67. EN LITEN LÄXA TILL ASPASI.
Du hör ej loford, Aspasi;
Nej, du är nöjd att dem förtjena;
Och skall du ändtlig smickrad bli,
Är det af spegelns grace allena.
Du mins en dag, då bland attrapper
En ståtlig ode till dig kom;
Men den fick afsked på grått papper,
Och vände ganska snopen om.
Du mins också en elegi,
Så pjunkande och så bedröflig,
Att den bordt röra Aspasi,
Men ach! den fann dig lika höflig.
Skall detta vara modesti?
Kan detta icke stolthet vara?
Ditt samvete, min Aspasi,
På dessa frågor måste svara.
Jag tänkte, jag, att modestin
Stod i en blygsam blick att läsa,
Och ej i denna Spanska min,
Som rynkade din Finska näsa.
Dock, om din blick så viss, som hvass,
På dina nie systrars vägnar,
Gaf tvenne rimmare sitt pass,
Då tror du ej, hur det mig fägnar.
Det borde väl ej fägna mig,
Hvars skinn en dag det torde gälla:
Emedlertid, pris vare dig,
Som slog två flugor med en smälla.
Och när skall smällan riktigt lära
De vittra namnsdagsflugor här,
Som verlden med sitt surr besvära,
Hur pinsamt deras läte är?
Ditt ädla kön blef också dömdt,
Att utaf dessa kräk besökas;
Och när är könet väl förglömdt,
Då tålamodet bör försökas?
Pris vare derför hvar och en,
Som dem på näsan litet knäpper,
Och med en vinge och ett ben
Dem åt sin utflygt återsläpper!
Men om en yngling, öm och kär,
Och blygsamt utur skuggan dragen,
Åt dig ett redligt offer bär,
Och med detsamma åt Behagen.
Om vid den tår, han dig besvär,
Som verkligen hans öga gjuter,
Som icke endast pennans är,
Att hon hans offer ej förskjuter;
Och du åndå är lika qvick,
Att högmod åt den stackarn blicka,
Då är du icke mer den flicka,
Som alla hjertans bifall fick.
Då är du blott en nippertippa,
Som snörper mun, som gör sig till,
Som ber så nödigt att få slippa
Hvad hon så gerna äga vill.