3.
Fröken Liwin gick fort hemåt. Hon var klädd i en mörk filthatt och en kappa närmast i herrockssnitt, av gott tyg. Alldeles oobserverad gick hon icke på gatorna; de av en djup skugga understrukna, misstrogna ögonen, som endast ogärna tycktes begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium: att se, att frankt och öppet blicka sig omkring i världen, de fångade likväl i förbifarten en eller annan undran. Det märkte hon dock ej. Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna, på karlvis, utan några paket dinglande kring händerna eller andra kvinnliga extra attribut till dräkten, inte ens paraply, ty rocken tålde regn.
Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade, fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna. Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.
Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne att lyfta på huvudet; en svag inre sprittning kom också henne att förnimma vårens ankomst.
Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta, men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla människor sett hemligheten och ropat ut den.
Icke alltid var ändå den föreställningen Elma emot, att hennes öde, liksom genom ett trolleri, ett för övrigt otänkbart tillfällighetsspel, bleve bekant. Den kunde tvärtom stundom innebära en underlig lockelse. Jag är trött av att stå utanför, kunde hon tänka, det vore skönt att likt alla andra få synas vara den man är. Det föll henne icke in, att andra kunde leva i liknande läge, i samma pina. Det tycktes henne icke möjligt att andra kunde vara lika ensamma, fängslade av liknande bojor. Men i varje fall drev hon strax åter häftigt tillbaka lockelsen att röja sig, så som man håller tillbaka något man vet vara osunt, ödeläggande eller skamligt inom sig — ett farligt anlag.
Ty gömt var gömt och måste så förbli.
Elma Liwin var av bondesläkt. Farfarsfadern var bonde, farfadern blev präst, fadern domprost och en lärd man. Men bonden satt i honom ännu, han förblev kärv i umgänget med de sina, hård i sina omdömen. Så och så föreskriver Lagen — och han tolkade den som den tolkas hårdast. Denna hans lagtrohet gav honom anseende och makt. Han blev också rik, och han var högmodig. Av högmod köpte han igen farfarsgården, som dock ingen av hans barn ville bruka, och sparade liksom farfadern sparat, för att kunna efterlämna åt änka och fyra barn en solid förmögenhet. Ty pengar ge aktning.
Elma var yngst i hemmet. En syster gifte sig ung, med en präst, bröderna blevo, den ene officer, den andre ämbetsman: det hela en icke ovanlig utvecklingsgång för svensk släkt av bondestam. Hemmet hade varit hårt och barnen saknade det icke, sedan de lämnat det. Men stark vilja till upprätthållande av namnets anseende och av vedertaget skick och bruk hade de alla fått med sig, och därtill ärelystnad, ett morsarv. Domprostens maka var den starkt familjemedvetna dottern till en rättslärd, presidenten Hökhufwud, medlem av akademier Europa runt, och en av de Aderton i den svenska, en man, utrustad med stor arbetskapacitet och största vördnad för auktoriteter, rang, alla det världsliga firmamentets stjärnor.
Endast Elma stannade länge i hemmet, där modern behövde henne. Som barn var hon enstöring och skygg. Man skulle trott att något skrämt henne, men om hon tillfrågats skulle hon ej kommit ihåg vad detta kunnat vara. Hon var också envis och alltför känslig för oförrätter. Ett par gånger hade fadern handgripligt tuktat henne för vad han kallat hennes otacksamhet.
— Vad skall jag tacka för? ropade hon.
— För det av Gud välsignade hem du får växa upp i.
Aldrig! tänkte hon.
Detta kan väl icke vara av Gud välsignat?
Förstulet iakttog hon syskonen; de voro alla av reserverad, stram läggning. Vad som fanns bakom detta yppades icke — om nu något fanns. Hon var icke böjd för att tro det. Skulle det icke eljest sluppit ut? I den brodern som var henne närmast i ålder, den blivande juristen, ville hon stundom ana en besläktad själ; men när hon vid ett fåtal tillfällen närmade sig honom föll det alltid lika illa ut. Hon kom med sin stora åtrå att tala, att erfara om den andre också gjort sina iakttagelser och rön angående hemmet och föräldrarna, eller allt annat, hon själv skulle önskat annorlunda. Men det blev alltid i en stund, då någon brådska drev honom annorstädes eller humöret var ur lag. Hon gav snart upp de tveksamma försöken.
Som vuxen ung flicka sågs hon oftast lutad över syarbeten av utsökt art, och så sluten till lynnet, så utan leenden, att icke ens den vackra hyn, den fint tecknade munnen kommo till sin rätt.
