1. EHRENSVÄRD.[5]
Skaldesång.
Hvem tackar hon? de hjeltars mod
Som, när de lefde, hon försmädde.
Leopold.
Han stundar då den dag,
Som läker dina sår, så många och så djupa,
Som ej ser andra nederlag,
Än skördar, som för lian stupa.
Ja, Finland! ofta svag din lyckas telning var:
Än han i drifvan dött, än lifvats opp och knoppats;
Han ändtligt mognar nu … och Gustaf Adolfs dar…
Se der den gyllne tid, som du så länge hoppats!
Se glad dess morgonsol bestråla dina tjäll:
Fortjena ditt beskydd, att vara dubbelt säll;
Och, att med större glans din sällhetstafla höja,
Låt då och då din blick vid dessa taflor dröja,
Der minnet syns af fordna mörka år:
Liksom i moln en blodig måne står.
Ja, du förgäts ej, Natt!
Med förra seklet född och kring Europa gjuten,
Då Kriget på dess throner satt
Och Åskan förde ut besluten;
Lång var du, dubbelt lång för mina fäders bygd,
Och dubbelt digra moln du öfver henne tömde,
Och sjelfva altaret gaf icke mer ett skygd,
Och sjelfva grafvarne sitt ros förgäfves gömde.
O Finland! är ditt hopp för alla tider släckt?
Blott vilda norrskens bloss i hemsk och blodig drägt,
Som rusa mot hvarann, kring fästets rymd du skådar;
Men stjernan synes ej, som dagens ankomst bådar;
Dock fatta mod! der stiger redan en
Ur molnets bädd, och sprider hoppets sken.
Var helsad, Ehrensvärd!
Det är då ödets dom, att stora själar födas;
Den stund, en lutad samfundsverld
Behöfver deras arm att stödas.
Mörk var din barndomstid: Mordengeln trakt från trakt[6]
Kring Sveriges gränsor flög och störtade dess söner,
Men skonade dock dig. Det ges en högre Makt,
Som genom molnen hör betryckta folkslags böner.
Svik ej ett troget hopp: men vet, det störtas skall
I samma ögonblick som ser ditt eget fall;
Bland lågor och bland svärd, beredd att dig fördjupa[7]
Tänk, att en ära fins långt öfver den att stupa;
Strid icke mer: se blottad för hvart jern
Din fosterbygd — och svär att ge den värn!
Men ångra ej din ed!
O! såge du förut med hvilken du skall strida!
Det är förgäfves att du stred
Vid Hjelten Fredriks egen sida:[8]
Der gällde blott ditt lif, här gäller det din dygd;
Der ägde du din arm, ditt öga och din klinga;
Men skall du hamna dig uppå din fosterbygd?
Hvad vapen har din hand? ditt hjerta äger inga.
Här pröfvas ej blott nit, här fordras ej blott mod,
Men ock den vises sans, den klokes tålamod.
Välan! du var den eld, som härjar och försvinner:
Det ges en ädlare, som utan thordön brinner,
Som, ofta glömd och ofta undanskymd,
Dock sprider glans och skördar från sin rymd.
Dröj ej i mörkrets skygd!
Du är ej lyckan värd, om du för faran ryser;
Försakelsen är ingen dygd,
Om du kan gagna då du lyser.
Räds icke tadlets orm, som hväser vid din fot,
Räds icke harmens pil, som ljungar mot din panna,
Gå driftigt till ditt mål i trots af klippans hot,
Som ställes i din väg och bjuder dig att stanna:
Gå, likt ett åskmoln, fram, i trots af lyckans vind,
Och se blott målets gagn, för vägens mödor blind,
Och gif åt dina barn en misskänd dygd att ärfva;
Det är en sådd för några dar forstörd
Men lifvad opp till hundrafaldig skörd.
Som hjelte, går du fram,
Som vis, din egen kraft med andras du förenar:
Så sprider cedern från sin stam
En adel grupp af fasta grenar:
Räck Hermanson[9] din hand, och svär en Romersk tro,
Nej! svär en Gothisk tro, ty hon blott ej bedrager,
Att offra dagens fröjd och sjelfva nattens ro
För vinsten af en dygd, ej endast af en lager.
