FRAGMENTER OCH OFULLÄNDADE STYCKEN.
STYCKEN af ett TAL, hållet för Kongl. Akademien i Åbo den 29 November 1799.
Du har försonat oss: vi hate dig ej mer.
Sjunk fridsamt, Tidehvarf i evigheten ner!
Mörkt, som ett midnattsmoln, du syntes nalkas jorden:
Blod flöt kring söderns fält, blod strömmade i norden.
Från fallna städers mull, från brända tempels grus
Steg röken opp mot skyn, och skymde solens ljus;
Steg mången vålnad opp af slagna barn och makar
Dit! till Hans ljusa Thron, som öfver verlden vakar,
Att der med hämmad gråt, att der med samladt mod
Anklaga den barbar, som gjutit deras blod.
Anklaga denna konst, som född af grymma nycker
Föraktar fredens Gud, och menniskor förtrycker,
Den blodbestänkta konst som far från land till land
Med sveket i sitt bröst och rofvet i sin hand,
Som kanske länge än skall jordens folkslag härja,
Och skördens glada fält med blod och tårar färja.
Så stormigt, tidehvarf! din första morgon var;
Din middag stod i moln — Ach, är din afton klar?
Se, hvilket rysligt moln der blixtrar uti söder!
Hör dessa dystra dån! — O mine usle bröder!
O enkor, makar, barn! hvem skall försvara er?
Med hvarje ögnablick se döden ljungar ner!
Hvad hyddor falla der! — Ej krigets åska vördar
Den Högstes helgedom, ej fattigdomens skördar.
Hvad grymma skådespel! — Dock är väl denna dag
För sorgens tårar gjord, för lutans dystra slag?
— — — — —
— — — — —
Vid ljudet af den röst, att långt från andra länder
Ett länge väntadt skepp syns nalkas bygdens stränder,
Och vid den första skymt ifrån dess glada topp,
Hur klifver ynglingen i tornets fönster opp!
Och der med ögat, stärkt i en förtrollad spegel,
Han märker skeppets gång, han räknar alla segel,
Han ser en saknad vän, på däcket lyckligt röjd,
Och ropar: det är han! med känslans unga fröjd.
Men då med tysta steg en trogen älskarinna
I hoppet tjust, att der sin älskling återfinna,
Sig smyger oförmärkt på någon enslig vind
Med glädjen i sitt bröst, och lågan på sin kind,
Och sänder blick på blick mot hafvets vilda bölja,
Att i bevingad fart det snabba skeppet följa.
"O stiger han i dag på Fosterbygdens strand
Med lika ädel själ, med lika redlig hand?
O mins han, hvad han svor: 'ja, hafvets grymma vågor
De kunna dränka mig; men dessa ädla lågor,
Som flyta från min själ i hvarje droppa blod,
Var viss, de släcktes ej i sjelfva dödens flod:'
O mins han denna ed? — o kommer han att rycka
Det hjertat ur mitt bröst, som andas för hans lycka,
Hvars första ömma suck för honom dragen var,
Hvars sista ömma suck än är för honom qvar?
Dock jo — han minnes visst, han är ej född att glömma.
O du som hör min suck — må du hans hjerta dömma."
Af lika känslor rörd, och lika ädelt svag,
Min dyra fosterbygd, du firar denna dag!
Med kinden, lutad ömt mot tårbestänkta handen,
Du sitter tankfull der på stenbevuxna stranden,
Med ögat, ömsom vändt mot denna framtids rymd,
Ännu af tusen moln för våra blickar skymd,
Och ömsom lyftadt dit, der dagens stjerna skrider,
Att se en lycklig glimt af obekanta tider.
De vise säga oss: han stundar denna dag,
Då menskan följa skall förnuftets stränga lag,
Då alla jordens folk, i endrägt med hvarandra,
Till dygdens stora mål med tjusning skola vandra,
Och mellan dem uppstå blott denna ädla strid:
Hvem visast nyttja vet den sälla fredens tid.