Väl giftasfärdig vägrade hon fullständigt att höra talas om de partier den verksamma modern lät hägra för henne eller helt ohöljt sökte arrangera. Elma hade, så långt tillbaka hon visste av, instinktivt avskytt fadern, den syrliga tobakslukten omkring honom, de små mjällen, som kunde falla ner och lätt pudra hans svarta rock kring hals och skuldror — och avskyn minskades ej med åren. Hon mindes ej ett enda verkligt samtal med fadern. På dödsbädden hade han välsignat henne; det lämnade henne kall. Hon visste, hon hade genomskådat, att icke heller modern tyckt om honom, att ingen ömhet fanns mellan de två. Avskyvärt över all beskrivning, nedvärdigande för bägge parter syntes ett dylikt äktenskap tjuguåringen. Hos de män, som närmade sig henne och i vilka hon genast anade hemgiftssökare — då hon uppriktigt trodde sig vara utan varje tjusningsförmåga — såg hon blott blivande äldre herrar med syrlig tobakslukt omkring sig och tecken på yttre vanvård. Dessa eventuella friares i minsta mån närmare beröring, såsom vid en mera meningsfull handtryckning, eller under en dans, ifall hon måste dansa och de då med andedräkten kommo henne för nära, tvungo hennes tankar alltid lika ofrånkomligt och kväljande till föreställningen om den icke tillräckligt breda tvåmanssängen i hemmet, eller otaliga andra äktenskapets intimiteter, av henne kända eller blott hopfantiserade.
En tid förenade henne het vänskap med en olyckligt gift ung fru. Av dennas avslöjanden fick hennes egen olust ytterligare näring. Den unga frun sökte sig till henne som till en tröst och en ersättning och sade henne öppet, att hon älskade henne, Elma, högre än hon någonsin älskat sin man. Elma skänkte till gengäld en obegränsad beundran: hon fann den andra skön — det var också en vacker kvinna — varje hennes rörelse väckte behagfulla förnimmelser. De två väninnorna träffades varje dag, outtröttligt talande var och en om sitt eget. Men vänskapen framkallade en del prat; den äkta mannen, vars likgiltighet dittills varit uppenbar, gjorde nu maktspråk gällande och genomdrev avflyttning till annan ort.
Elma sörjde väninnan, men då hon erfor att denna snart börjat trivas väl på sin nya boplats, och då breven från henne blevo alltmer tunnsådda, förstod Elma att hon var på väg att bli glömd — troligen för andra, eller för en annan. Snabbt gjorde hon upp räkningen med den trolösa: en ytlig, opålitlig varelse — det var bäst, tycktes henne, att strax hugga av bandet utan pardon. Men såret som tillfogats, dröjde länge att läkas, och den vackra, koketta väninnans porträtt stannade, trots besvikelsen, i flera år på Elmas skrivbord.
— Jag är dömd att övergivas, tänkte hon med en förtvivlan, hon förgäves sökte maskera om till resignation.
Hon hade dock drömmar. Hon såg sig själv, lika underskön som någonsin den flyktiga väninnan, omgiven av varelser av samma art som hon själv — icke män, icke kvinnor, eller likgiltigt vilketdera. De voro hennes gelikar, det var allt. Översinnliga, allt förstående väsen, burna av hänryckning, man aldrig mötte i verkligheten. Längtan genombävade henne vid tanken på en tillvaro, där allt mellan människorna vore präglat av enighet, uppgående i varandra, öppenhet. Från domprostgårdens fönster såg man järnvägstågen dagligen ila förbi: i Elmas fantasi förde dessa tåg bort de vänner, hon borde ägt, den själafrände hon i det förtegna och fördolda längtade till. Vilka voro de förbiresande? Det visste man icke. Vilken orimlighet låg då i tanken att en av dem förde hennes lycka med sig?
Ingen i staden anade, att domprostgårdens yngsta, småningom alltmer mognande dotter, fröken Liwin, en i de flestas ögon föga tilldragande flicka, korrekt i sällskapslivet, duktig i sina sysslor, i hög grad aktningsvärd, inom sig gömde vad man ofelbart skulle kallat en romanesk fjolla.
Vid tjugusex år följde Elma den sjukliga modern en sommar till en brunnsort. Själv var hon frisk, av en rent förvånande hälsa, och varken behövde eller brydde sig om att genomgå någon kur. Moderns kurtimmar och vilotimmar gåvo henne många lediga stunder, och hon brukade dem till långa promenader, oftast ensliga. Efter middagen spelade en liten orkester i brunnsparkens musikkiosk och modern och hon sutto lyssnande. För första gång i sitt liv blev Elma förälskad.
