66. BABELS TORN.
Det är en gammal sinnrik fabel,
Som ofta jag funderat på,
Om det der Tornet uti Babel,
Som sjelfva himlen skulle nå.
Ifrån min barndom den mig brydde;
Men, då jag frågade min far,
Hvad den historien betydde,
Fick jag af honom blott till svar:
Att jag en näsvis pojke var.
Mer ej behöfdes, för att reta
En glad och liflig ynglings håg:
Jag ett schatull i sagan såg,
Och ville ändteligen veta,
Hvad härligt i dess lådor låg.
Omsider är mitt syfte vunnet:
Ett rart och dyrbart monument,
Som ingen härjare förbränt,
Och ingen forskare har känt,
Är nyss i Orienten funnet,
Och hit till Europa sändt.
Det är det stora protokollet,
Som uppå Tornets första dag
I sjelfva Babel blifvit hållet:
Hvaraf se här ett sammandrag.
Så vida det är nog besannadt,
Att all slags kunskap på vår jord
Är och förblifver intet annat,
Än vissa fogningar af ord;
Men orden stundom bry förbannadt:
Så har ett sällskap i vår stad
Sig låtit vara angeläget,
Att nå en högre kunskapsgrad,
Och dristigt, men ej oförväget,
Beslutit, att en himmelsfärd
Väl vore sina vådor värd.
För stoftets ättling, hvilken ära
Att se, att höra sjelfva Gud,
Och att till jorden återbära,
Så om hans väsende som bud
En sann och oförfalskad lära!
Det är så många klagomål
Som dag- och stundligen inlöpa;
Att man hvar sanning måste köpa
Med alltid nya tvifvelsmål.
Det är så mycket, man bör veta,
Det är så litet, som man vet;
Och sanningen oss tyckes reta,
Blott för att göra oss förtret.
Men om vi en gång kunna skryta,
Att hafva talt med sjelfva Gud:
Farväl! med alla toma ljud!
Då fulla skäl oss icke tryta.
Då skola vi med egen syn
Ransaka himmelens planeter,
Och följa alla de kometer
Som promenera omkring skyn.
Då skole vi förutan irring
Och utan svindel och förvirring
Se öfver, i en enda blick,
Naturens djup och kraft och skick,
Och alla andra verldar känna
Med lika säkerhet, som denna.
Då skall det stora tid och rum,
Och vacuum, och spatium,
Och mobile perpetuum,
Och mycket annat stort och vigtigt
Förklaras lika snart, som riktigt.
Då skall det icke mer bero
Af någon gissning eller tro,
Om andar sväfva öfver jorden
Och hvarest de för öfrigt bo,
(Jag trodde alltid här i norden).
Då skall man ändtlig upplyst bli,
Hvarföre menniskan skall kallas
Och äfven tro sig vara fri,
Dock af den minsta nyck befallas
Att gå i lastens slafveri;
Hvarföre man i alla tider
Predikar dygdens sälla lott,
Och bojor åt dess vänner smider;
Hvarföre lasten sällan lider
De straff, man honom förespått
Då skall man ändteligen veta,
Hvad väg det onda kommit till,
Hvarföre Eva retas vill,
Och hvarför ormen skulle reta.
Då skall vår själs odödlighet
Ej blott bli trodd, men folklart visad.
In summa — vår förtjenst beprisad,
Vår rätt till namn och ryktbarhet
Med alla slags bevis bevisad.
Ren torde läsaren förstå,
Och granskaren benäget finna,
Att ändamålen, man tänkt vinna,
Ej voro barnsliga och små,
Och att man måste himlen hinna,
För att de ändamålen nå.
Jag vill då icke mer citera
Af forskningar en tallös mängd
Ur protokollet, hvilkets längd
Med Tornets höjd tycks accordera,
Men låter Tornet färdigt stå
Så färdigt som det kunde blifva,
Och låter folket klifva, klifva
Och ändteligen spetsen nå.
Nu tror man sig i himmeln vara,
Och intet mera stå igen,
Än blott att öppna ögonen,
Och hela verlden öfverfara.
Men huru snöpligt! huru dumt!
Det arma folkets hjerna svindlar
Och ögat blir i hast så skumt,
Som om det hade tio bindlar.
Så mycket såg man dock till slut
Att himlen syntes lika nära
För deras ögon som förut
Och det var mycket, på min ära.
Hvar blifva nu de stora fynd
Som skulle kröna himlafärden
Är det ej skam, är det ej synd
Att spela gäck med hela verlden?
Må läsarn gifva sig tillfreds!
Om man ej hann till Zeniths spets
Och öfversåg den vida verlden,
Från solens höjd hit ner till vrån;
Om ingen promenad i mån,
Och ingen dans i andeverlden,
Förtjusade den svåra färden;
Om man på själens andlighet
Med händerna ej kunde taga,
Ej insåg tingens verklighet
Skild från de syner, som bedraga;
Så såg man likväl mycket mer,
Ja ganska mycket mer, än andra;
Ty den mot höjden sig beger
Naturligtvis långt mera ser,
Än de som qvar i dälden vandra:
Och tog för öfrigt sitt parti
Det klokaste, som kunde vågas
Att aldrig tyst och svarslös bli
Vid hvad på jorden kunde frågas.
Men var det icke högst fördömdt,
Att hur man opp från jorden sträfvat
Och mellan idel solar sväfvat,
Så hade man det språk förglömt,
Som taltes ner i dödligheten.
Och icke nog, att allmänheten
Ej minsta ord af dem förstod:
De kunde ej förstå hvarandra.
Den ena skrek emot den andra
Med myndig röst och hetsigt blod.
Knappt hann den ena construera,
Förrän den andra sönderref;
Tills ingen trefs i Tornet mera,
Som blott en stolt ruin förblef.