4.
Som en bubbla från kärrbottnen fyllde henne minnet av de helvetiska stunderna åter denna tidiga nya vårdag, likt en ond smak i munnen, en vidrig lukt. Det var icke vänliga blickar hon gav omkring sig, medan hon med raska steg, inte olik en flyende, sneddade igenom Humlegårdsparken med alla de lekande barnen.
Så mindes hon åter uppträdet på styrelsesammanträdet.
Vad sade de väl nu om henne, där borta, Den vita papegojan och alla de andra? »Gammal mö.» En varelse ställd på sidan om livet. Och så kom det väl ett skratt, det där litet dämpade, diskreta, halvt medlidsamma lätta skrattet, som hon särskilt avskydde.
Så gammal var hon för det första icke. Icke ännu fyllda fyrtio, och med en alltjämt ungdomlig, välskapad, ännu fullkomligt spänstig kropp. Och mö. Inte heller det! De skulle bara veta sanningen, de som så övermodigt benämnde henne så — denna sanning, vilken samtidigt icke fick röjas för en enda levande varelse! Det var den sanningen de stuckit kniven rätt in i; de hade slitit upp den gamla sårskorpan med sitt hänsynslösa det-betyder-väl-ingenting-aktiga talesätt.
Sunt förnuft sade Elma Liwin, att i liksom utom hennes bekantskapskrets funnos många ogifta kvinnor, äldre än hon liksom yngre än hon, arbetsamma som hon, aktade som hon — och därtill förnöjda, kanske lyckliga, aldrig jagade av furier. Sunt förnuft pekade också på äktenskapens många misärer. Vem behövde tro att Elma Liwin, av god familj som hon var, och därtill något förmögen, icke självvilligt valt det ogifta livet?
Och likväl var hennes existens en misslyckad existens, begynt i misstro och olust, fortsatt under den avskyvärda förödmjukelsens tecken, ankrad i hårdhetens och hätskhetens våld.
De där borta, de hade rört vid detta faktum!
— Jag tål det inte, mumlade hon innanför sina slutna läppar, och hon kände att djävlarna voro över henne igen, de sleto och bände och drevo vågorna vilda inom henne.
Dock, en liten händelse, som just i detsamma kom infladdrande, distraherande, skingrade dem för denna gång. Den alldagligaste händelse: en liten flicka, elva eller omkring tolv år, av den vanliga typen: sjömansmössa (med inskription Dristigheten), kavaj med blanka knappar, av vilka en eller ett par alltid fattas (samtliga kvarvarande denna dag uppknäppta), veckad, mycket mycket dåligt veckad marinblå cheviotkjol. Plötsligt tvärstannar ungen, böjer sig ner och hittar något i det fuktiga gruset. Elma hann icke väja, hon måste stanna ett ögonblick, också hon, och såg flickan vända upp ett runt och rosigt ansikte med blå ögon, ett julgransäpple med förgätmigejer, förgätmigejerna uppspärrade, tindrande av häpnad och beundran:
Flickan höll i handen — en ganska röd och ej oklanderligt ren, kraftig liten hand — ett enkelt guldfiligrankors med en krans av små små pärlor i mitten, nyss nedtrampat i sörjan och alltfort bärande spår därav.
— Titta, ropade barnet, så gräsligt sött!
— Ja, svarade Elma. Men du tänker väl på att försöka få tag i ägaren.
— Hur gör man då?
— Man annonserar i tidningen. För du förstår, tillade hon strängare, det är inte ditt, bara därför att du hittat det.
— Å, det förstår jag väl! Tänk, om jag bara strax kunde veta var ägaren fanns!
I de uppspärrade blå ögonen gick karusellen runt: »ägaren» var där, en underbart skön och guldlockig, prinsessliknande liten flicka. Den prinsessliknandes oerhörda glädje att få igen sin skatt var där. Vänskap och strax bästa vänskap för alltid, voro där. Lekar i Humlegården varje dag tillsammans. Längtan var där, stigande iver, och slutligen den största lust att fortast möjligt komma från den okända damen och bara rusa hem. Trapporna upp! Mamma, bröderna ... Allmän beundran av det vackraste guldkors i världen!
— Det är, som jag säger, bara att annonsera i en tidning, fortfor Elma utan att ha sett något alls av karusellen.
— Ja tack. Adjö.
Flickan neg och ilade bort med sitt fynd. Hur lätt på foten är icke en dylik elva, tolv års barnunge, om också foten bär grov känga med grusig tåsnyta! Elma såg efter flickan, och det for genom hennes huvud: Ungefär i den åldern kunde min varit! Djävlarna voro borta, och tanken fick sålunda passera utan att motas av dem. Åter kom en vindpust med den där smulan lukt av mylla och lövknopp, fin som doft av tidig champinjon, och Elma andades in den, litet lättare än nyss, utan någon elak minnessprittning mer. Nu kände hon bara att hon var trött och rätt varm; vinterrocken var tung, det skulle bli skönt att snart vara hemma.
