2. YPPIGHETEN.[16]
Privatis illis census erat brevis commune magnum.
Horat.
Djupt ner i dalen står det halmbetäckta tjäll,
Der jag min morgon njöt och sluta skall min qväll;
Jag byter icke bort min frihet och min koja,
Mot veklighetens slott, mot yppighetens boja;
Med glädje skådar jag den rikes bättre lott,
Om han är lycklig sjelf, om han gör andra godt:
Men om för svarta troll af gnagande bekymmer
Det glada lugnet skrämdt hans tjäll, hans hjerta rymmer;
Om ödet åt hans bröst en känsla har beskärt,
Så hård som den metall, han brottsligt dyrka lärt;
Om af en usling mött han häpen återvänder
Och riglar sina lås, och sluter sina händer:
Då faller jag på knä och tackar jordens far
Att mig en torftig mor uti sitt sköte bar.
Af mera ädla skäl, än dem som afund föder,
Jag sjunger den barbar, som tjusar och föröder,
Som med sitt dolda gift, och med sitt granna svärd
Skall länge härja än en vekligt somnad verld,
Egyptens engel lik kring jordens rymder sväfva
Och hvarje manlig dygd uti sin födsel qväfva.
Jag har ett fosterland; det är ej blott ett namn,
Det är min faders sköt, det är min moders famn:
Vid brädden af dess graf, som yppigheten bäddar,
Besvär jag verldens Gud att han dess sällhet räddar.
* * * * *
Men är det icke sant att Statens yppighet
Är blott ett återsken af dess fullkomlighet?
Ju högre dagens Drott på himlahvalfvet skrider
Dess mera värmer han, dess större glans han sprider.
Begär ej att dess lopp i dag skall ändra sig,
Förbanna ej dess glans, blott för den sårar dig.
Begär ej att en Stat, åt Fädrens vanor trogen
Skall evigt jaga ros, skall evigt vända plogen,
Den har ett högre mål, den har sitt Zenith der
Af vackrare behof, af ädlare begär.
Vill du att menniskan på samma punkt skall stanna?
Välan! mot jordensstoft tryck hennes höga panna,
Smid bojor åt dess blod och återhåll dess lopp.
Förgäfves! — tanken dock bevingad flyger opp.
Nej Rousseau! på din graf den känslofulle gråter,
Den vise ditt system beundrar och förlåter,
Beundrar känslans blixt, som dig med blindhet slog,
Och snillets djerfva flygt, som orätt kosa tog.
Du såg bland ståt och prakt ett olycksaligt slägte,
Och det var denna syn, som din förvirring väckte.
"Är detta, sade du, den enkla menniskan?
Kom hon ur Skaparns hand så usel och så grann?
Nej gifvom henne snart tillbaka åt naturen,
Åt denna ömma mor, uti hvars sköte buren
Hon redbar sällhet njöt, ej blott dess granna namn.
Hon tillbad dygden sjelf, ej blott dess prydda hamn
Hon kände ej de brott, dem våra dagar fira,
Hon var sin herre sjelf, och stafven var dess spira;
Nej! hon är vilseförd, hon finna skall igen
Sin sällhet och sin dygd uti Arkadien."
Odödelige Man! du brann för menskligheten,
Men ditt förslag är svårt — svårt som omöjligheten.
Om menniskan i dag till råhet återgick,
Var viss, hon dröjde der ej många ögonblick;
Var viss, hon skulle snart den blomsterhögden hinna,
På hvilkens sköna spets hon hoppats glädjen finna.
"Stig upp från höjd till höjd, fall ned från däld till däld
För dagen lycklig blott, för stunden tillfredsstäld":
Så lyder Skaparns dom, förkunnad för mitt slägte,
Den stund, ur intets natt dess varelse han väckte.
* * * * *
Såg ej, att dygden qväfs, der yppigheten trifs.
Det måttliga är sant, det falska öfverdrifs.
Jag vet, att dygdens frön i dalens skugga lifvas,
Att höga tänkesätt i låga kojor trifvas;
Jag känner Romarns namn, han som i samma hand
Bar spaden för sin teg, och spiran för sitt land;
Jag vet med hvad beröm man fordna dar bestrålar,
Med hvilka färgors prakt man deras dygder målar:
Jag dessa taflor sett; — men deras teckning fann
Kanske för mycket skön, kanske för litet sann.
Hvem är den ondamagt, som vårt begrepp förvillar,
Då det hos fordna dar så många laster gillar,
Då fröet till en dygd, hvars planta skjutit fram
Med samma vördnad näms, som hennes mogna stam?
Är fibrens spänstighet, och styfheten i leder
Med själens styrka ett, och värdig samma heder?
Kan känslans tröga gång bli vällustens förakt?
