7.

Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.

Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren, och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi. Garibaldi, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka, berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de hyllade honom därefter.

Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare. Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi var en fiffig man.

Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var det bästa han visste.

— Alice får lov att göra bal här, sade han.

För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu skulle Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm. Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.

Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.

— En bal, snälla Garibaldi!!

— Just en bal.

— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla fall var ganska stort, varför inte?

Ty hon såg alla barnens ögon fulla av förväntan.

Garibaldi gjorde upp balplanen:

— Var och en av gossarna får bjuda en flamma och en kamrat. Matti bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer, lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från sommaren? Utmärkt vackert.

Alla barnaögonen riktades nu på sista instansen: Far.

Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig, inträdde alltid ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och beklagade sig hos vicevärden.

Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån, troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd han i vederlag med på balen.

— Vi blir ett par personer till, Alice, sade han var gång han kom upp.

— Ja, kära Garibaldi, bjud bara inte fler nu.

— Jag lovar heligt.

Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong, alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb äkta matta och en soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag, och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.

Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt, tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt stök.

För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.

Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och plugghäst. Men Pontus’ goda förstånd, som sällan var ur verksamhet, hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om förmögenhet, eleganta vanor och krav.

Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.

Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett djärvt steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en tillställning av den arten.

Pontus tvekade i ett par dagar, innan han äntligen slog till med inbjudan.

— Tack, svarade Alexis artigt och litet likgiltigt. Gärna.

Pontus satte den berömde Garibaldi som bete på kroken för att få bättre napp, men Pasch hade aldrig hört talas om denne musiker.

— Smoking? frågade han.

— Som du vill, svarade Pontus och blev röd, ty han hade själv ingen smoking. Det är ju egentligen bara en liten improviserad tillställning, förstår du, för att roa min syster.

— Jaså, du har en syster?

Pasch hade tydligen glömt episoden med filigrankorset några månader tidigare, eller i varje fall flickans namn.

— Ja, svarade Pontus. En tolv års unge, men där blir ju också ett par litet äldre flickor.

— Hur dags?

Om den saken var faktiskt ingenting bestämt. Varken fru Murius eller Garibaldi hade tänkt på någon tid. Så bjödo då Matti och Libert sina vänner till sjutiden och Roland hade på sitt håll sagt klockan åtta.

— Halv nio eller så, svarade Pontus.

När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio, var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i hans sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan unge Pasch ringde på dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.

— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa runt och öppna i tamburen. Vassego.

Alexis log och trädde in.

Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.

Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet, en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur, jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde under taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina ytterkläder till de övriga.

Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning. Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot, trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom ett ögonblick trängsel.

Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far: Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.

Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande mot honom. Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka, brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med Dristigheten skrivet tvärsöver pannan.

— Nu känner jag igen fröken, sade han.

— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något bättre.

— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner, en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze), men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna, ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror. Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och flögo, följde hon med, som för övrigt hennes unge vän Garibaldi redan garanterat att hon säkert skulle kunna göra.

Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara ett litet fastare tag om henne och sade:

— Ni dansar som en älva, min fröken.

Hårresande tillgjort!

Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen. Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade, var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon tårats.

Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.

Ingen på balen såg ut som Alexis — det var då något, som alla kunnat gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!

De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där. Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång, såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket an på honom och han bjöd upp henne.

— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer, ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en stol och agerade bondspelman.

Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.

— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.

Pontus drog Matti avsides:

— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden. Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.

— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en huvudknyck.

Libert viskade och frågade henne, också avsides:

— Hur är han, du?

— Himmelsk.

Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt allvarsamma och vänliga sätt:

— I dag har du allt roligt Matti?

— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är snäll!

Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.

De gingo och satte sig på rundelsoffan med pelare i mitten och konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men den hade sålts.

— Varför det?

Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan! Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!

De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj, sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han, mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det vackraste hon ägde.

— Du har något som är mycket vackrare, sade Alexis.

— Vad då?

— Ditt ansikte.

Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine; Matti hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara svara som hon kände:

— Asch!

Ändå var det omöjligt att tycka illa om Alexis.

Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen. När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert somnade strax.