Elma Liwin delade hem med en annan självförsörjande, en sjukgymnast.
När hon på sin tid kommit upp från barnsängen och ut i livet igen, befriad från farhågor för närmaste framtiden, hade hon, trots allt, erfarit en stark stolthet över att ha lyckats sköta den ömtåliga affären så väl, komplett utan hjälp, utan rådgivare, utan en enda varelses sympatier. Hennes självkänsla vaknade. En sorts tacksamhet gentemot storstaden, som så barmhärtigt dolt och skyddat henne, ingav beslutet att stanna där för framtiden. Hon trädde i förbindelse med handslöjdskretsar och mottogs som en ackvisition, då hennes skicklighet i all slags sömnad var känd och hennes namn, domprostens namn, var väl ansett. Hon gick fram med försiktighet, lyhörd för missljud, för varje ifrågasättande av berättigandet i att hon tog den plats, eller de platser, som bjödos henne. Men ingen tänkte på att förmena henne en genom gott arbete förvärvad ställning, och hon slog rot.
Som åren sedan gingo, och då intet inträffade, vilket på allvar kunnat alarmera henne — i synnerhet som »Gavelströmmen» efter ett par år visade sig ha den oväntade takten att dö — började Elma Liwin visa större säkerhet utåt. Hennes apparition var vederhäftig; det hade klätt henne väl att fylla de trettio. Inom sitt fack gjorde hon allt fler bemärkta insatser. Hon umgicks nästan uteslutande med kvinnor, och bland dem åtskilliga kvinnor av betydelse. Genom dessa fick hon småningom sin lilla roll att spela i vissa allmänna intressens tjänst; hon kom att sitta med i en och annan styrelse eller kommitté. Domprostens hade varit ytterligt konservativa och hela Elmas släktkrets uppehöll traditionen: men hon gjorde sig nöjet affischera frisinthet. Hon visste sannerligen vad en kvinna dög till, om hon sattes på yttersta prov. På själva sträckbänken hade hon kunnat tiga! Så hade hon väl lov skörda sin lön genom öppet visad feminism, vilken ställde henne oavhängig — och även något förargelseväckande — gentemot syster och bröder, samt gav henne rang utåt av framstegsbefrämjerska.
Djävlarna behöll hon för sig själv.
I en följd av år hade hon bott ensam, men det hade börjat tynga henne. Av en händelse kom hon samman med sjukgymnasten, Rick Brunjohann. I en kvinnlig sammanslutning för umgängesliv och förströelse hade i samband med någon fest uppförts en teaterpjäs, en parodi på romantisk opera. Huvudrollen hölls av Rick Brunjohann, som i lockig svart peruk tagit sig utomordentligt väl ut. Sitt parti skötte hon med frejdigt humör, älskade, led, avled och stod upp igen med samma obesvärade fart. Även efter demaskeringen såg Elma att hon var en vacker flicka och hon tilltalades av hennes glättiga sätt. — En sådan människa skulle jag ha i min närhet, tänkte hon.
Tvärsöver golvet kom i samma minut fröken Brunjohann emot henne.
— Jag hör, fröken Liwin, att ni söker någon att dela bostad med. Jag är ledig och ute i samma ärende. Ska vi tala om saken?
Elma var genast villig.
— Naturligtvis, sade Rick, var och en sköter sig själv, men vi äter tillsammans.
Pakten dem emellan baserades på ömsesidiga hänsyn samt hushållets handhavande av tredje person, Elmas redan väl beprövade hembiträde, Hulda, vilken det ålåg att hålla vivrekostnaderna inom en gång fastslagna gränser, samt servera klanderfri mat.
Man flyttade in i en ny våning i oktober, Elma med större förväntningar än hon skulle velat vidgå. Hon var uppfylld av något liknande beundran för den andra, som var yngre än hon, och som hon i sin inbillning tänkte sig få komma att beskydda och taga hand om, för att i sin tur få åtnjuta varmare tillgivenhet än hon varit van vid bland hyggliga kolleger eller umgängesväninnor.
De två damerna hade var sitt sovrum med dusch, skilda genom ett vardagsrum. Ricks insats till boet hade varit en allmogemöbel, förvisad till den helt lilla salen åt gårdssidan. I sitt sovrum tog hon emot en del patienter och av ett sovrums ordinarie utstyrsel hade hon blott bibehållit bädden, en spartansk fältherretältsäng, dold bakom en skärm. Elma återigen hade möblerat förmaket-vardagsrummet i 1830-talsstil, sådan den gillades av rådande smakriktning: få möbler, svensk vara, gravyrer eller stick i smala mahognyramar på väggarna, tulpaner (ej för många) i enslig kristallvas på polerad bordskiva.
