65. EN MODERS SÅNG VID SIN SPÄDA DOTTERS GRAF.
[Denna Sång är författad af följande anledning: Fröken Anna Maria Bruncrona, dotter af Öfverste-Löjtnanten och Riddaren Bruncrona, ett barn af fem års ålder, då hon vid sin dödssäng såg sin moders sorg, sjöng till hennes tröst några ord, dem hon sjelf uttänkt, på en melodi, som hon ofta förr sjungit, och till hvilken äfven dessa verser äro författade.]
Mitt goda barn! du rycktes från mitt sköte;
Men du togs opp utaf en bättre famn.
Der skall en gång jag glädjas af ditt möte:
Här har jag blott din aska och ditt namn.
Rörd sjunger jag den ton, som du mig lärde,
Som du mig bjöd att sjunga till min tröst.
Den är så ljuf, så heligt är des värde;
Ty uti den, jag hör din egen röst.
Tack! goda Barn, för dessa korta åren,
Då, glad och frisk, vår rikedom du var,
Din själ gick bort, en Engel gick i spåren,
Och himlens lån till himlen återbar. —
Tack, goda Barn, du än i dag oss fägnar;
Du lindrar sjelf den sorg, du kostat mig.
Till jordens Far här upp på våra vägnar,
En tacksam suck för hvad han skänkte dig.
Det enda arf, som vi förmått dig gifva,
Välsignelsen, du redan den uppbär.
Djup var vår suck: O! må hon lycklig blifva.
Gud hörde den: du evigt lycklig är.