5.
Dristigheten, den uppknäppta kavajen där två knappar med ankare felades, den illa veckade lilla cheviotkjolen buros såsom av den unge löparen i ett lopp, av vilket stora ting avhänga, tvärs genom Humlegården, förbi Häxans träd och Landsförrädarens buskage, förbi Kejsarens palats, förbi Linné mitt bland krokus, över gränsen mellan Mattis ägor och hennes bror Liberts, och försvunno in i Östermalm, där Matti — det var den unge löparens namn — bodde, och som ägdes av Anders de Wahl, en beundransvärd person, vilkens porträtt i de mest skilda kostymer urklippts ur många tidningar och bevarats, men som i verkliga livet var obekant.
Matti, bärarinnan av kavajen med mera, Anders de Wahls undersåte, saktade icke sitt lopp för de tre trapporna i hemmahuset, icke förrän hon var framme vid dörren på vars mässingsplåt stod: Konsertmästare P. A. Murius. Men väl inne i tamburen kom hon i stället fullkomligt av sig: med ens mindes hon sin lilla gosse, luftgossen, Elias: han hade blivit kvarglömd i parken! Nå, Elias tar sig hem själv, det vet man, men Mattis iver dämpades snopet, ty hon tyckte icke om att vara en dålig mor.
Inträdet i salen, där mamma satt lutad över skärvorna av en sachsisk herdinna och med de starkaste glasögonen över näsan sammanfogade bitar av en spetsvolang, tunn som spunnet socker, blev därför jämförelsevis lugnt. Bara två trumpetstötar:
— Mamma! Titta!
Mamma, världens bästa, sköt försiktigt åt sidan sitt ömtåliga arbete, tog det lilla guldfiligrankorset, granskade det, torkade lätt och väl rent det och sade, precis som den stränga damen nyss:
— Vi får sätta in en annons.
— Låt oss göra det strax, mamma, strax!
De smutsiga vinterkängorna började trampa golvet med täta, otåliga steg på stället.
Mamma skrattade och skrev ut en annons, som Matti fick springa till tidningskontoret med, och under aftonens lopp var sedan det lilla korset föremål för all den beundran och debatt Matti på förhand vetat måste komma det till del från brödernas sida.
Libert sade med lysande ögon:
— Tror mamma det kostar hundra kronor? Eller kanske tusen?
Pontus sade:
— Idiot! I så fall skulle vi få hemskt med pengar bara i hittelön.
— Ja, det vore väl bra.
— Det ser du väl, sade Pontus från ovan, att ett sånt där litet kors, fyra centimeter långt, inte kan vara värt vidare mycket. Och filigran, det är då också mest luft — precis som Mattis barn!
Men Libert fortfor, utan att låta avvisa sig från sin egen linje:
— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som nästan ingen har maken till.
Pontus snoppade av:
— Du är verkligen för barnslig att vara tretton år.
Matti slog armarna om halsen på sin älskade Libert. Han och hon, de förstodo varandra. De hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.
Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större värde. När Roland avgjort något, var saken klar.
Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och dessutom var — just Roland!
Matti anmärkte därför högt:
— Du har fått en stor ny finne, Pontus, bredvid näsan.
— Sköt dig själv, du, mallagroda, svarade den förolämpade.
Fru Murius vädjade:
— Men barn, barn, trät inte!
Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick. De hade nyligen gjort den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla fall ställd.
Roland sade med sin skrovliga bas:
— Vad pappa sällan är hemma någon kväll.
— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.
Matti såg på Roland att han tänkte: — Här sitter vi och vilar oss och äter god mat och allting är skönt. Men far måste bort och spela på den där avskyvärda Operan, hans arm värker ännu och det låtsar han inte om, för den är hans levebröd, och han är antagligen inte hemma före tolv, kanske senare. Stackars pappa. Då sover vi allihop, men han får bara en av sina sömnlösa nätter igen, och sedan lektioner hela dagen i morgon.
Matti såg på mor, att hon tänkte precis detsamma. Och sedan tänkte Roland: — Och mor själv sliter ut sina ögon på all den fina porslinslagningen, som hon absolut borde sluta med. Alltihop är för vår skull! Herregud, skall man inte vara färdig snart att i sin tur hugga i för dem!
Det var något ganska underligt, reflekterade Matti, att så där nästan kunna se vad folk tänkte på. Det kunde inte gärna vara något annat, när mammas ansikte blev bekymrat, i stället för leende, ja, skrattande, som hon helst ville, och när Roland började sitta så där fasligt illa till bords, kutryggig och stirrande rätt framför sig, så att Pontus tänkte: — Nu börjar han se ut som en arbetskarl också!
Matti ropade högt:
— Du är vacker, Roland!
Och då brusto alla i skratt.
Nästa morgon var emellertid annonsen inne.
Det var bara en och en halv rad: Guldfiligrankors m. pärl. upph. Humlegården. 79340.
Matti kunde icke taga ögonen från de där en och en halv raderna. Hon och Libert läste dem om och om igen, så länge frukostlovet räckte. Det var rent omöjligt tänka sig något roligare än att få läsa vad man själv satt in i en tidning. Elias brukade vara för liten baby att kunna läsa, men detta lärde han sig ögonblickligen. Det fanns ingenting i hela tidningen, som såg så trevligt ut.
Efter skolan skyndade Matti hem igen för att åter få se på kors och annons. Och då hade något storartat hänt: man hade ringt! En dam hade ringt upp. Mamma måste meddela alla detaljerna i noggrann ordning. Först hade alltså damen sagt: — Är det 79340?
— Svarade mamma ja?
Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles av en slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.
Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två knappar isydda.
För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på kuvertet innehållande guldfiligrankorset.
Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det gällde, sade hon:
— Stig in, var så god.
In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med ett brett sidenband tvärsöver bröstet.
En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat vantarna hemma, så trasiga som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram filigrankorset och sade att det var det rätta.
— Och vad heter du, lilla vän?
Matti gav sitt namn.
Den vita damen smekte henne lätt över kinden och sade:
— Och en vacker liten flicka är man.
Det var ett underligt yttrande och fullkomligt olikt vad alla andra människor brukade säga. Genom dörren bakom damen kom i detsamma en gosse in, ungefär så stor som Pontus, men mycket flottare klädd. Gossen hälsade: han bockade sig som om Matti varit en stor flicka. Det blev allt besynnerligare. Sedan stod han med händerna i byxfickorna, och medan damen betalade annonspengarna, sade han, när han såg hur det bara blev obetydligt över en krona:
— Jag tycker mamma skulle ge henne korset också.
— Det kan du ha rätt i, svarade damen.
Men Matti sade:
— Nej tack, det är alldeles för mycket.
Då skrattade den vita damen:
— Så väluppfostrad man också är! sade hon. Det är ingen stor present, min lilla vän, Alexis har rätt. Var så god. Det är just ett litet barnsmycke.
Och hon nästan tvang korset i handen på Matti.
Gossen hette alltså Alexis. Alexis Pasch, ty Pasch var namnet, som stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.
Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis måste vara den snällaste gosse, som fanns.
Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det. I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han bodde.
— Vad hette grabben? frågade Pontus.
— Det har du redan hört!
— Inte hör jag på allt ert prat.
— Du gör dig bara till. Vi har sagt det hela tiden.
— Jag bryr mig inte alls om er Olle Pettersson eller vad ni kallar honom.
— Säg det inte! viskade Libert.
Men Matti kunde inte hålla sig:
— Nehej, han heter Alexis Pasch, du, om du vill veta det än en gång.
Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:
— Pasch och jag är klasskamrater, sade han.