Ingen presenterade för henne den hon förälskade sig i, ingen antydde att han kunde vara en lämplig fästman. Elma kom helt enkelt icke att först tänka på honom såsom man, eller ens såsom en person, inpassad likt andra i den kända världsbilden omkring henne.
Föremålet för hennes passion, något annat namn ges icke, var den lilla orkesterns anförare, Gavelström, en spenslig gosse med fina händer och naivt djärva blickar, vilka snart upptäckte och mötte hennes egna tvärsöver brunnsparkens grusplan med grupperna av stolar och bord. Passionen rev upp henne fullkomligt, obegripligt för henne själv, förorsakande sömnlösa nätter, feber och kvalfulla drömmar med häftiga uppvaknanden, där kvalet löstes i en lycka, så vidunderlig att hon måste bita samman tänderna för att hålla tillbaka rop. Hon föryngrades och förskönades; man påpekade det för hennes mor, som antog, att blotta vistelsen vid brunnsorten verkade så förmånligt.
Elma hade förlorat allt omdöme. Hon såg och förstod aldrig, så länge de träffades, att hennes älskade icke i någon jämförlig mån besvarade hennes känslor. Var han henne icke till mötes på hennes ensliga promenader? Upptäckte han icke en äng i skogen, där de dolde sig, omvärvda av doftande blomning, fann han icke de vackraste lustiga öknamn för henne och retades med henne på ett sätt, så fullt av behag, respektlöst, skälmskt, att hon aldrig förut mött liknande? Och viskade han icke slutligen en dag: — Kom till mitt rum i kväll! Vad gör det, ingen ser det. — Kysste han henne icke, lekte icke hans mjuka violinistfingrar med hennes hår, som hon för hans skull vårdade, borstade, lade upp i klädsamma lockar?
Hon förstod aldrig att den unge mannen blott grep ett, enligt hans åsikt, tämligen oblygt sig själv erbjudande tillfälle. Hans vistelse vid den mördande ledsamma surbrunnen gjordes härigenom litet angenämare. Han förhindrades därigenom också att genom festande göra av med sitt gage, vilket alltså kunde komma att få tjäna sitt avsedda, behjärtansvärda ändamål: en utrikes studieresa på hösten.
Upptäckten av bedrägeriet, liksom av hennes egen blindhet och dårskap, kom för Elma först efteråt. När hon förstod att hon skulle ha ett barn, skrev hon till Gavelström, vilken under veckorna sedan de skilts redan hunnit avfärda henne ur aktualiteten. Hon gav ej uttryck åt någon fordran, ty hon tog för givet, att han helt enkelt genast skulle ila till henne och ordna allt.
Gavelström hade redan lovat henne att på förbiresan utrikes stanna någon dag i hennes hemstad och söka upp henne. Men det var icke något löfte ämnat att hållas, utan endast en i hans tycke utmärkt lämplig form av farväl. Nu besvarade han Elmas brev med ett helt annat slags farväl, klart och brutalt: Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om halsen på honom? Han var för resten yngre än hon. Han drog sig ur spelet, det var inte hans.
Elmas förnuft stod stilla. Vad var meningen? Hon skrev på nytt, och brevet returnerades denna gång obrutet.
— Vad vill du denne Gavelströmmen? frågade domprostinnan.
— Bara en upplysning. Men det blir inte fler brev, svarade dottern.
Elma förtrodde sig till ingen, till de ärelystna syskonen allra minst. Gavelströmmen, som modern sade, skulle strykas ut ur hennes liv, hans förnamn skulle aldrig komma på hennes tunga mer. En föresats kan jag hålla, sade hon till sig själv. Barnet skulle likaså strykas ut, hur nu detta skulle kunna ske. Det var det enda hon grubblade på utväg till.
Inte en minut tänkte hon på barnet med längtan eller ömhet. Hon såg det aldrig för sig, hon realiserade det ej. Förödmjukelsen, känslan av katastrof gav ej rum för något annat inom henne. Hon mådde inte illa, hon gick flera månader innan ens hennes figur började förändras. Hon mindes med tilltagande avsky den unge mannens lena tonfall och hans smekningar, vilka en gång smält bort allt hennes motstånd. Frågat efter hennes pengar, liksom andra, hade han visserligen icke gjort; men så hade han ännu mindre frågat efter henne själv. Hon, Elma Liwin, hade varit en mans smutsiga tidsfördriv! Jo, hon begrep det till slut.
