13. DET ÅLDRIGA TEMPLET.
Se! hur det stolt sin åldriga krona bär,
Och sin resliga kropp långt öfver hyddorna höjer!
Likt i sitt harnesk klädd den hotande Jätten der,
I barnens glädtiga ring, dem han skrämt och förnöjer.
Och med samma högtidliga ståt, som i dag
Det för tusende år, spiran mot molnena sträckte,
Hejdade vandrarens gång med samma dystra behag,
Och i Bardernas bröst heliga rörelser väckte.
Men visa fram någon arm, men kalla fram något namn
Af dem, som ur klippans sköt brutit dess eviga grunder:
O! de hvila tyst i den långsamma nattens famn,
Sen de släpat bort den flyktiga dagens stunder!
Jordens vördade kung, Menniska! yfs icke mer
Af din styrka och rang, då du Templet betraktar,
Mera flyktig än sand, mera förgänglig än ler,
Och det är du likväl, som grafvens konung föraktar.
Hvarpå grundas ditt hopp att i en sällare verld
Din ädla varelse skall i evigt stigande grader,
Njuta den glädje och frid, dig här ej blifvit beskärd,
Nalkas i renad dygd de heliga englarnas fader?
Jo, på fastare grund, än templets resliga kropp,
Icke rubbad ännu af stormande seklers öden,
Ja, på fastare grund hvilar ditt tjusande hopp:
Ty Gud är evig, och icke döden!
Så, för tusende år, skallade Lärarens röst,
Så, än i dag från hans mun hon bland grafvarna skallar
Och bjuder glädje och lugn, i de dödligas bröst,
Och dem från stoftets verld till himlarna kallar.
Hvilken träder ej rörd inom Templets heliga rymd?
Ack! dessa mörka hvalf, dessa hotande fästen,
Af dessa är fördomen stödd, af dem är sanningen skymd,
Och dessa mörka chor äro villornas åldriga nästen.
Brottsligt är detta tal: Yngling! säg icke så!
Här bor en Gud som hör din hviskande tunga,
Nej, denna tanke är grym: Yngling! tänk icke så,
Hämnarens ögnakast genom själarne ljunga.
Hör ifrån Lärarens mun det högsta väsendets röst,
Hans, som från söderns fält ger genljud mot fjelliga norden
"Jag bor öfver stjernors rymd, jag bor i den dygdiges bröst:
Jag äger himlen till Thron, till fotapall jorden.
"Den, hvars väldiga hand utströr millioner behag,
Åt solen sin stolta gång, åt marken rörelse gifver,
Åt menniskan, sällhet och dygd: — det är jag,
Jag som varit, som är, som i evighet blifver.
"Och detta rysliga moln, som höljer sommarens dag
Som blixt, och knall på knall, kring rymderna skickar,
Och andas fasor och död: också detta är jag,
Mitt vredgade hjertas röst, mitt mulnade ögas blickar.
"O! du som sökte opp den lidandes bortgömda stig:
Hvarje tröstande skärf, hvarje läskande bägare vatten,
Alt det goda du gjort, det har du gjort mig,
O! kom i min öppnade famn, och mottag den himmelska skatten.
"Men du, som för uslingens nöd tillslöt din isiga hand,
Slöt din nedriga själ som bergets rysliga klyfta,
Som gaf ej den hungrige mat, ej släckte den törstande brand
Och hörde med innerlig ro de värnlösa Enkorne snyfta.
"Gå, gå, förlorade, bort! gå bort ifrån mig
Till ångrens eviga eld, som bränner och aldrig föröder.
Du kände ej dygdens bud: och sällheten känner ej dig;
Du kände ej verldens Gud, och ej dina lidande bröder".
Och nu denna mäktiga röst genombröt dessa hvalf,
Och fåfängt lastens slaf sitt brottsliga öra slängde.
Hon for med stormarnas kraft: hans brottsliga hjerta skalf;
Men likt en sommarfläkt hon sig till den dygdige trängde.
Då gick den girige bort, och svor i sin upprörda själ,
Att icke samla på sig den Eviges hämnande domar,
Att icke sälja bort sitt hjertas eviga väl
För ett glittrande stoft, för vanskliga rikedomar.
Då fann högmodets träl, att värdiga tänkesätt
Och ingen stjernas glans blef ärans sannskyldiga stempel,
Att det är lågt och grymt att trampa menniskors rätt,
Och fordra derför till lön offer, rökverk och tempel.
Då såg glad mot skyn den tryckte oskuldens vän,
Han, hvars klagande röst, så ofta af tårar förqväfves:
Rättfärdige, nådige Gud! du lefver, du lefver då än,
Och denna tår, han rinner icke förgäfves.
Se der detta heliga rum, där Christnas andäktiga bröst
Högtidligt skatta en gärd åt sin stiftares älskade minne!
I frid hämte dygden kraft, i frid hämte sorgen tröst,
Och hämdens rysliga moln i varma tårar förrinne:
Se, hur de gå derifrån, hvar en till sitt trefliga bo
Och minnas de löften, de fått, och minnas de eder, de svurit,
Och hjertat könslofullt, och tjust af sin lefvande tro,
Välsignar det qval, det led, välsignar de bördor det burit.
O! en gång också jag, öppnad såg himmelen,
Och fick vid altarets fot, dess eviga sällheter smaka.
Heliga dyrbara stund, kommer du aldrig igen?
O! kom en gång till mig vid dödens läger tillbaka!
Ja, dessa grafvars prakt, den säger också till mig;
Se här de rikas ståt, se här de mägtigas ära!
Vinn ett ädelt namn, trampa förtjenstens stig
Och din graf skall en gång, prunkande prydnader bära.
Nej, åt mig säger den: vanskligt är lifvets lopp:
Men skulle ock stormen i dag Templets grundavalar lossa,
Och föll dess massa på mig: den skulle ej krossa mitt hopp,
Den skulle ej den Högstes försäkringar krossa!
Ja, heligt är detta rum: skone åskan dess spets,
Förgylle domdagens sol dess åldriga vördiga spira!
Och måtte mitt slägte der med sina villor tillfreds
Till åldrarnas senaste qväll heliga högtider fira!
O! J som födens i kommande seklers famn:
Månne J der med en lika innerlig tjusning
Väckens till dyrkan af samma heliga namn
Vid de höga orgors högtidliga susning!
Eller skåden J tillbaka åt åldrarnas natt,
Med väpnad blick af det renade ljuset,
Och len åt oss, som för sanningens enkla skatt
Dyrkat så ömt det präktigt glittrande gruset?
O! försmäden ej var ömma oskyldiga tro:
Veten, den födde i hjertat glädjen och dygden.
Låten vårt multnade stoft få hvila i ostörd ro,
Och detta Tempel stå till evig prydnad för bygden.
O! då höljes vår kropp af jordens tårande mull,
Och vårt namn af tusende seklers nätter,
De högas anor och de rikas guld,
De förtrycktas gråt och de mägtigas oförrätter.
O! mina Fäders Gud! O mina fäders Gud!
Är du ej jordens Gud och Gud för tusende verldar?
Hvad jag i Templet hört, är det ej dina bud?
Och hör ej du den suck, mitt tacksamma hjerta gärdar?
Eller är dygden en dröm? och Religionen ett svek?
Och detta tempel bygdt af våra Fäder förgäfves
Och vår tro en zirat? och vår Gudstjenst en lek?
O! mitt öga gråter, min svaga stämma förqväfves,