Kan blodets starka svall, bli hjeltemodets magt.
Och hvilken är den dygd, vi lärt hos Cato dyrka?
Är det väl själens mod — nej, envishetens styrka.
Sokrat är mera stor, om gråtande han dör,
Än denne, som med köld till hjertat dolken för.
Att dö, är ingen dygd, nej det är hjeltens ära
Att gagna med sitt lif och tyst dess bördor bära.
Helt visst är dygden gjord för alla tidehvarf,
Helt säkert skall hon gå från slägt till slägt i arf.
Rom, Sparta och Athen! visst ägdes hon af eder:
Men bör jag söka den i edra råa seder?
Bör jag ej söka den i nit för allmänt väl,
Som styrde eder arm, som lifvade er själ?
Och rådde icke dygd i Svithjods äldsta bygder?
Så fasta som dess berg har verlden sett dess dygder;
Men dessa grymma mord, men dessa hämndens krig.
Var detta, ädla dygd! en fest beredd åt dig?
Nej, sänd från himlen ned att trösta jordens slägte,
Din hand Olivens qvist, och aldrig svärdet sträckte,
Din röst förkunnade ej fasor eller blod,
Men allmänt brödraband och allmänt ädelmod.
Du törs af inga år, du stängs af inga gården,
Som solen lifvar du hvar enda vrå af verlden;
Det var upplysningen som renade din dag,
Det yppigheten är som ökar dess behag.
* * * * *
Forsök ej skilja dem, det fins en hand allena,
Som sliter dessa band, dem hon förmått förena.
Kometen skrider fram med enkelt majestät,
Men skåda hvilken prakt han leder i sitt fjät;
Den vise från sitt torn, i nattens tysta stunder,
Af helig vördnad tjust, betraktar detta under.
Det yppigheten är som vidgar ljusets glans,
Som flätar nyttans guld i nöjets blomsterkrans,
Som reser värd på värd åt stora hjeltars minnen,
Som uppå tusen sätt förtjusar våra sinnen.
Se der ett Tempel rest af yppighetens hand
Åt stora skådespel uti ditt fosterland,
Der snillets gudaröst den största bov förleder
Att svära dygden tro, och hålla sina eder,
Der känslans varma tår till mensklighetens tröst
Så ofta lenat opp ett hårdt, ett isadt bröst.
Förtjust af all den prakt, som trollade ditt sinne,
Glöm ej en tacksam suck åt Gustafs dyra minne!
Träd fram på detta Torg: hvad ser ditt öga der?
Fall ned för hjeltens fot: det Gustaf Wasa är.
Hans minne skall ej dö förrän med Religionen,
Hans Stod ej störtas skall forrän med Kungathronen!
Det yppigheten är, som rest hans ärestod,
Medborgarns varma nit, och rika ädelmod.
Du ej på Stockholms torg såg stolta minnesvärdar
Om fattigdomens bild stod lutad på dess gårdar.
* * * * *
Det är Försynens lag, att Statens öfverflöd
Skall gifva nöden tröst och torstigheten bröd.
Ej dessa rika haf sitt stora förråd gömma;
Välsignelser från dem åt alla sidor strömma:
Der stryker floden fram med trotsigt majestät,
Der smyger sig en bäck med skörden i sitt fjät.
Arbetarn offrar glad åt andras sålt sin möda,
För att med sina barn sjelf dela täppans gröda.
Glad sträcker han sin arm att resa andras slott
För vinsten af ett bord i egen koja blott;
Och äfven i den stund han under bördan dignar,
Han glömmer hennes tyngd, och hennes lön välsignar.
Hvem födde sjuklingen, för hela verlden gömd,
Utaf sin enda vän — af sjelfva döden glömd?
Hvem hindrade hans qval? Gör rätt åt yppigheten:
Det hennes dotter var, det var välgörigheten.
När ifrån trakt till trakt den mörka plågan går,
Fördubblar hon sin gång och flyger i dess spår:
Det fins ej någon vrå, dit hennes blick ej hinner,
Det fins ej någon tår, som henne okänd rinner.
Gläds, gläds mitt tidehvarf! det blef din sälla lott
Att villja tänka ömt, att kunna göra godt.
Tron icke, lyckans barn och yppighetens vänner,
Att vid er prakt och ståt den vise afund känner;
Men om på lifvets ban J tagen intet fjät,
Att ingen hulpen bror hörs ömt välsigna det,
Men denna varma suck, för er till Skaparn höjes,
Men tacksamhetens tår som uti ögat röjes,
Men denna sinnesfrid, åt dödens stund beskärd:
Se der den ädla lott, han finner afundsvärd!
* * * * *
Hvad gör jag? är det jag som yppigheten gillar?