Från himlens höga rymd, der! öfver molnens byar,
Skall Freden sänkas ner på tunna silfverskyar:
Dess blick är stjernans glans, dess hy är dagens rand;
En blomstrande oliv hon viftar i sin hand.
Vid hennes glada blick, ur jorden sig förbyter!
Ej mer ur klippans barm den usle slafven bryter
Ett skarpt och mörkgrått jern till bojor eller svärd,
Att fjättra eller slå en länge härjad verld.
Det gamla svärdets jern, som man till lia smider,
Ersätter allt det ondt, han gjort i fordna tider.
Det fält, af slagnas rop så högt förbannadt är,
Se blommor rinna opp, se skördar glänsa der;
Ej mer på hafvens rymd de stolta flottor gunga,
Som dödens grymma bud ur mörka skyar ljunga;
Af ingen splittrad köl en blodig bölja plöjs,
Men fridens hvita flagg från alla toppar höjs.
Så lungt, som detta sund, der hvita svanen seglar,
Der himmelen förtjust sitt sköna azur speglar,
Så lugn är verlden då, och ingen statskonst kan
Lik örnen flyga kring och plundra såsom han;
Men lycklig af sin lott hon liknar denna dufva,
Som sitter nöjd och glad uppå sin egen tufva,
Och blänger ej omkring åt andra foglars bo
Att plundra deras gods, att störa deras ro.
Förundransvärda tid! då dagens herrskarinna
På hela jordens rymd ej skall ett blodbad finna,
Ej andra vapens glans, ej andra nederlag,
Än skördar stupande för hvässta liors slag:
Ack att du komme snart! Men om du också dröjer
Ett tidehvarf ännu, ditt hopp dock oss förnöjer.
Ja tröstom oss ändå, om också detta hopp,
Som bådar evig frid, ej skulle fyllas opp,
Om denne vises blick vid åsyn af ett slägte,
Hvars hand mot eget bröst en blodig värja sträckte,
Bedragen af sitt nit, och tjust uti sin sats
I blotta ritningen såg färdigt ett palats:
Om förr vi läre oss att åskans viggar leda,
Än att vårt lugna bo för krigets blixter freda,
Om han, som nu i dag, vår hela glädje gör,
Ej fredens glada skänk åt fosterlandet för:
Ja tröstom oss ändå — en annan skänk han räcker,
Som lifvar hoppets fröjd, som glädjens tjusning väcker
Lik på ett stormigt haf i höstens mörka natt
En skymt från tornets spets af ljusets ädla skatt.
Ach ljusets ädla skatt! Gudomeliga Sanning
Der öfver molnens rymd du lyser utan blandning.
Af falska färgors prakt, af matta strålars ljus,
Som ofta villa oss i vansklighetens grus!
Att tjusa våra bröst och att vårt mod bemanna,
Du sänder dock hit ner en stråle af det sanna,
Och ler med välbehag, då stoftets svaga son
Djerfs hämta med sitt glas sin gnista derifrån.
O! sänd en gång hit ner till dödlighetens stränder
En engel från din thron, som våra facklor tänder,
Som värmer våra bröst, som lyser våra fjät,
Och lär oss dyrka rätt ditt höga Majestät!
Han nalkas redan der! förvillas ej mitt öga?
Ach! då man är förtjust man undersöker föga.
Hvem är den Gudamagt i himlens azur klädd,
Som synes nalkas der till Mälarns blomsterbrädd;
Som full af majestät lik dagens Konung skrider,
Och i hvart enda fjät en ny förtjusning sprider?
Hvad vill den facklans prakt, hon bär uti sin hand?
Är den till Sverges glans, är den till Sverges brand?
Hvem är du Gudamagt! som värdes helsa jorden,
Och ej förgäter oss bland klyftorna i norden?
Man trott att denna vrå, till evigt mörker dömd,
På jorden vore skydd, af himlen vore glömd.