Men hennes sovrum såg ut som ett elegant och komfortabelt herrum: breda låga säten, rökbord, en divan, som om kvällen apterades till bädd, på väggen ett vinterlandskap i olja; en gedigen bokhylla med facklitteratur och de romaner den bildade publiken läste — medan Rick staplade upp massor av halvlästa kvasilitterära översättningspublikationer under sin fältherrebädd. Dessutom, hos Elma, en utsökt venetiansk spegel, en ståtlig sekretär i bästa empire. Blandningen talade i sin helhet om odlad smak och om stort förakt för kvinnliga agremanger, alla dessa tyllklädda toalettbord med sidenband, överdådiga sängar med raffinerade överkast, speglar i alla hörn, puderdosor och nipper.
Men sammanflyttningen med Rick hade snart visat sig icke hålla vad den lovat.
Rick yppade från första dag, att hon menat allvar med sitt »var och en sköter sig själv». Hon var rörlig, hade många järn i elden och en stor bekantskapskrets, i vilken hon fann onödigt introducera Elma. Hon visade Elma den vanliga och självfallna kamratligheten, var tjänstaktig och gärna meddelsam om sitt eget, men frågade ej efter den andras. I hennes ögon var Elma en överlägsen person, äldre än hon, tämligen respektingivande, i alla händelser mer respektingivande än roande. Hon anade aldrig att Elmas fantasi kunnat sysselsätta sig med henne.
Lika litet anade hon att bitterhet småningom började sippra in hos Elma, när det för denna blev klart att någon förtroligare vänskap icke skulle komma att uppstå, något verkligt sällskap ej var att påräkna.
Elma somnade sent, Rick steg upp tidigt och hade sina palaver med Hulda, utan att akta på dennas hyssningar, eller glömmande dem i nästa minut. Rick var en trägen brukare av telefonen som umgängesmedel. Tyst satt Elma, under stigande irritation, och åhörde eller icke åhörde, men var dock medveten om samtalen i tamburen, interfolierade av Ricks skratt, en kaskad som en vattenstråle, sprutad rätt upp och så strax stoppad igen. Och då Elma slutligen fann ut, att Rick i grund och botten hade intresse till övers endast för männen, bröt hon inom sig totalt med henne, avpolletterade henne — under det Rick fortfor att ingenting begripa, lika sorglöst godlynt som hon varit från första dagen.
När Elma nu efter Samaritsammanträdet och scenen hon där framkallat, äntligen var hemma igen, hade Rick, i gymnastikbyxor och sweater, något att meddela:
— En fru Pasch har ringt.
— Vad ville hon? frågade Elma kärvt.
— Det yppade hon inte. Hon skulle skriva en rad, sa hon.
— Gott.
— Är det något trassel? frågade Rick.
— Ingenting alls.
Fru Pasch — alltså förklaringar i en eller annan form. Låt dem komma!
Det ringde på tamburklockan, och i tamburen stod ett bud från en stor blomsteraffär. Ur en väldig kartong och därefter ur mångdubbla frasande silkespapper framkom, tack vare den tjänstaktiga Rick, en enorm bukett liljekonvaljer. Ini buketten var stucket ett kuvert, innehållande ett kort, fru Paschs visitkort:
Kära fröken Liwin, var inte ledsen på er tillgivna och beundrande
Alexandra Pasch.
Sjukgymnasten avtackade budbäraren med en liten slant och bar in jättebuketten, till vilken verkligen fanns en lämplig skål. Hon sökte en stund efter lämplig plats, lämpliga belysnings- och effektmöjligheter. Men Elma hade tänt en cigarrett, sjunkit ned i en av sina bekväma stolar och rökte tyst, med huvudet tillbakalutat och halvslutna ögon, utan att fråga efter bukettens öden.
Hur livet ställde sig beundransvärt lätt för de benådade, tänkte hon. Vem motstår ett purt och naket »var inte ledsen på mig!» — i synnerhet när det viskas med en Alexandra Paschs världsdamspiktur, inte ödslad på vem som helst, med centimeterhöga staplar, vittnande om att den skrivande har gott om tid att förlora. Intet »jag erkänner», intet »det gör mig ont», eller än mindre, »jag begriper äntligen att jag högg kniven i er.» Och så ett »beundrande» på slutet, det obligata smickrande ordet, som fäller alla invändningar och, hur sig än världen vänder, alltid gör den artiga till triumfator.
Sedan kan brevskrivarinnan med all rätt glömma det hela.
Men minns, att de finnas, som aldrig förmå glömma något, som alltid sitta lika sårbara! Dramat växer inom dem, mindrevärdeskänslans drama, som ingen anar, som långsamt skrider fram från scen till scen, djupt i det fördolda, och för vilket ridån aldrig tycks falla, hur man än flämtar efter upplösningen.