Kanske med falska sken min syn hon blott förvillar,
Likt denna sköna konst, i öfrigt aktningsvärd,
Som stora under gör uti en pappersverld:
Förblindad af den prakt, som för mitt öga strålat,
Jag tror en verklighet, den endast konsten målat.
Mitt dyra fosterland! förlåt mitt hjertas brott:
Jag såg ej ditt förderf, jag såg din sällhet blott;
Jag vände bort min syn från skymten af din fara,
Ty hjertat sade mig att du bör lycklig vara:
Jag vet, den slagen är, en dubbel sveda får
Af hvarje ömsint hand, som rörer vid hans sår.
Dock huru helas de, om de ej tåla röras?
Må då förnuftets röst mot yppigheten höras!
Ve den, som har en själ, och ser försagd och kall
Sitt dyra fosterland på branten af sitt fall,
Och ej med ädelt mod sin sista styrka samlar,
Och sätter skuldran till, och krossas, när det ramlar!
Nej, sägom icke mer, att yppighet och prakt
Den rätta profsten är af fria Staters makt;
Den glans som tjusar oss, en ryslig afgrund döljer,
Och döden oförmärkt i praktens fotspår följer.
Lykurg! må än en gång ur grafvens mörka famn
Ditt minne lindra fram och glansen af ditt namn.
Spartaner! på er mull jag driftar fråga eder:
Var det på skådespel J lärden edra seder?
Göts dygden i er själ med drufvans lena saft?
Hvad krydda skänkte den sin liflighet och kraft,
Att tjusa eder själ, att fängsla edra tycken?
Hvar köpte hon sitt smink; och sina sköna smycken?
Hvar lärde hon den konst att tala granna ord?
Nej sådan satt hon ej vid edert enkla bord.
Det var vid detta bord, der redbar spis förtärdes;
Som kroppen hellsa vann, och själens styrka närdes;
Som hvarje Statens lem med lika skiftad rätt
Var rörd af samma nit, och samma tänkesätt.
Hvad saknar detta folk till högden af sin lycka?
Kanske en svag Tyrann, blott mägtig att förtrycka,
Kan hända granna brott uti ett yppigt hof
Och Skalders köpta här, som sjunger deras låt;
Kanske den goda ton i våra nya Stater,
En skymfad helgedom, en segrande theater;
Kanske från Ganges strand det präktiga förgift,
Som släcker tankens eld, och qväfver känslans drift?
Nej, Sparta, om din arm förstår att svärdet bara,
Och om ditt hjerta lärt att söka stridens ära,
Slå dessa fiender! Athen begär ditt blod,
Men desse fordra mer: din frihet och ditt mod.
* * * * *
I yppighetens famn tror du att dygden närdes?
Kan hända var det der, hon småningom förtärdes.
Se der en telning ryckt ifrån sin fosterjord,
I gyldne urnan ställd uppå de storas bord;
Men trött af konstens hand, som stundligt honom drifver,
Och sjuk af öfverflöd, han inga frukter gifver,
Han trånar långsamt bort, han tynar stundligt af,
Och sjunker vissnad ner uti sin prydda graf.
Du hör Historiens röst med rörelse och styrka
För alla jordens folk den stora sanning yrka,
Att yppighet och prakt är sedernas förgift,
Och veklighetens bädd medborglighetens grift.
O! skåda detta Rom så stort i fordna dagar,
Stort af den visa magt, som gifvit verlden lagar,
Stort af ett fruktadt namn, af ärans segerståt,
Dock störst af manlig dygd som följde äran åt.
Men låt det röfva guld från öfvervunna länder,
Men låt det resa slott kring Tiberns kala stränder;
Låt skådespelets prakt dit flyttas från Athen:
Och dygden flyttar snart från hjertat och till scen.
Det är ej mer det folk, som gick att lagrar skörda:
Det stupar nedertryckt af sina skatters börda,
Det somnar vekligt in i yppighetens famn,
Och glömmer segrens glas, och sjelfva dygdens namn,
Men denna styfva arm, och denna sinnesstyrka,
Men denna religion att sina pligter dyrka,
Men samma fosterland i hvarje enskilt bröst,
I glädjen deras allt, i sorgen deras tröst,
Men denna stränga sed, som lagens bokstaf lydde:
Se der den ädla dygd som torftigheten prydde.
Athen! hon fanns hos dig, hon fanns en tid; men ack!
Hon döden med Sokrat uti Cicutan drack.
* * * * *
Har himmelen bestämt, ibland mitt slägtes öden,
Att uppå smakens träd, det måste äta döden;
Då, Rousseau! ömt begråt den olycksfälla dag,
När menskan bröt dess frukt, förledd af dess behag.
Dock är det icke här, som villan oss bedrager?