Man trott att här hos oss blott granar skulle trifvas,
Och om af snillets frö en planta kunde lifvas,
Så blef det hennes lott att tryckt af vintren dö,
Och att begrafvas djupt i våra fjällars snö.
Man trott, och tror ännu, att verlden är en öcken,
Som evigt höljas skall af villors tjocka töcken,
Och att den mörka natt, som innesluter oss,
Blott skingras då och då af vilda norrskens bloss.
Ach hvilken är då du, förtjusande Gudinna,
Som låter äfven här din sköna fackla brinna,
Som låter äfven här beundras ditt behag,
Och visar äfven oss en skymt af himlens dag?
Uplysning! — det är hon som ifrån söderns länder
Har lyckligt räddat sig till Bältens glömda stränder.
Jag henne nalkas ser den dystra Helgedom
Så stor af Kungars stoft, och konstens ålderdom;
Men störst utaf det bud, bland grafchor höres skalla:
En Gud, en rättvis Gud skall dömma eder alla.
Förgäfves Templets dörr är vid dess ankomst stängd
Af falska nitets hop, af tanklöshetens mängd;
Förgäfves ropar man: hon störtat jordens Throner,
Hon Templen störta skall och alla Religioner.
Af Tredje Gustafs hand se dörren öppnad är,
Och hon till altaret sin skona fackla bär.
Men nu vid denna glans, och denna spridda dager
Af villor hvilken här från templet flygten tager!
De hade lägrat sig i skygd af dessa hvalf,
Der natten dubbelt mörk och dagen blott är half,
Och der i glättig ro de mörkrets Förste apat
Och sig med skicklighet till ljusens änglar skapat,
Och så i seklers mängd med denna sköna drägt
En dårad menighet till helig undran väckt:
Men nu vid första skymt af sanningens Gudinna
De skimra än en gång, och evigt sen försvinna,
Förskräcka ej, dygdens vän — om du behofver tröst,
"Så gack till altaret och hör dess ömma röst.
Må en gång menniskor mitt sanna värde känna!
Nej, icke kommer jag att edra Tempel bränna,
Att sköfla någon Stat, att störta någon Thron,
Att röfva ifrån Er en älskad Religion.
Jag är ej en Barbar som roar mig att rycka
Från uslingen hans staf, från krymplingen hans krycka,
Från millioner bröst det glada hoppets grund,
Som gläder lifvets dag, som tröstar dödens stund.
Den Gud, som skyddar er, som vårdat edra fäder,
Som med ett ögnakast millioner verldar gläder,
Som hviskar i hvart blad: jag älskar menniskan;
Han leder mina fjät, min fackla tände han.
Jag älskar eder tro, jag detta Tempel vördar:
Det är ett helgadt rum af dygdens glada skördar,
Af svurna eders helgd, af gifna löftens tro,
Af vilsefördas ljus, af sorgsnas samvetsro.
Och icke kommer jag att kullslå denna boning,
Som ljuder dygdens lön, och syndernas försoning,
Jag vördar detta kors! Han som dess börda bar,
Han höll min fackla fram i verldens mörka dar:
Men för ett svagsynt folk, som sanningen förföljde,
Han visligt hennes sken med molnets slöja höljde;
Och han, hvars hjerta var, som solens stråle rent,
Ett kors hans ära blef, han som en thron förtjent.
I frid, i ostörd frid, de ädla rökverk brinne!
Som tändas på hans grift, som helgas åt hans minne.
Olyckelig är den, som till hans grafvård går,
Och gjuter ingen suck och faller ingen tår:
Förbannad vare du! som fräck och grym försmäder
Den tro, den ömma tro som tröstat dina fäder,
Som trösta skall ännu få mången dygdens vän,
Och när hans öga sluts, upplåta himmelen.
Ve! dig olycklige, i lifvets sista timma,
Om hoppets stjerna dör uti förtviflans dimma,
Och endast hämdens blixt med fasa lyser opp
En dyster framtids rymd, en lastfull lefnads lopp!