Hur vedervärdigt, tänkte hon, att vara kvinna, instrument för låga förströelser. Kunde man blott utplåna alla spår därav. Kunde man blott låta bli att minnas det man vet därom, det man själv haft del i! Och ändå, ändå har jag i dag låtit mig grymt såras av blotta påminnelsen om att jag inte lever med en man. Det är ju motsägelse, det är ju nonsens. Vad är det då som sårats? Var ärlig, Elma, du kan det! Är det deras möjliga föreställning, denna Paschs och andras, att du icke skulle äga förmåga att vinna och binda en man? Är det till sist fruktan att deras föreställning skulle vara riktig?
— Kom då, Elma, och se på de förtjusande blommorna, manade Rick i dörren.
— Tack, Rick, ja, de är vackra. Där är nog för tjugu kronor. Gav du budet något?
— Femti öre.
— Han skulle haft mycket mer!
Rick hörde icke hånet, hon hade beundransvärt döva öron. — Också hon hör till de benådade, tänkte Elma. Hon frågade:
— Blir du hemma i afton?
— Nej, jag har fäktklubb.
— Och jag blir ensam, som vanligt, tänkte hon.
Är jag då inte nöjd med mitt liv? Jag har mitt arbetsfält och jag behöver ingenting sakna i yttre avseende. Är jag sjuk? Nej. Men ändå, det går inte att smussla bort det, jag är inte lycklig, jag är aldrig lycklig — och jag längtar så. Det är inte efter en man, det är inte efter män. Bara efter att slippa gripa i det tomma, vart jag griper!
Om de bara visste!
Hade episoden med fru Pasch hänt Rick, skulle denna endast hjärtligt skrattat åt alltihop, det visste Elma. För Rick skulle dessutom en vacker blombukett varit försoningsgärd nog efter ett förfluget yttrande. Rick var, försäkrade hon själv, inte småaktig.
— Så väljer jag hellre att vara småaktig, tänkte Elma.
Ty Rick Brunjohann ville hon under inga förhållanden likna. Dessa flirter, som upptogo sjukgymnastens tid, vilken fattigdom i dem! Om vintern sportade hon, än med en löjtnant, före detta kamrat på Centralen, än med en ung affärsman, som varit hennes patient, eller andra; om somrarna låg hon vid badort och praktiserade, under skämtsamt-sentimentalt umgänge med underläkarna. Till Elma hemburos emellanåt provbitar av samtliga dessa herrars konversation, inblickar i deras vanor, fel eller förtjänster. Rick valde plattformen att gyckla med dem. — Gifter mig gör jag antagligen aldrig, sade hon.
Men Elma hade med oviljans skarpsynthet längesedan genomskådat pratet.
— Nej, kunde hon svara, kära Rick, det kan jag ju förstå; det är ju bra mycket angenämare att leva som gammal fröken.
Rick var en flicka med karltycke, och som endast inväntade sin stund, det var hela gåtan. Hon ville göra ett fördelaktigt parti och komma ur sitt strävsamma arbetsliv. En obetydlig flicka bland tusen, utan begrepp om vad som dolde sig under alla glatta ytor, allt stumt avståndstagande.
Elma sköt otåligt tanken på Rick åsido.
På hennes bord låg ett bjudningskort till en middag. Det hade lagts undan, efter ett kort överslag av garderobens möjligheter, vilka befunnits tillräckliga. Elma grep nu den lilla vita pappfyrkanten igen, ett tecken på att hennes personlighet föresvävat vissa hennes medmänniskor och gjort det så gynnsamt, att man beslutat överföra henne till gruppen av önskvärda gäster i samband med ett festligt lag. Det hände icke så ofta, och det värmde henne med ens. Hon kände att hennes längtan preciserades, blev konkret.
Den formade sig till en helt enkel längtan att komma ut, att träda in bland dem, som voro glada, som kunde visa upprymdhet och älskvärdhet och därmed erövra uppmärksamhet och hjärtan.
Elma skulle blygts att för någon bekänna så mycken barnslighet, men den släppte henne ej.
Behovet att äntligen en dag slå sig lös tog henne som en feber. Sedan Rick avlägsnat sig till sin väntande fäktklubb, efter att ha ropat sitt raska: — Afton, Elma, jag ger dig mitt råd, gå ut och ha något roligt, du med! satt hon länge kvar, rökande, sökande, stirrande framför sig rätt in i konvaljebuketten utan att se den, blott intensivt välkomnande lusten, som i det fördolda trädde fram inom henne och tog upp strid med hennes sjuka medvetande om alla förödmjukelserna, strid också mot hätskheten och den innersta avunden, vampyrerna på hennes livsmod.