12. EN TANKE PÅ MIN EGEN GRAF.
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
Månn någon gång jag skådat detta stället,
Och trampat det i ro?
Ack nej! Kanske min trånga stig skall ledas
Till någon okänd strand,
Och der min bädd, min sista bädd tillredas
af någon okänd hand;
Der ingen vän skall stanna vid min sida,
Och lindra ångrens sår,
Och under bön det sista slag förbida,
Som detta hjerta slår.
Och skingra ömt det tvifvelsmål, som skymmer
En lyckligare verld;
Och ta emot mitt ömmaste bekymmer,
Min sista afskedsgärd.
Till Er, hvars hand min första vandring stödde
På dygdens svåra stig,
Till er, hvars själ vid mina afsteg blödde,
Otackad utaf mig.
Dock lika godt! hvar himlen helst må ärna
Min ringa hyddas fall:
Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna
Der äfven lysa skall.
Jag vet dock visst, att jag är lika nära
Dig, mensklighetens Far,
Och att du skall en stilla fred beskära
Åt mina sista dar.
En minnesvård! den sörjer jag ej öfver,
Den må förtjensten få!
Till grafvens lugn jag ingen värd behöfver,
Och multnar nog ändå.
Men fins blott en af mina många vänner,
Hvars ömhet jag var värd,
Som sett mitt fall, och mina strider känner
Se der min efterverld!
Om någon dag den lycka han begråter,
Som kanske var för hård,
Om någon dag mitt namn han kallar åter:
Då har jag minnesvård!
Så tag då, Jord, tag hulda Mor tillbaka,
Och göm uti din famn
Den ädla skatt, du gaf mig att bevaka:
Min aska och mitt namn.
Förvara dem, till dess hon hörs, den rollen
Som döda väcka kan:
Ljuf är den tron: förträfflig är den trösten,
Och derför är hon sann.