Är icke snillets ljus den sanna dygdens dager,
Är icke smakens frukt med sina blommors glans
Den ädles möda värd, och värd den vises ans?
Mitt dyra fosterland! låt ljusets fackla brinna,
Låt ifrån trakt till trakt dess milda strålar hinna,
Att yppighetens sken, som länge tjusat oss,
Skall vika för dess glans likt nattens sköna bloss.
Låt konstens unga Son, sig sjelf, och dig till heder,
Ge skönhet åt ditt vett, och smak åt dina seder:
Se detta åkerfält, som rika skördar bär,
Hur trifs ej nyttans ax med nöjets blomma der!
Vänd icke ögat bort med harm från din Theater,
Har Sverige ej sin smak så väl som andra Stater?
Glöm blott, att hvad du ser är bildningsgåfvans svek,
Att känslan är en dröm, att dygden är en lek;
Glöm, och förlåt det nit en ynglings hjerta dårat,
Glöm att hans svaga suck ett heligt minne sårat!
Men Gustaf Wasas Stod — o himmel! är det der
Som flärden trotsa vill att hon ej brottslig är!
Så hör då hjeltens röst: "o mina Fosterbygder
Hvi dyrken J mitt namn, och skymfen mina dygder?
Är detta granna prål den sanna dygdens drägt,
Är denna sega själ med Nordens hjeltar slägt?
Flyn granne veklingar, dyn yppighetens slafvar:
Hvi skymfen J vårt namn och trampen våra grafvar?
Flyn dygdens fosterjord! jag känner icke er.
O mina Faders Gud, fins intet Sverige mer?
Hvar är du enkla dygd? hvar är du fasta heder?
Hvar är du varma tro? mitt öga söker eder,
Hvar är den ädla jord, som eder fordom bar?
Stå icke bergen mer på sina grunder qvar?
O Sverige! om min arm har dina bojor krossat,
Om från en seg Tyrann dig Wasa har förlossat:
Så fatta detta svärd som fördes af hans arm,
Och sänk dess hväfsta ägg i yppighetens barm;
Der har du än i dag tyrannen, som dig trycker.
Ve dig!! om du ej snart från honom spiran rycker!"
* * * * *
Hur har du, yppighet! ej tusen skilda sätt
Att skämma i sin grund Nationers tänkesätt!
Med nöjets bägare förstår du att dem söfva,
Att qväfva dygdens röst, och ärans känsla döfva.
Af denna dvaldryck söfd, hvem hör den svaga röst;
Som talar varnande ur djupet af vårt bröst?
Förgäfves pligtens bud förkunnas af den vise,
Vi glömme hvad han lärt, och hans förtjenster prise;
Vi byte redbar dygd, och verksamhetens lif
I tusen granna fel, mot ljufva tidsfördrif.
Blygs fallna mensklighet! född till en verklig ära,
Är du i dag förnöjd att samma tittlar bära?
Du frågar icke mer: förädlar det min själ?
Du frågar: tjusar det, och kläder det mig väl?
Våld, högfärd, rikedom, med stolthet till sig rycka
Arbetarns ringa lön, och slitens hela lycka.
Förtjenstens blyga röst är under tårar qväfd,
Och rätt till dess förtryck djupt in i guldet gräfd.
Hvad är att lätta dem, som under bördan digna,
Att höra här och der ett hjerta oss välsigna,
Om millioner bröst uti en efterverld
Förbanna under gråt vår yppighet och flärd.
Ack! om uppå din graf ett sjukligt barn skall stanna;
Och under sorgens gråt sin varelse förbanna,
Förbanna detta arf, som öks med årens lopp,
Af en förslappad själ, af ett förmörkadt hopp:
Hvad båtar att din flit dess stora anspråk fyllde,
Att med en ytlig glans dess brister du förgyllde?
En bädd af Eiderdun, en bädd af halm och strå,
Ack! plågan söker opp och trifs i begge två!
Se der i åldrens vår en sjukling stödd mot stafven,
Som ifrån nöjets slott en genväg fann till grafven!
Se der ett halfväxt barn med hösten på sin kind,
Se der en ynglings lif bortblåsa med en vind!
Se der en fattig mor i torftighetens hydda,
Hvars smak förgiftad är utaf en utländsk krydda;
Hon rycker från sitt barn ett tårbefuktadt bröd,
Och går att byta det i skadligt öfverflöd.
O! skuggor af de män, som hedrat svenska jorden,
Som sådden dygdens frön bland klyftorna i Norden;
Sen edra barnabarn, försummande dess ans,
I dag, blott pryda sig med nöjets blomsterkrans;
Sen med förlåtelse, hur glömske af er ära
De under flärdens ståt ett vekligt hjerta bära,
Och lifven med er blick en manlig dygd igen:
Då skall en lycklig dag ett Sverge finnas än.