PSALMER

I Gamla Svenska Psalmboken, Omarbetade.

N:o 84.

Hela verlden må sig fröjda,
Klädd i glädjens högtidsskrud,
Och med röster, tacksamt höjda,
Sjunga varelsernas Gud!
Samlens folk från stad och land,
Sjungen Skaparns allmaktshand!

Med sitt varde Han oss väckte,
Utur intets djupa natt;
Stundligen ett fallet Slägte
Bjuder han en evig skatt,
Renad dygd och renad fröjd
I de ljusa Himlars höjd.

Tacken Honom i hans tempel!
Fäder! Mödrar! skynden dit,
Gifven edra barn exempel
Af ett varmt och värdigt nit!
Sjungen med förenta ljud
Nådens och Naturens Gud!

N:o 95.

Jag lyfter mina händer
Till Skaparns ljusa borg,
Från den Han hjelpen sänder,
Och lindrar jordens sorg;
Från den Hans Fadersöga
Är lika nådigt sträckt
Till ringa som till höga,
Till Ängel och Insekt.

Om någon gång Du låter
Mig slinta i mitt lopp,
Så lyfter Du mig åter
På hulda armar opp.
Der farorna sig dölja,
Din hand ledsagar mig;
Och Änglarna mig följa,
Då jag går Dygdens stig.

Det onda sjelft Du vänder
Till vinning för min själ,
Och ingen ting mig händer,
Som icke slutas väl.
Min barndomsstig Du jemnat,
Min ungdomsvärn Du var;
Och säkert frid Du ämnat
Åt mina sista dar.

N:o 106.

Ditt namn, o Gud! jag lofva vill
Och utan afbrott prisa:
Forlåna sjelf din nåd dertill
Och bästa sättet visa!
Min Gud, min Konung och min Far!
Jag helgar mina korta dar
Till din förtjenta dyrkan.

Du, Herre! stor och herrlig är,
Och gränslöst är Ditt välde,
Din thron Du öfver molnen der
Långt från vårt öga ställde;
Men i de under kring oss ske,
I Dina verk, Du böd oss se
Ditt evigt dolda Väsen.

Jag tala skall om Dina råd
Och Dina styrsel-grunder:
De kunna döljas, men Din nåd
Jag skönjer alla stunder.
Din godhet skall af våra barn,
Och deras barn och barnabarn,
Beundras och välsignas.

Allt hvad Din visa allmakt gjort,
Allt hvad Du lif täckts unna,
Skall vittna, att Ditt namn är stort,
Din herrlighet förkunna,
Skall vittna, att Du är en Far,
Hvars godhet vårdar allas dar,
Hvars famn för ingen slutes.

Du spisar med ett ymnigt mått,
Och utan någon möda,
Allt hvad som lif och anda fått
Och väntar af Dig föda.
Du öppnar blott Din rika hand,
Och genast öfver stad och land
Välsignelserna strömma.

Af evighet Ditt rike var,
I evighet det blifver.
Den lag, Du gaf i fädrens dar,
Du än i dag oss gifver;
Ännu från samma Sinai,
I samma hjerta höre vi
Din dom och Dina åskor.

Du älskar dem, som älska Dig
Och med sannt alfvar dyrka;
Din nåd i straffet röjer sig,
Ty bördorna ge styrka;
Du lyssnar till den frommas bön.
Och dubbel får han dagens lön,
När aftontimman klämtar.

Du rättvis är, o store Gud!
I allt hvad Du besluter,
Och öfver våra klagoljud
Förlåtelsen Du gjuter:
Ty tag emot en tacksam gärd
Af oss och af den efterverld,
Som på vårt stoft framträder.

N:o 143.

O, Jesu! tröstrikt är Ditt namn,
I farans stund vår säkra hamn,
Vår bästa tröst i sorgens dar,
Vid Hämnarns domstol vårt försvar.

Guds enda Son, men dock vår Bror!
Hur var Din kärlek icke stor!
För oss, du nöjd gick korset mot,
Och led och dog förutan knot.

Af dig är all vår salighet,
All dygd af din rättfärdighet
Af dig all glädje och all tröst,
Och samvetsfriden i vårt bröst.

Tag, Jesu! tacksamhetens gärd
Utaf Din återlösta verld!
Hon glädes, att af dig bero,
Och lofvar dig en evig tro.

N:o 144.

