2.
På ett styrelsesammanträde i föreningen Samariten, ett verksamt kvinnligt välgörenhetssällskap i Stockholm, och sedan ärendena för dagen genomgåtts, som vanligt icke utan skarpa meningsbrytningar, begärde fröken Liwin ordet. Med påfallande irritation inledde hon:
— Jag förstår mycket väl att damerna högst ogärna låter sig uppehållas av mig ännu ett par minuter.
De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp. Sammanträdet hade räckt ett par dryga timmar och luften i lokalen med dess prägel av lagerrum — en massa överblivna basarföremål voro lagrade på hyllor eller i lårar — hade blivit dålig. Men de, som redan gjort ansatser att bryta upp, förblevo nu sittande, tvungna av hövligheten.
Man förstod strax av fröken Liwins tonfall att hon icke blott hade något att säga utan till på köpet något obehagligt. Detta var icke i och för sig alla damerna emot: endast ett par av dem voro uppriktigt illa berörda av uppträden. Hastigt gjordes några tysta beräkningar över hur lång tid man ännu kunde förlora. Allas blickar voro riktade på fröken Liwin, som stod i full belysning från de höga fönstren och som blivit hektiskt rödkindad och undvek att se på någon.
Under två timmars sammanträde hade samtliga närvarande hunnit granska varandra rätt väl: klädsel, smycken, hår eller hatt, miner. Outtalat hade förgruppningar skett, band av sympati hade knutits här eller där över bordet, då man givit varandra sitt stöd i någon fråga, eller bara funnit inbördes enighet i ett snabbt ögonkast. Vissa blickar kunde också innebära uteslutandet av en mindre önskvärd ur sympatigruppen. Damerna voro inalles icke flera än omkring dussinet; men rangskillnader voro dock märkbara. För de flesta var det mer angeläget att närma sig vissa av damerna än andra. Bland favoriterna kunde man alltid vara säker om att få räkna fru Alexandra Pasch.
Fru Pasch gjorde ändå föga väsen av sig. Ingen kunde beskyllt henne för att ivrigt söka tränga sig fram med sina idéer. Hon hade för övrigt endast få idéer. Men i varje kommitté, där ett mondänt inslag ansågs önskvärt, var fru Pasch den första man sökte förvärva. Det var angenämt att ha denna felfria dam ibland sig, och då hon hade stort umgänge, syntes, beundrades, var hennes namn i och för sig en prydnad för kommittén. Yttrade hon sig, förfelade hon aldrig att väcka anklang, icke så mycket för vad hon sagt, men för framförandets behag — något av behaget, hade det kallats, hos en svan på en vattenyta.
Fröken Liwin återigen hörde till dem, man icke observerade, dem vars sympatier man icke gjorde sina kombinationer att vinna, och vilkas onåd man tog lätt. Denna dag hade i detta avseende varit lik varje annan.
Vilken förvåning, om någon plötsligt trätt fram med påståendet att just denna fröken Liwin, bärarinna av en tragisk hemlighet, var den av samtliga, kring vilken sympatierna rättvisligen främst borde svallat.
Dock, något dylikt inträffade icke.
Elma Liwin hade ett tämligen brett ansikte, röjande kraftig ras, med hög, något kullrig panna, skvallrande om envishet. Håret, brunt och tätt, inmängt med några första grå hårstrån, vittnade om endast vanlig nödig omvårdnad. Det var samlat i en sträng knut i nacken. Hyn lät ana rikligt bruk av tvål och vatten, men därefter endast Herrans alla väder och vindar, vilka småningom utplånat all blomlikhet, som möjligen en gång utmärkt den. Fröken Liwin kunde rodna eller blekna häftigt, därmed avslöjande ett vad man kallar obalanserat temperament. Men vad skulle väl denna redan, vad åldern beträffar, stadgade människa ha för anledning bevara en nyckfullhet, som hör ungdom, eller helst endast bortskämda varelser till? Hennes existens var trygg, då hon ägde en smula förmögenhet; hennes ställning var god, då hon var lärarinna i finaste arter av handslöjd och själv ett erkänt fenomen i fråga om broderskicklighet. Hon kunde icke göra anspråk på att man översåg med hennes oarter. Det var känt, att hon hade humör; hon visade det ibland, och det förargade.
Man såg överhuvudtaget inte mycket på henne — icke ens på den fint tecknade munnen, vilken måste haft något att betyda i hennes yngre dar.
Utan att fästa blicken på någon av de närvarande, bara rätt fram, ut genom fönstret, som vette åt en grå brandgavel, sade fröken Liwin fort och hett:
— Jag har begärt ordet för att avfordra fru Alexandra Pasch en förklaring. Efter vårt förra sammanträde, då jag ivrigt talat emot upprättandet av ett nytt hem för ogifta mödrar — naturligtvis endast därför att vår ekonomi är så dålig just nu, vilket samtliga damer mycket väl vet — skall fru Pasch på vägen härifrån ha yttrat sig om min person.