Församlens Christne här, att åt hans minne gärda
De offer och det lof, hans dygder voro värda!
Att låta hämdens moln, i tårar smälta bort,
Att trösta lifvets dag så vansklig och så kort
Med denna höga tro: att molnens bäddar gömma
En mild och rättvis Gud, som ingen dygd skall glömma,
En stor och vis Monark, som verldens spira för,
En vän som aldrig svek, en far som aldrig dör:
Men glömmen icke bort, att han som dog för eder
Han dog för eder dygd, han dog för edra seder;
Hans lefnad är ett mål, och minnet af hans död,
Det är ert hjertas tröst, det är er svaghets stöd;
Men ej en veklig bädd, der glömsk af himlens lagar
Och glömsk af jordens väl, man njuter sina dagar,
Man slumrar bort sin tid i maklighet och ro,
Och glömmer dygdens bud, förtjust uti sin tro.
Odödelige man, som lifvar detta Tempel,
Var ej ditt stora mål, att genom ditt exempel
Vägleda menniskan till denna högre pligt:
Att trygg vid himlens fall, och trygg vid jordens svigt
Mot evighetens mål ett renadt hjerta höja
Och blott för verldens Gud sitt knä till dyrkan böja!"
Så ädel är dess röst, så heligt är dess kall:
Blott sanningens triumph, och gamla villors fall,
Blott denna Helgedom, som tröstar lifvets stunder
Från sanden flyttad opp på klippans fasta grunder,
Blott, mensklighetens rätt i lagarnas försvar
Och folket, ömma barn, Regenten — lycklig far:
Se der, hvad hon har gjort, se der, hvad hon skall göra,
Se der, på hvilket sätt hon verlden skall förstöra!
Det var ej hennes kall att tända detta folk,
Som upprest bål på bål, som slipat dolk på dolk,
Som djerfts mot sin Regent en blodig bila hvässa,
Ryckt spirart ur hans hand, ryckt kronan från hans hjessa,
Släckt hämdens grymma bloss uti hans makas blod,
Och störtat Ludvigs Thron och Henriks ärestod.
Nej icke var det hon, det var en afgrunds anda,
Som visste granna namn med låga illgrep blanda,
Som for från stad till stad med blosset i sin hand,
Och tände innan kort en allmän härjnings brand.
Lik denna grymma eld, som i en skogspark rasar,
För hvilken djuren fly, och menskligheten fasar:
Nyss skymtade en blixt, och genast den försvann,
Men ekens stolta lopp af honom tändes an:
Än några ögnablick! och tusen flammar brinna,
Och tusen skatter der i rök och dam försvinna.
Än några ögnablick och parken antänd är;
Och der en himmel log, en afgrund brinner der.
Och nu med raseri den grymma eldens lågor
Sig störta på hvaran likt Oceanens vågor,
Och nu af granars brak, och nu af ekars fall
Ge höga bergen der! ett ödsligt återskall:
Och nu med blixtens fart på nordanstormens vingar
En här af tända bloss långt öfver elfven svingar,
Och det, som icke trött af fartens mödor dör,
Åt andra trakters folk en gruslig varning för.
Så brinner icke hon, om ner från himlen sändes:
Af solens rena ljus dess sköna fackla tändes,
Som detta ljusa klot, hon gläder våra dar;
Men också liksom det, hon sina skiften har.
Hon har sitt Zenith der, till hvilket hon skall stiga
Och sina tjocka moln, mot dem hon måste kriga;
Hon har också en stund, då hennes fackla släcks,
En stund, då dubbelt skön hon opp ur böljan väcks.
Ja, äfven Sverige skall likt andra folkslag gå
I odling steg för steg och ändtlig spetsen nå.
Så höres ödets dom kring jordens rymder skalla:
Känn menniska din lott att stiga eller falla.