Jesu! du min skatt, min ära,
All min glädje, all min tröst!
Djerfs ett stoft det hoppet nära
Att du höra vill dess röst?
Ja, du svarar i Ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

Jesu! om jag går att börja
I ditt namn allt hvad jag gör,
Skall jag då ej framgång spörja
Och så sluta som jag bör?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

Om mig hjertats känslor mana
Och jag griper verket an,
Att, med dig, gå dygdens bana,
Är min tro på dig ej sann?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

Om jag lägger mig att sofva
Med en hjertlig suck till Dig,
Kan jag mig ju säkert lofva
Att Din hand skall skydda mig?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

När jag slutar mina dagar,
Hjertligt lutad mot Din hand,
Du min anda ju ledsagar
Till ett lyckligare land?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

N:o 184.

Helge Ande, hjertats nöje;
Bästa skatt och högsta tröst!
Vi i dag med vördnad höje
Till Ditt lof en tacksam röst.
Uti templet samlas vi,
Och Du skall vårt ämne bli:
Värdes sjelf vår andakt lifva,
Att den Dig må värdig blifva.

Du är den förnämsta gåfva,
Skänkt af jordens bästa vän,
Som han täcktes alla lofva,
Hvilka hjertligt önska den.
Du gör ordet fast och sannt,
Du är nådens dyra pant,
Du ger ljus åt våra tankar,
Hoppet vingar, tron sitt ankar.

Sanningens och dygdens källa!
Sällhetens och glädjens brunn!
Att mitt hjerta tillfredsställa,
Några droppar mig förunn!
Gif min anda vittnesbörd,
Att af Gud jag blifver hörd
Som ett barn, sin faders hugnad,
Så är jag förnöjd och lugnad.

Du är ned af himlen gjuten,
Likt det ljufva sommar-regn;
Frid och tröst är med mig sluten,
Skaparns mildhet, nåd och hägn.
Värdes friska opp min själ,
Värma den för andras väl,
Ädla känslor deri lifva
Och till mogna dygder drifva.

Icke vågar jag utgrunda
Skaparns dolda styrselsätt:
Nej! de tidehvarf som stunda
Skola göra honom rätt.
Nog af kunskap äger jag,
Då jag vet Guds stränga lag.
Värdes Du mig styrka unna,
Att den redligt fylla kunna.

Du är helig och misshagas
Utaf allt hvad syndigt är;
Du ur hjertat plötsligt jagas
Af hvart enda stormbegär.
O! men hör min böneröst,
Äg Ditt tempel i mitt bröst,
Kufva småningom begären
Och ryck från dem mordgevären!

Du är blygsam, lik en Dufva,
Hatar stoj och öfvermod,
Vill den bittras själ förljufva
Och den starke göra god.
Lär, o! lär mig samma dygd!
Låt mig fredas i dess skygd
För det tadel, som mig sårar,
För det smicker, som mig dårar!

Hjelp, att jag mot synden sträfvar,
När jag stapplar var min staf,
Gif mig mod den stund, jag bäfvar!
Slut mitt öga och min graf!
När den öppnas skall en dag,
Gif då nåd att äfven jag,
På Försonarns högra sida
Glad mitt domslut må förbida!

N:o 229.

Ack blif hos oss, o Jesu Christ!
Han stundar snart, han stundar visst
Den afton vi oss förespått
Som straff för våra många brott.

Nu är Din Kyrkas sorgetid,
Kring hennes murar spörjes strid,
Allt andas split och öfvermod
Och intet saknas, utom blod.

Vid Korsets fot står Sanningen
Och ser med tårar på sin vän,
Hon mins att Du i fordna dar
Bland bödlar hennes fackla bar.

Hon mins, att Friden var ditt bud,
Att du var sänd af Fridens Gud
Och att ett allmänt brödraband
Kring jorden sästes af Din hand.

Man verkar mot ditt ändamål:
Den ena med sitt känsloprål,
Den andra med sitt kalla blod,
Sin skrytsamhet, sitt öfvermod.

Du dyrkas dock som Vis ännu,
Men man är visare än Du.
Förnuftet söker mästra Gud
Och skapa om Hans gamla bud.

Din sak, o Jesu! lägges ner,
Din ära skymmes mer och mer:
Du har dock här och der en vän.
Välsigna, trösta, bistå den!

Ditt ord var under seklers lopp
Vår sakra borg, vårt enda hopp.
Låt oss behålla uti ro
Vårt sinneslugn, vår enkla tro!