Fru Pasch, lång, elegant, skön, med väl böjd näsa, småleende, ljus, väl ondulerad, och som bland sitt umgänge, idel societetsmänniskor, gick under benämningen Den vita papegojan, ryckte till. Hon hade suttit kvar endast av sin kända artighet och var med sina tankar tusen mil från fröken Liwin, eller liksom på en annan planet, i en annan, en mycket angenämare värld än dennas.
— Jag? sade hon och spärrade upp runda fågelögon.
Ordföranden vädjade:
— Men måste detta nödvändigt dragas fram här?!
— Ja, svarade fröken Liwin och fortfor: Fru Pasch torde väl gärna anse sig själv som en representant för takt och god ton och allt som är comme-il-faut. Jag har inga som helst pretentioner i den vägen. Men jag tål inte allt.
Hon hade nu från hektisk rodnad övergått till djup blekhet. Det var dödstyst i rummet, ytterligt pinsamt för dem det pinade. Fru Pasch satt rak, alldeles fattad, mycket viss om att fröken Liwin verkligen uppträdde i hög grad opassande.
— Fru Pasch, fortfor Elma Liwin, skall, då min person kom på tal, förmodligen i samband med nyssnämnda debatt, en ovanligt het debatt, som vi minnas, ha yttrat, att »man väl inte kunde vänta bättre omdöme av en sådan gammal mö». Är det sant? Och så vill jag vidare säga: ifall min duglighet såsom medlem av denna styrelse verkligen kanske allmänt ifrågasättes på grund av att jag är ogift, ber jag få besked om det och avgår omedelbart. Det var allt.
Inom ett ögonblick var rummet i tumult. Man talade om vartannat: Fröken Liwin, hör på bara! Men fröken Liwin, hur kan ni tänka! Men kära Elma! Nej, detta är ändå för fruntimmersaktigt! ... Lönlöst sökte ordföranden samla trupperna under klubbans (en blyertspenna) redan anfrätta auktoritet. Ett par av damerna begagnade tillfället att smita ut.
Men fru Pasch, svan på vattenyta, vit papegoja, satt stilla, utsökt tålmodigt väntande att få ordet.
Hon funderade icke ens på vilken ställning hon hade att taga till fröken Liwins interpellation, eller ens på om anklagelsen kunde vara riktig. Hon mindes helt enkelt ingenting av vad hon kunde sagt eller icke sagt om denna fröken Liwin för en hel vecka sedan. När ordförandens bevekande knackningar med blyertspennan äntligen gjort verkan, sade hon därför:
— Kära fröken Liwin, jag tar gärna tillbaka, men jag minns verkligen ingenting.
Luft, menade hennes tonfall, i varje fall avlästes det så, när det träffade Elma Liwins öron. Elma Liwins personlighet: luft! När Elma Liwin fordrar förklaring avfärdar man henne med ett »jag minns ingenting». Man blåser på det hela. En serie örfilar igen åt den gamla mön.
Fröken Liwin lyckades dock behärska lusten att skrika ut sin harm. Behärska sig måste man ju, till allt annat. Hon knöt händerna i knäet som om hon hållit tillbaka vilddjur. Utan att se på sin vedersakare vände hon sig till ordföranden och sade med av ansträngningen försvagad röst.
— Jag lämnar fru Pasch å sido. Hon vet ju inte själv vad hon säger! Ur styrelsen avgår jag härmed under alla förhållanden. Jag är inte inbilsk nog att tro mig vara oumbärlig. Nej, mina damer, låt mig få slippa alla forcerade övertalningar. Jag gör ändå ingen nytta på en plats, där jag i grunden känner alla emot mig.
— Ingen, tänkte hon, ingen tog mitt parti. Ingen lät henne, Pasch, ens förstå, att ett sådant talesätt som hennes kan såra. Jag har ingenting med dem att göra! Jag är av en annan art — å, en fördömd art.
Hon reste sig. Liksom om det varit första gång de sågo henne, varseblevo damerna att det fanns värdighet över hennes gestalt. De hade aldrig känt sig solidariska med henne, och hon hade heller inte synts kräva det. Nu gick hon ifrån dem som en främling från främlingar, lämnande dem tysta, åtminstone tills de hört ytterdörren slå igen — egendomligt berörda, utan att veta eller ana att det var reflexen från ett människoöde som glidit över den lagerrumsliknande, ohemtrevliga lokalen, vilken de strax därpå alla skyndade sig att lämna.