6.

Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade herr Murius pessimistiskt.

Libert och Matti voro de enda av barnen, som visat musikaliska anlag. Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för musik.

— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt, vafalls?

Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och det var för resten ingenting illa i det.

Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.

Han hade berättat att var gång han fick en pojke hade det förargat honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.

— Pappor brukar eljest önska sig pojkar, anmärkte Pontus.

— Inte jag. Nej barn, en flicka, det är som en blomsterkrans kring hjärtat.

— Då blev väl pappa glad, när jag föddes, stack Matti fram.

— Hm, svarade konsertmästaren blott.

Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller tyckte han kanske att man nu hade barn nog.

Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren, under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och kastade kyssar på fingret åt henne.

Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman för barnen, när de voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter den andra.

Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.

Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll. Man visste aldrig.

Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på Operan, vilket likväl aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården med sina osäkra steg.

Herr Murius anmälde dem för vicevärden.

— Det bor inga notarier i huset, svarade vicevärden.

— Jag kallar dem så.

— Må vara. Här bor i varje fall bara ordentligt folk.

— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt, revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt fönster åt gårdssidan, där man passerar.

— Konsertmästaren borde ha sitt rum åt gatan, sade vicevärden.

Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär, och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då. Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju, husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.

— Är du uppe nu? Vad gör En annan?

En annan var det namn herr Murius gav hemmets jungfrur, vad dessa än hette.

— Hon flyttade i går.

— Nu igen?

Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.

Men konsertmästaren vred sina händer:

— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du höll till godo med mig!!

Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd, satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr Murius köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett bättre morgonkaffe i sitt liv.

Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten alltid skulle handla om Matti.

Matti Matti Mur,

Matti Matti Muri-uss,

vem är nu i tur

att sig få en liten puss?

Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.

— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.

Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.

Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.

— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl, en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.

— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.

— Du förstår det inte själv.

Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.

Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd. Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på — det var inte mer med det.

Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven. Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen, men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig vilket som till sist var lugnast?

Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.

Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer, håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!

Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare, det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en skönhet.