Gif att ditt ord oss lyser så,
Att vi bland villor icke gå,
Men uppå Dygdens jemna stig
Må nalkas Himmelen och Dig!

N:o 231.

O Gud! det är vårt hjertas tröst
Att i Ditt tempel dröja,
Att lyssna till Din viljas röst
Och böner till Dig höja! —
Hur ljus är helgedomens prakt!
Hur herrlig är Din nåd och makt!
Hur innerlig vår vördnad!

En enda stund, som njutes här,
Mig större hugnad skänker,
Än allt hvad verlden mig beskär,
Än allt hvad hoppet tänker.
Fullkomlig ingen glädje är,
Men om hon fins, så bor hon här
Der Du dig uppenbarar.

Ty bedje vi med samfäld röst,
Att Du oss framgent unnar
Den nåd att hämta mod och tröst,
Der man Ditt ord förkunnar.
Låt här Din ära stråla fram!
Och ingen, låg och otacksam,
Skall neka Dig sin dyrkan.

Sänk ned till oss, o store Gud,
En flägt utaf din Anda,
Då våra svaga offerljud
Med verldens lof vi blanda:
Att vi ditt ord må rätt förstå,
Och utur helgedomen gå
Förbättrade och goda!

O Fader! vi välsigne Dig
För skänken af en Lära,
Som banat oss en säker stig
Till sällhet och till ära,
Som alla dårars löjen tål,
Och alla svagas tvifvelsmål,
Och alla visas granskning.

N:o 241.

Väl mig i evighet! nu känner jag först trösten,
Nu först jag värdet ser utaf den inre rösten;
Mitt samvete är rent, min framtids rymd är klar,
Jag lyfter lugn min blick till mensklighetens Far.

Bort hän, bort hän från mig, du vrånghet, som fördömmer,
Som granskar andras fel och egna brister glömmer!
Du må beröfva mig det goda namnets tröst,
Jag vädjar ifrån dig till domarn i mitt bröst.

Han är det, som mig lär att lifvets tyngder bära,
Som plågan gör till vinst och smädelsen till ära,
Som hungrar tviflets moln, som stadgar dygdens lag,
Och låter hoppet se en vedergällningsdag.

O! att jag kunde få min korta bana vandra,
Att Gud mig bifall gaf, när jag fördöms af andra,
Så skulle visst den frid, som gör min lefnad nöjd,
Begynna i min själ odödlighetens fröjd.

N:o 245.

Jesus är min vän, den bäste,
Som har öppnat mig sin famn:
Skall jag då, liksom de fleste,
Glömma känslolöst hans namn?
Ingen skall mig kunna skilja
Ifrån den som frälst min själ;
En skall vara begges vilja,
Och han vill ju blott mitt väl!

Han har druckit dödens galla,
Att åt mig förljufva den;
Han har bedit för oss alla,
Och Han beder för oss än —
Hvilken skulle mig anklaga?
Jesus för mig talat har;
Hvilken skulle från mig taga
Kronan, ställd i hans förvar?

Jag är viss och derpå liter,
Att hon icke finns den makt,
Som ur Jesu famn mig sliter
Och som ändrar hvad han sagt,
Throner, skatter, prakt och ära
Gjorde aldrig själen nöjd:
Blott, min Frälsare, din Lära
Bjuder mig en evig fröjd.

N:o 255.

Ach Jesu Christ, min högsta tröst,
All nåds och godhets källa!
Förskjut ej den betrycktas röst,
Den bön han vågar fälla!
Stort är af lindring hans behof,
Ty han har blifvit syndens rof,
Som honom grymt förföljer.

Hon trycker mig i stoftet ned,
Som en odräglig börda.
Dess arm är sträckt, dess uppsyn vred
Och hotar mig att mörda;
Hon syftar säkert, blodigt slår,
Och vrider om i djupa sår
Den dolk, hvarmed hon stungit.

Om icke Du förbarmar Dig,
Skall jag förlorad falla.
Du bad på korset ock för mig;
Du bad ju der för alla?
"Förlåt dem Fader!" sade du
O! framträd till hans thron ännu
Med samma bön för jorden.

När jag med alfvar tänker på
Hvad jag har gjort i verlden,
Och hur de stunder äro så,
Dem jag ej skänkt åt flärden:
Då faller klippan på mitt bröst,
Mörkt blir mitt öga, stum min röst
Och mina ben försmäkta.