Ställ hvarje sann förtjenst, försigtig eller djerf,
Ur skuggan dragen fram, i ljuset af ditt värf,
Och upphöj andras namn, att, vid din egen sida,
Som sällskapsstjernor stå, och glans kring Sverige sprida;
Se fästets rymd! — Så vidsträckt minnets är —
Man skymmes ej, man tränges icke der,[10]
Stort är ditt företag,
Långt bort står banans gräns, hvars irrgång du beträder.
Förlorad evigt är den dag,
Hvars afton ingen framgång gläder,
Hvad kaos för min syn af klippor och af skär,
Mot hvilka böljan slår, kring hvilka stormen hviner!
Dock sväfvar ej en slägt af samma anda der,
Som kallade en verld ur ödsliga ruiner.
Medborgeliga dygd! hur mäktig är din hand!
Hon reser opp ett Rom uppå en öde strand,
Hon rödjer öknen bort, hon bergen undanvältar,
Gör hjelten till en Gud, och qvinnorna till hjeltar;
Och redan står med murar, torn och torg
Ditt storverk der! — Var helsadt Sveaborg!
Var helsad ock du Här!
Som ifrån strand till strand far uppå stormens vingar,
Och skyddar landets nakna skär,
Och tröst till sorgsna hyddor bringar.
Flyg från din lugna hamn, tag plundrarne emot!
Låt hämden blixt på blixt mot deras panna ljunga,
Och helsa deras barm med dessa afgrunds klot,
Dem döden dig har smidt, dig Ehrensvärd lärt slunga;[11]
Sänd dem kring rymden ut, som aftryck af ditt mod:
De vänta blott en vink, de törsta efter blod.
Men, sedan du befäst ditt välde öfver hafven,
Så nedlägg segerns ros till Ehrensvärdska grafven:
Den örn, som der djerfs stämpla mot din ro,
Slår plötsligt ner uti ett lejonbo.
Förmätna Sångmö, fly!
Fly från ett skådespel, som döden blott kan njuta!
Förskräckligt är kanonens gny,
Dess dallring sönderslår din luta.
Välsigna hjelten blott! Din kallelse det var,
Af bygdens mödrar lärd och deras ombud vorden,
De hafva hört, att han, med ömhet af en far,
Rest detta värn för dem och hela fosterjorden;
Att deras barn, som de, i trygghet skola bo,
Förnöjda af sin teg och sina makars tro:
Att samma stilla lugn, som fädrens aska funnit,
Skall unnas äfven dem, sen mödans dag försvunnit:
De hafva hört, hur du var dyrkans värd,
Och tacka dig, förföljde Ehrensvärd!
Förföljs du? Ehrensvärd!
Välan! ditt höga mål med jettesteg du hinner:
Man är ej jordens dyrkan värd,
Om man dess afund icke vinner!
Hvar såg du ett Athén, hvar fans väl än ett Rom,
Stort genom hjeltars mod och ädla själars styrka,
Som ej föraktligt föll till orättvisans dom,
Till denna sega nyck, att skymfa eller dyrka?
Se der din oskuld kränkt, se der ditt rykte fäldt,
Och till ett allmänt mål för tadlets viggar stäldt,
Och gå med kufvadt hat och hemligt gjutna tårar
Tillbaka till din däld, och odla dina fårar,
Och vårda der — då dig ej unnas mer —
Det träd, som frukt åt andra åldrar ger.[12]
Nej, hjelte, fatta mod!
Var nöjd, du har gjort gagn, du kan ej mer begära.
Gif ondskan, om hon vill, ditt blod,
Gif henne, om hon vill, din ära;
Men gif ej detta nit för en otacksam verld.
Det öppnas för din syn, odödlighetens tempel!
Han träder fram, Sokrat, och ropar: "var mig värd!
Och älskar du mitt namn, så räds ej mitt exempel."
