15. BLYGSAMHETEN.
Stor är floden, der han dånar,
Och förkunnar, hvem han är.
Det är sant, att han förvånar;
Men jag trifves icke der:
Jag den lugna backen söker,
Som i tysthet far förbi,
Och sin gång i öknen kröker,
För att glömd och omärkt bli.
Yngling! ibland vettenskaper
Pryde äfven den vår själ,
Att besitta egenskaper,
Och att tålas likaväl:
Blomman vissnar, lagren bleknar,
Men det törne, hatet får,
Detta törne icke veknar,
Utan smärtor, utan sår.
Slå ner ögat, blygsamt blicka,
Stjernan blickar såsom du;
Rodna, rodna, sköna flicka,
Sjelfva himlen rodnar ju.
Låt de andra vara granna,
Låt dem tömma konstens glans
Du! blott fläta kring din panna
Blygsamhetens enkla krans.
Jordens ädle, jordens vise,
J som tänkt, och verkat stort,
Vi beundre, vi beprise
Allt hvad edra snillen gjort;
Men ett pris af högre värde
Dig, Sokrat, vi ville ge,
Du som oss den vishet lärde,
Att vår egen blindhet se.
Hvem är född att vinna ära,
Hvem är värd att vinna den,
Om ej han, som den kan bära,
Om ej blygsamhetens vän:
Som ju högre han är vorden,
Vet sig sänka desto mer:
Såsom fästet under jorden,
Under böljan sjunker ner.
Intet offer honom dårar,
Intet offer han försmår,
Men då smickrarn honom sårar.
Vet han gömma sina sår.
Alldrig, der han blomman röjer,
Går han känslolös förbi.
Nej! han tjuses, och han dröjer,
Men dock alldrig som ett bi.
Lärd af egna hårda öden
Att behjerta andras nöd,
Smyger han förtjust åt nöden
Mången gång sitt enda bröd:
Likt den sky, som sjelf försvinner
För att främja andras skörd,
Och i nattens stund förrinner
Alldrig sedd, och alldrig hörd.
Om han några dygder öfvat,
Han ej heller glömma skall
Alla frestelser han pröfvat,
Alla vådeliga fall:
Kallande i minnet åter
Hvad han tänkt, och hvad han gjort,
Han med blygsam sorg begråter
Allt hvad smickrarn kallat stort.
O! hvad har jag gjort i verlden,
Som förtjenar Skaparns nåd?
Är en känsla född af flärden,
Är ett lyckligt klokhetsråd,
Är det dygd, som skulle gillas
Inför helighetens Gud?
Kan hans öga då förvillas?
Får jag skämta med hans bud?
Om det första ax af våren,
I en följd af glada år,
Alltid synes på den såren,
Som hans egen hand besår,
Vittnar han: de växte alla
Genom Skaparns milda hägn,
Sjelf förmådde jag ej kalla
Ifrån skyn en droppe regn.
Om ifrån den glada kulle,
Dit han vågat klifva opp,
Han till öknen jagas skulle,
Gråtande ett älskadt hopp;
Låter han ej klyftan veta
Kanske väl förtjenta qval,
Låter han blott vänner leta
Törnens gångstig till hans dal.
Och om skymten af en lager,
Äfven åt hans hjessa räckt,
Allt för snart det hopp bedrager,
Som blef lika flyktigt väckt,
Slår han ej i fåvisk yra
Bitterhetens hesa larm,
Gömmer han sin ringa lyra,
Väl med sorg, men utan harm.
Vishetens förnämsta lära,
Vettets heligaste bud,
Sanna snillens första ära,
Ädla hjertans högtidsskrud:
Kärnan af den sanna styrkan,
Svaghetens förnämsta tröst:
Tag emot mitt slägtes dyrkan,
Äg ett tempel i hvart bröst!
Alla dygders ädla krona,
Dyrkansvärda blygsamhet!
Lär en yngling, att försona
Fordna känslors brottslighet.
Gif ditt alfvar åt hans ånger,
Gör hans glädje mera vis
Blif behaget i hans sånger,
Deras mål, och deras pris.
16. MINNET och HOPPET.
Lifvets vissa mål är döden:
Vägen genom öknar bär,
Men miljoner likar der
Dela med oss samma öden;
Och i skuggan af oliver
Tvenne källor runnit opp,
Forntids minne, framtids hopp,
Hvilkas bölja styrka gifver.
Minnet skänker oskuld äter
Åt den rörda ynglingen
Paradiset öppnas än,
Ingen bitter tår han gråter.
Hoppet låter honom smaka
Lyckan af en stundad tid:
Stadgad dygd, och samvets frid,
Egen hydda, och en maka.
Minnet lifvar mannens nöjen:
Han blir yngling än en gång,
Delar glädjens fria sång,
Delar skämtets yra löjen.
Hoppet låter honom skörda
Frukten uti lifvets höst,
Skörda ära, skörda tröst
Af de barn, som honom vörda.
Minnet af förflutna tider
Tröstar gubbens gamla år,
Skuggar än hans silfverhår,
Rodnad än på kinden sprider.
Hoppet vid hans dödsbädd vakar,
Öppnar dagens förlåt än,
Öppnar sjelfva himmelen,
Då han bojan från sig skakar.
Bröder! kommen att mig följa
Till de glada källors rand:
Ösom blott med varsam hand
Grumlom icke deras bölja.
Måtte minnet återgifva
Endast fordna dygders lott;
Till att göra mera godt
Hoppet våra krafter lifva.