Men såsom en förtvinad hjord
Af källans bölja friskas,
Så lifvas jag utaf de ord,
Som till mitt hjerta hviskas:
Den evige är huld och god
Mot alla, som med krossadt mod,
I tro till honom komma.

Ty kommer jag betryckte fram
Med ett förkrossadt hjerta,
Med rodnad för min syndaskam,
Med svedan af min smärta,
Och ville gerna gråta blod
Om det i min förmåga stod,
Och kunde dig försona.

Men ach! min gråt och all min blod
Kan ej en synd försona!
Blott Jesu! för ditt ädelmod
Vill domaren mig skona.
Blott din förtjenst, din stränga dygd
Utgör i dag det säkra skygd,
Der lugnad jag kan hvila.

Förlåt fördenskull, milde Gud!
För Jesu blod som flutit,
Att jag förgätit dina bud
Och mina löften brutit.
Jag ansåg lifvet som en lek,
Jag ansåg korset som ett svek:
Men jag är straffad vorden.

Om David nåd i Himlen vann,
Om Du Manasse skonat,
Om Petri gråt, som bittert rann,
Hans trolöshet försonat,
Och om i dödens ögnablick
En brottsling Dina löften fick,
Hvi skulle jag förloras?

10.

Styrk mig allenast i den tro,
Att Du för mig led döden,
Så återfår jag samvetsro,
Så klarna mina öden!
Din Ande hvile öfver mig,
Att jag vid stridens slut af Dig.
Med segrens palm må krönas.

N:o 263.

Haf tålamod,
Var vis och god,
Och lyd den Högstes lagar!
Lid och var tyst! —
Må hon bli kysst
Den Fadershand som agar!
Bryt i din nöd
Det sista bröd,
Som åt ditt barn du sparar —
Var lugn, min vän!
Han lefver än,
Som oskulden försvarar
Och hennes rätt bevarar.

Om någon gång Din natt är lång,
Din sällhet är försvunnen,
Och ingen tröst
Är för ditt bröst
Kring hela jorden funnen:
Så lyft mot skyn
Er tårfull syn —
Och vänta morgondagen!
Han skyndar sig
Och finner Dig
Af ingen ånger slagen,
På intet hopp bedragen.

Fördolda Makt!
Hvars hand har lagt
På en och hvar sin börda,
Jag är af blod
Och har ej mod
Att hjertats känsla mörda, —
Visst är hon skön
Den Himlalön,
För hvilken jag bör verka:
Men om ej du,
Som förr, ännu
Mitt svaga mod vill stärka,
Kan jag min rätt förverka.

N:o 264.

Som Dig, Gud! täckes, gör med mig
I lifvet och i döden!
Allgode Gud! allena Dig
Förtror jag mina öden.
När tröttad jag till hvila går,
När arbetsklockan åter slår,
Min suck till Dig jag sänder.

Jag kallar godt allt hvad Du gör —
Och aldrig mig bedrager;
Ej någon sorg så ömt mig rör,
Att jag den ej fördrager, —
Helst jag så ofta redan sport,
Att hvad som först min vånda gjort,
Har sedan gjort min glädje.

Gif blott, Barmhertighetens Gud!
Att jag med ökad ifver
Uppfyller dina helga bud
Och god och nyttig blifver!
Gif att jag måtte närma mig
Med hvarje dag ett steg till Dig
Från verlden och dess villor!

Och sedan — när Du helst beslöt
Att mig från verlden kalla,
Jag i ditt faderliga sköt
Vill lugn och tröstad falla, —
Förvissad, att i Himlens höjd
Få dela, äfven jag, den fröjd,
Som Jesus oss förvärfvat.

N:o 274.

Jesus allt mitt goda är,
Han har dött för menskligheten:
Bör den lydnad, han begär,
Vara svår för tacksamheten?
Kan ditt hjerta vara kallt,
Då för dig han gjorde allt.

Trakta icke efter gull!
Sök ej bland de höga nämnas!
Ack! i trenne skoflar mull
Allas lotter slutligt jemnas.
Sök en oförgänglig lott —
Och den fins hos Jesum blott.

Han är min förnöjelse,
Och min glädje, och min längtan!
Han ger tillfredsställelse
Åt ett dygdigt hjertas trängtan.
Rådvill står hvar jordisk vis;
Jesus ger ett fast bevis.

Bort, o verld! med all din ståt!
Bort med all din visdoms ära!
Af din glädje födes gråt,
Endast tvifvel af din lära;
Aldrig gör du mig förnöjd!
Jesus är och blir min fröjd.