Den väg, som till ditt mål igenom öknen bär,
Med tistlar är beströdd, af branter farlig är:
Du hinner till en höjd och under bördan stupar,
Och straxt med vådlig fart i dälden dig fördjupar,
Du ser med tårfull blick din öfvergifna högd,
Och straxt en annan brant tätt vid din fot är röjd.
Det fins ett annat land, der glädjens källa flyter,
Och släta blomslerfält i stillhet genombryter:
Der vandra de i ro och le åt lifvets gråt,
Åt fordna plågors tyngd, åt nöjets toma ståt.
Hvart förde mig min sång? Är någon som förlåter,
En annan tår i dag än den, som glädjen gråter?
Jag ville fly en röst som länge mig förföljt;
Men fåfängt tanken sig från verldens buller döljt;
Förgäfves! — äfven än hon ljuder i mitt öra,
Och hotar att mitt lugn, och dagens fröjd förstöra.
Hvad båtar, ljuder hon, oss snillets gudamakt,
Som släpar i sitt fjät blott yppighet och prakt?
Hvad båtar, ljuder hon, att ljusets fackla glöder,
Och lyser opp den verld, hon härjar och föröder?
Hvad! — håll förmätna röst! du redan länge nog
Den vises nit försmädt, den svages själ bedrog.
Af en och annan ört, hvars knopp förgiftet gömmer
Du hård och orättvis till Solens värde dömmer:
Och mins ej lundens prakt, ej tusen åkerfält
Som pryda jordens krets, och göra lifvet sällt.
Hur svår den sanning är att yppigheten föder
Så mången farlig last, så mången dygd föröder!
Ja, huru mången ros fördrar blott däldens skygd,
Och dör, i dagen ställd? — så växer mången dygd.
Men tål ej cedern ljus? mon ekarne ej trifvas
På kullens höga spets och opp mot stjernan drifvas?
Hur mången vacker dygd som förr ej varit känd,
Har verlden icke sett af ljusets stråle tänd?
Skall ej ett upplyst folk sin sedolära rena,
Och dygdernas behag med sanningens förena?
Hvad! skall det för sin fot se denna djupa graf,
Som yppigheten prydt, och icke vika af,
Och ej med glädje gå den vise Kung i fjätet,
Som blott med redbar dygd vet pryda Majestätet.
Ja, denna tid har flytt, då hela menskligheten
Med häpet öga såg den skridande kometen,
Och trodde att den prakt, som i hans fotspår brann,
Af himlen var bestämd att tända jorden an.
Den vise från sitt torn med tjusning honom skådar,
Och vet, att denna glans ej någon storm bebådar,
Och vet, att äfven den, som hvarje stjerna där!
Ett mattadt återsken från himla thronen är.
O! frukten icke då, att denna glans, som följer
Med ljusets majestät, de grymma viggar döljer,
Som krossa denna verld, der dygden spiran för,
Och tolkar från sin thron, hur menskan handla bör:
Hon är, som sanningen, af samme Gud en gnista,
Som förr befalla skall, att himlens fästen brista,
Att stjernan störtar sig och krossas i sitt fall,
Än sanning ifrån dygd hans finger skilja skall.
O! skuggor af de män, som hedrat Svenska jorden,
Om någon gång er dygd af oss är bortglömd vorden,
Om någon gång J sett från eder sälla verld
Vår granna fattigdom, vår vanskeliga flärd,
Sett edra barnabarn, förgätne utaf eder
Mot yppighet och prakt bortbyta enkla seder,
Bortbyta redbar dygd mot tusen prydda fel,
Och stora gerningar mot sköna skådespel:
Förlåten oss ändå, och tröttnen ej att ömma
För dessa bygders väl, som eder aska gömma,
Som se med tårfull blick i dag mot himmelen,
Och minnas eder dygd och återkalla den:
O! tröttnen, tröttnen ej, att för vår sällhet vaka,
Och bedjen verldens Gud, att sända oss tillbaka
Med ljusets ädla skatt också den sanna dygd,
Som fordom bofast var i Manhems trogna bygd!