälpa henne och se efter henne, och när hon började bli ännu litet större och otroligt självständig, så att hon ogärna ville ledas vid handen ens på gatan, ropande: Sälv, sälv! Före! diktade Roland i sin tur och sjöng en visa om henne:
Fröken Sälv spatsera går,
näsan, den går före.
Ingen mer mig leda får,
jag är stor och fyra år,
jag är fröken Före,
fröken Sälv och Före!
Ja, nog hade hon varit oförvägen, och därtill glad och godhjärtad. Alla gossarna höllo av henne och kappades om att göra visor om henne, och trätte de också numera ibland, i synnerhet Pontus och hon, så betydde det i grunden ingenting. De voro stolta över sin syster ändå.
— Gud signe barnet, sade fru Murius, därmed avslutande sin berättelse, det blir en hård stund, då jag till sist måste tala om för henne att hon inte är vår. Men varifrån hon än må vara kommen, bra gry har hon.
Efter detta omfamnade Garibaldi fru Alice och kysste henne som en stor bror på båda kinderna. Utanför fönstren hade det svagt skära övergått till blank dager och den kubistiska tavlan var livfull i många färger. Konsertmästaren, för vilken Mattis öden ju icke voro någon nyhet, hade dåsat av i sin bekväma stol och snarkade lätt.
Fru Murius smög bort och släckte det sista ljuset på bordet.
— Få nu se hur barnen ordnat natthärbärge åt sig, sade hon.
Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där de lågo i en enda rad: Pontus, Libert, Matti och unge Alexis Pasch, glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara bekvämligheter vid Floragatan.
Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det svettiga, tillrufsade pojkhåret.