N:o 288.

Nej, svaga hjerta! låt Gud råda;
Och hoppas du. Mer kan du ej.
Förmår en dödlig ofverskåda
Det helas styrelse? o nej!
Förtro dig då i Herrans hand,
Och du har icke byggt på sand.

Hvad hjelper oss att bittert sörja?
Hvad gagnar oss vårt tysta knot?
Att morgonen med oro börja,
Med skräck gå aftonen emot?
Ju mer vi sörje för vår lott,
Dess mera fylls vårt olycksmått.

Nej! vis är den, som lärt sig lida,
I hoppet och sin dygd förnöjd;
Som icke tröttnar att förbida
En bättre framtid, fastän dröjd;
Som tror med stilla tålamod,
Att varelsernas Far är god.

Han utser tiden att hugsvala,
Han känner aldrabäst vårt väl,
Hvad tungan icke dristar tala,
Det låter Han uti vår själ,
Och vårdar, när vi minst det tro,
Vår lycka och vår samvetsro.

Tänk ej uti din motgångstimma,
Att du af Gud förgäten är!
Snart sänker sig en morgondimma,
Och nyttan hon i skötet bär.
Allt lyder vansklighetens lag,
Och plågan sjelf hör opp en dag.

Beklaga ej din ringa lycka:
Du kanske illa bar en stor.
Var ädel nog att ej förtrycka
Ett företräde hos din bror.
Om du har dygd och lugn och bröd,
Du skatter har i ofverflöd.

Fyll glad din plikt, ditt kall bevaka,
Och gör det goda du förmår.
Så kan du skåda lugn tillbaka
Åt banan af försvunna år,
Och hoppas för din framtids dar
En lika vård af samma Far.

N;o 291.

Herre! Du som sänder trösten
Till den själ som tröstlös är,
Stäng ej himlen för den rösten,
Som i dag din nåd begär?
Synden trycker mig till jorden,
Men jag mins dock väl de orden,
Som Du, Jesu! sade mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.

Tunga bördor sinnet trycka,
Bördor utaf tusen slag;
Vansklig är all jordisk lycka,
Hastigt flyktar glädjens dag:
Men jag knotar ej deröfver,
Ty jag vet att jag behöfver
Något som påminner mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.

När mig brottet vill bestrida
Rättighet att kallas Din,
Ställ Dig, Jesu! vid min sida,
Så blir segren säkert min;
När förförarn lägger snaror,
När begäret för i faror,
Värdes Jesu! varna mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.

Trägna suckar vill jag sända
Mot odödlighetens högd,
Och min håg från jorden vända
Till en värdigare fröjd.
Ofta vill jag eftersinna,
Att ditt blod Du låtit rinna.
För att öfvertyga mig.
Att mitt hjerta tillhör Dig.

Sorgligt måste jag bekänna,
Att jag ofta brutit tro;
Ångrens tårar kinden bränna,
Hjertat finner ingen ro:
Och det fel som jag begråter,
Öfvar jag så ofta åter.
Ach! mitt hjerta glömmer sig,
Glömmer att det tillhör Dig.

När, från jordens faror frälsad
i den krets mig är beredd,
Af ditt milda öga helsad,
Af din hand jag blifver ledd,
Då skall hjertat tacksamt vara,
Och hvart ögnablick förklara
Hvad din nåd försäkrat mig,
Att det evigt tillhör Dig.

N:o 299.

Mitt hjerta! fröjda dig, låt dina känslor röras!
Till himlen når din bön, i himlen skall den höras.
Träd fram till Skaparns thron, lägg offret för Dess fot!
Hvad tacksamheten ger, tar godheten emot.

Gläds! Han är ju din Far, som dig till bönen manat;
Hans Son, din bror, har väg för dig till Himlen banat;
Hans Anda säger dig, huru du bedja bör,
Att hjertats tysta suck den Evige ock hör.

Du vet Guds hjertelag: bör det dig ej beveka?
Hvad kan en ömsint Far det goda barnet neka?
Allt är för Honom lätt, hvad dig omöjligt syns,
Och der ditt hopp tar slut, Hans godhet rätt begyns.

Jag kommer då, min Gud! i Jesu namn, och beder,
Och lägger inför Dig mitt hela hjerta neder;
Jag hoppas, tror och vet, att Du är allas Far,
Du vill, Du kan, Du gör allt hvad Du lofvat har.

