XV.

... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?

Le Comte de Las Cases
(de Napoléon).

”Je suis le maître.”

Mot réitéré de Napoléon.

Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på förmiddagen vaknade hon med stark feber.

Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis’ avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga

tillfällen, fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer, och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och mer sällan med Caseaux’ och Madame de Contades. Ibland stannade hon — naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande — både dagar och nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya ”hovet” i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis’ moder och Talleyrands väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra ögon, var hon kall emot

henne och behandlade henne med större likgiltighet än hon egentligen kände.

Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert, om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra samtalet på honom.

Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad, att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.

Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber.

Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att spärra dörren. Nu — sjuk och svag, som hon var — hade hon en nästan panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.

Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot honom.

Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka uppskjuta det oundvikliga?

Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han hade avböjt det.

När han trädde in i rummet och såg Edmées lilla ansikte och stora, heta, ängsliga och trotsiga ögon under den kolossala, tättslutande spetsmössan, kände han plötsligt, som ett sting i hjärtat, den starkaste vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt liv känt. Hans rörelse övermannade honom, så att han kom till att darra, och han stödde sig ett ögonblick mot dörrposten, innan han gick fram till henne.

Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i sin fönstersmyg.

Han fattade sig och gick fram till henne.

— Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till honom.

Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis.

— Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist, har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula matt av febern, tror

du... Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, och se, om du finner spår av det, du väntat att finna — blygsel eller sorg.

Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget.

— Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.

— Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig — hon reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed — intet av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet, hör du, icke ens denna feber.

— Edmée! — han rätade sig strängt. — Du talar ett språk, som minst av allt anstår en ädelboren kvinna.

— Så skulle visst envar säga i ditt ställe — kanske alla män, utan undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge hans ord henne icke. — Men jag är en ädelboren kvinna, och aldrig, tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet, att mitt liv har blivit ett undantag från regeln — men är då regeln det högsta du kan tänka dig?

Louis reste sig. — Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit

anledning till sladder och kommentarier, om man fått veta, att jag underlåtit det. Nu har jag gjort min plikt.

— Louis! — Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom tillbaka. — Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i din moders hus?

Han betänkte sig litet. — Ja. Och ändå önskar jag det, tillade han med eftertryck.

Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. — Å, Louis... Hon räckte honom bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du — och du allena — i djupet av din själ förstod mig...

Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. — Kanske förstår jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée. Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa hos mig — kan jag icke. Icke dig — upprepade han häftigt, liksom ångrade han redan sina egna ord — men honom! Förstår du då inte din egen förblindelse? Du älskar — men han!... Vad är du för honom? — Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han såg henne, överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan

med henne, sitt hat mot den andre — han kunde ej mera återhålla sina ord.

— Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din känslighet, ditt rykte? — Å, jag, som känner honom, för det att mitt hat gissar honom bättre än de andras beundran — jag vet, att mänsklig hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La Feuillade, som är mig så kär, därför att hon — sådan som hon nu en gång är — vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad han älskar — det är blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en Medici, en Borgia älskade kvinnorna — korsikanare eller italienare som han är, främmande för dig och oss alla!

Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens kant. — Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin

broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade, lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå...

Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine förskräckt kom springande till.

— Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn... hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med våld ut genom dörren.

Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom den hemliga trappan.

Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor, att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade med.

Då audiensen var förbi och Monsieur de

Châteauneuf skulle gå, tvekade han, och ett ögonblick stodo de båda männen, öga mot öga mitt för varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre.

— Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något.

— Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare — i den ena egenskapen står jag ett steg över er — i den andra ni en hel del över mig. Låt oss tala med varandra som två män.

— Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis’, som fast mötte den.

— General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La Feuillade?

— Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga?

— Ja.

— Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn blir nämnt mellan oss?...

Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde vid Bonapartes kläder. — Så kallar jag er en — en...

— Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste här.

— Jag har blott alltför länge kommit ihåg

det. Och ni har ej heller varit rädd för att påminna mig därom.

— Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal försökt att ställa oss lika. Tror ni det? Nej, ni vet så väl som jag, att jag är herre här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i detta land.

— Vi stå här man mot man... — Blek av vrede drog Louis sin värja till hälvten ur slidan.

— Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte sig ringaktande ned mot Louis’ hand. Ert liv så väl som mitt är statens; min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger, i kampen om denna kvinna, och — med den starkares rätt har jag vunnit henne.

— Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...

— Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin egen herre; för det andra: jag är — den jag är. Farväl, Monsieur de Châteauneuf.

Louis såg honom fast in i ögonen — hans hand vilade ännu på värjan.

— Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt bitterhet. — Vi ses alltså först vid Philippi — som väl en gång skall komma!

— Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf — han smålog — skall jag ej glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende — jag vet åtminstone, var jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.

— Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla er — icke er regering. Ännu är det väl skillnad på er och staten!

Bonaparte log. — Ännu! Ja, tror ni det?

Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.