Modern sjuknade igen och dog vid jultiden. En oerhörd lättnad, ty nu lät allt utan svårighet ordna sig. Elma reste till Stockholm emedan ingen av syskonen bodde där, eller ens i närheten, hon föregav att hon ämnade genomgå någon kurs, inackorderade sig hos en barnmorska, under falskt frunamn, visade sig aldrig ute vid dagsljus, och födde barnet, som samma dag lämnades bort till en gumma av lantligt utseende.
Den förfärliga tiden hos barnmorskan, som genast tycktes förstått hur det var fatt, hur denna fru X. icke alls var någon fru, men som, då inackorderingen betalade allt extra på veckoräkningen utan knussel, av henne pjollrande omhuldades! ... Till huset där ackuschörskan bodde hörde en liten planterad gård, en trädgård, om man så ville, försedd med ett nödtorftigt lusthus. Fru Gustavsson framhöll honungslent nödvändigheten av vistelse utomhus, och Elma hade promenerat på det trånga, i snösmältningen och vårbrytningen ännu grå och vanvårdade lilla området. I alla husets gårdsfönster tycktes henne, att ondskefulla ansikten tittade ut: Jojo, man kände väl till fru Gustavssons inackorderingar, så kallade obemärkta, vad det var för sort! All denna smuts, klibbande fast vid henne, måste Elma Liwin, domprosten Liwins aktade dotter, genomgå. Om kvällarna lärde fru Gustavsson henne patiens.
— Frun som är så stilig, behövde väl inte vara lämnad ensam så här, sade fru Gustavsson.
Och hon rådde Elma att vara rädd om sin figur. Morgon och kväll slogs innehållet i en full tändsticksask ut på golvet, och Elma fick plocka upp stickorna en och en, för att hålla ryggen mjuk. Till slut hade ackuschörskans omtanke i hennes ohyggliga känsla av övergivenhet vunnit henne, och hon hade en afton — efter långt övervägande att totalt försvinna, att hoppa i vattnet med tyngder kring kjolfåll och fötter — gråtit ut vid bordet med patienskorten, daltande vaggad av fru Gustavssons armar, lyssnande till trösteord, omvärvda av kaffedoft, och som viskades fram, för all säkerhets skull, då övriga inackorderingar kunde tänkas lyssna vid nyckelhålen:
— Det har jag väl genast begripit att lilla frun inte var fru, nej då. Det är så vanligt. Och då är det allra bäst att skicka bort barnet strax, innan man hinner fästa sig.
Fästa sig vid barnet, det var något Elma icke ett ögonblick tänkt på. Barnet var hennes fiende, en fiende hon bar i sin kropp och livnärde av sitt eget livs safter, som sög ut henne, och vars verk aldrig skulle kunna utplånas. Likväl väckte detta, att barnmorskan förutsatte ens möjligheten av tillgivenhet, hennes undran. Bland hennes snyftningar kommo några, smärtsammare än de andra, fyllda av en aning hon icke vågade, icke fick gå närmare in på.
Hon hade då endast bett fru Gustavsson styra om allt för barnets avlägsnande, när det kom.
Det hade varit en vårdag med sol genom fönstret, i vilket stått en vit calla, en blomma som ser ut som en strut. Elma hade med ett bittert löje vänt bort blicken, då barnmorskan burit in detta element till rummets förskönande och patientens uppmuntran. Gumman med det lantliga utseendet hade tassat in, klädd i schalett, hade pillat det nyfödda flickebarnet litet under hakan med ett grådaskigt pekfinger, lyft det ur korgen, med en van rörelse svept in det i en stor grå ullschal och var strax därpå borta, allt enligt barnmorskans order. Betalning skulle utgå i ett för allt, rikligt tilltaget, och det ordnade barnmorskan också om.
— Bäst som sker, lilla fröken, hade hon sagt. När man ändå inte kan vidkännas barnet. Det är så vanligt.
Elma hade icke svarat. Hon hade endast längtat att nu komma ifrån detta hus, ett skumrasknäste, där hon nått förödmjukelsens botten, icke minst, tänkte hon, genom sin ömkliga svaghet att taga emot ackuschörskans tröst, vilken dolt blott sensationslustens tillfredsställelse och hoppet om flera förtroenden.
Högfärd, hårdhet, hat. Under åren som följde hade hon själv ställt diagnosen från dessa förfärliga dagar så. Vad hade kroppens rysliga kval den tiden ändå varit mot andens besatthet?
— O, Gud, hade hon besvurit, gnisslande tänder, och i förtvivlan tillgripande den första barndomens halvglömda läxor om en himmelsk vårdare: — O, Gud, kan du då icke driva dessa djävlar ut ur mig? De bända sönder mig, jag förgås av dem, och jag får inte ens ropa och vråla ut min nöd!