Ja vet att, till din tröst, det trotsiga Athén,
Hvad ej hans hjerta njöt, beskärt hans multna ben,
Att knäböjdt inför dem hans dygder det förlåtit,
Gjort mer … fördömt sitt hat; gjort mer … hans död begråtit.
Blif honom lik, förföljde Ehrensvärd:
Det fins en Gud, det fins en efterverld!
Dock mera ljuf än stor,
För fosterlandets skull försakelsen är vorden:
Lätt är att lida för en mor,
Då denna mor är — fosterjorden,
Hvad skatter för en man, som verkligt hjerta har,
Är ej hans faders graf, är ej hans egen hydda,
Och templet, dit hans dygd sin glada förstling bar,
Och minnet evigt kärt af stunder, lyckligt flydda!
Ja, Paradisets fröjd: den första känslans tid,
Och mannaålderns vinst: gagn, ära, samvetsfrid,
Och allt som njuts i dag, och alltsom du begråter,
Allt, allt, din fosterjord dig skänkt — hvad ger du åter?
Ditt lif — Välan! du har betalt din skuld:
Så pocka ej på rökelse och guld!
På denna tankegrund
Stod Ehrensvärd med lugn i alla lyckans ilar,
Som klippan i orkanens stund
På sina gömda rötter hvilar.
Ditt rykte är ett strå, din lycka är en slägt,
Din pligt står evigt fast, och klar som nordensstjerna.
Väl! Vasa fick en thron, men hvad fick Engelbrect?
Och hvilken blef din lön, Christina Gyllenstjerna?
Så jemt, som skeppet går ifrån sin stapel högd,
Den vise går sin gång, åt ingen sida böjd,
Af hoppets fackla lyst, med dygdens harnesk väpnad,
Mot lyckan utan stoj, mot faran utan häpnad,
Och tänker glad: förtjenstens tempeldörr
Skall öppnas dock med grafven — om ej förr.
Hon öppnades för dig
Ännu på lifvets strand: din fruktan blef bedragen[13]
Och klar den solen sänkte sig,
Som skred mot molnen hela dagen.
Mildt leende som hon, till andra verldar gå!
Gif taflan af ditt namn tillskänk åt minnetstempel;
Vet, sanningen förtjust skall teckna der uppå:
"Till våra dars triumf, till andra dars exempel!"
Den skola hjeltar se, och svära vid din dygd
Att gagna, såsom du, en älskad fosterbygd.
Vet, Gustafs egen hand din minnesvärd skall grunda,
Och teckna der i guld för tidehvarf, som stunda,
Främst för sin son, sin första efterverld,
Ett heligt bud: Förgät ej Ehrensvärd!
Ditt hjerta seger njöt,
Ditt rykte hade ej sin fulla seger njutit;
Men Sverges lejon genombröt
Den skogseld, som det inneslutit.
Af fordna segrar dolt, till nya rof det gick;
Men blef af lågan stängdt. För klokt att den förbida,
För stolt att frukta den, det glödgade sin blick,
Och skakade sin man, och rusade att strida.
Hvar faller spets vid spets? hvar brinner stam vid stam?
Der banar det sin väg; der störtar det sig fram.
Förgäfves följes det af jägarenas skurar,
Det gnistrar redan hämd från dessa trygga murar;
Och ingen röst från denna dag har sport:
Hvad Sveaborg till Sverges trygghet gjort.[14]
Snart ifrån glädjens högd
Steg fredens engel ned och spred en allmän ljusning,
Och alla tempel sjöngo fröjd,
Och alla hyddor ljödo tjusning;
Och fosterlandet föll för Gustafs fötter ned
Och offrade den krans, som tacksamheten knutit:
"Njut glädjen af det lugn, för hvilket sjelf du stred,
Och deltag i den fest, du åt ditt folk beslutit."
Men Gustaf svarade: I grafvens mörker göms,
Och då hon icke syns, hvad under att hon glöms!
I grafven göms den hand, som freden dig beredde.
Och nu till denna grift han fosterlandet ledde —
Här föllo de med blottad hjessa ned,
Och tackade för seger och för fred —.[15]