XVII.
”Tous mes vertueux républicains, je n’ai qu’à dorer leurs habits, et ce sont des gens à moi.”
Mot de Bonaparte.
”La belle saison de 1801 était bien l’apogée de la Malmaison. C’était plus qu’un château, ce n’était pas un palais.”
St. Amand.
I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste Konsulns hand. De reste under namn av ”greven och grevinnan av Livorno”, men blevo mottagna som suveräner.
— Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig — kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha skapat. Å — å! Alla mina dygdiga republikaner — jag behöver blott ge dem ett förgyllt
livré på ryggen, och jag har strax deras samvete i min hand!
Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester, som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann ”tyvärr vara en karikatyr av en konung”, som hon sedan sade — och på markisinnans av Montesson bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter dansen. Då Förste Konsuln hörde det — han ville ha reda på allt — rynkade han pannan: — Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen. — Han lade sin hand på Edmées hjässa. — Se där har du en krona, som väl förlänar större makt än Etruriens!
Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.
Om aftonen var där fyrverkeri. I den
lugna natten, mot den klara, mörkt blånande junihimlen, lyste i flammor namnet Marengo. Edmées ögon sökte Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan — en sommarnatt som nu — första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.
Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan detsamma som en suverän befallning — det kunde icke vara tal om att avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner, och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till Malmaison i början av Thermidor.
Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera många gäster — liksom ett riktigt engelskt countryhouse. Gästrummen voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor, som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren. De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor, liksom korridorens. Vid ändan av denna — till höger om vestibulen — förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen. På motsatta sidan av vestibulen — alltså rakt under gästrummen — lågo på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse därmed genom en liten över
vallgraven ledande bro, om sommaren övertäckt med väv, så att den bildade liksom ett tält. I allmänhet lät han flytta sitt skrivbord ut på bron och arbetade timvis i fria luften.
Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit ut till middagen — ridande eller åkande från Paris — och återvände vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen, och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen levde på Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men då — då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap — alla de unga äkta männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den
stora trappan, där de unga damerna (de voro alla unga på Malmaison, utom värdinnan) — vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen — hade samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar den av de vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på denna tid — 1800 — 1801 — grasserade en ren giftermåls- och förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga trätor. Det låg ömhet i luften — smekmånadens leende, säkra, konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.
Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes, ”arméens Roland”, och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen, tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat, ”frisk som en majros”, efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd och
vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Där var den vackra, nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense — blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon, som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev från Petersburg. Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tid liknade varandra nästan som två systrar: den graciösa, pikanta Laurette Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet ”la Tempête” (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt sentimentala Desirée Bernadotte — alltid barnsligt svartsjuk, alltid längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när hon icke hade vid sin sida sin ”béarnesare” eller icke fick brev från honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe, den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, ”Malmaisons Almaviva”, den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais, som tillbragte
sin tid med att hopplöst sucka för Mademoiselle de La Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som...
I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; — i denna luft, i denna omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande ”Konsulatets Afrodite”, som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla henne.
Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende. De unga männens ögon
sade henne det, när hon om middagen, med den gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar — i andra handen en svart, spansk solfjäder för att skugga kind och hals — långsamt, drottninglik steg nedför den breda, solbelysta trappan. Och äntligen sade hans ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist, oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade, den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan, höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan var hennes.
Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga, kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel, sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som visste något. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt och fantastiskt.
Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon säkert, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig indignerad.
Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade — hon visste ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud — men hon såg blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld — eller kanske just därför — var väl ägnat att betaga honom hans misstankar, ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga praktiska sätt, här — liksom i Paris — så habilt inrättat allt för deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée bebodde, och genom en
liten trappa, som han i hemlighet låtit inrätta under vintermånaderna, stodo de i direkt förbindelse med varandra. Madame Bonaparte bodde, som sagt, i andra ändan av huset. Hennes man behövde ej ens tänka på Monsieur Charles och sommaren år VII för att här på Malmaison slippa ha några skrupler — det föll honom helt enkelt aldrig in att ha skrupler, när det var något, han med energi ville. Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt lätt kom över.