N:o 316

Gud! förlän oss dagligt bröd,
Och skona oss för hungersnöd!
Försök oss ej med rikedom,
Nedslå oss ej med fattigdom!

Låt opp, o Gud! din milda hand
Och gläd ett älskadt Fosterland;
Låt mogna skördar fylla opp
Den trägna Åkermannens hopp!

Allt hvad Du skapat föder Du,
Din Sol är lika mild ännu, —
Den minsta planta, jorden bär,
Af hennes strålar lifvad är.

Må menniskan med dubbel fröjd
Din godhet se, och vara nöjd,
Och, under måttliga behof,
Välsigna dina huldhetsprof!

N:o 330.

O Gud, som ej de spädas röst förskjuter,
Ej nådens dörr för någon dödlig sluter!
Du är fördold, men Fader är ditt namn:
Så hör ditt barn, som sjunker i din famn.

Jag var ej till, då Du uppå mig tänkte;
Du gaf mig lif, Du mer än lifvet skänkte,
Gaf mig en själ, att skilja ondt och godt,
Och hoppas mer, än vansklighetens lott.

Gif, att jag så min bana måtte vandra,
Att, lycklig sjelf, jag äfven gläder andra!
Jag är ett barn, som ej sitt väl förstår:
Ty led mig Du, att jag ej vilse går!

Hvad nyttigt är, gif att jag det må lära!
Min ungdoms slit blir mannaåldrens ära.
Må ingen dag förgäfves rinna bort!
Det läras bör är mycket — tiden kort.

Föräldrars lugn beror af barnens dygder:
Gif, att en dag åt mina födslobygder
Jag ger ett namn så kärt, som deras var,
Och skänker tröst åt deras sista dar!

Bevara mig för vådliga exempel!
Min oskuld är den helge Andes tempel:
Blif Du, o Gud, dess vårdare och skygd,
Att den en dag förbyts i manlig dygd!

Styrk Du mitt mod, när sorgerna mig trycka;
Styrk Du min dygd, om jag blir förd till lycka:
Och gif mig blott den vishet, store Gud!
Att tro på dig och öfva dina bud!

Så skall jag lugn min korta vandring sluta,
Och vid dess gräns den tröst, den glädje njuta,
Att intet steg jag återtaga vill —
Och tacka Dig, som gaf mig nåd dertill.

N:o 387.

O Jesu, när jag hädan skall
Och anden återgifva,
För vinning skattar jag mitt fall,
Ty jag hos Dig får blifva.
Det frö, som icke mognat här,
Skall, bättre vårdadt, uppstå der
I härligare skördar.

Jag kläder af förgänglighet,
Blir lös från syndabandet;
Min drägt blir evig salighet
Uti det högre landet;
En himmelsk krona räckes mig,
Som, på min hjessa fäst af Dig,
Skall stråla der för evigt.

Jag kommer af ett stormigt haf
Till eftersökta stranden,
Min aska gömmes i en graf,
Men Gud upptager anden;
Från mörker kommer jag till ljus,
Till skatter från ett vanskligt grus,
Till palmer ifrån strider.

Min sorg i fröjd förvandlad är:
Att öknens vandring lätta,
Ett paradis Gud mig beskär,
Ett evigt lif för detta.
Mitt öga, öppna dig, blif klart!
Gråt blott af glädje: du skall snart
Se andra stranden skymta.

Ty detta lif blef dödens del,
Och bör ej lif så nämnas:
Blott ett bedrägligt sorgespel,
Hvars prakt i grafven lemnas;
Ju längre du här lefva får,
Dess flera saknader och sår —
Men döden ger det sista.

O usla lif! o vansklighet!
Den som dig rätt betraktar,
Ditt gull, ditt stoj, din härlighet
Med bortvänd syn föraktar:
Blott lycklig af hvad godt han gjort,
Han står vid evighetens port
Och klappar på, och hoppas.

O död! du är de fromma god,
De onda du förskräcker;
Du ger åt blygsamheten mod,
Men höga anspråk stäcker;
Du ger den tryckta fattigdom
En oförgänglig rikedom,
Men plundrar girigheten.

Kom, Jesu! Du min Frälserman!
Kom, för mig till det lifvet,
Som Du med dina segrar vann
Och som åt mig blef gifvet!
Låt mig fullborda väl mitt lopp!
När hjertat brister, fyll dess hopp
Och led mig till min Fader!

N:o 396.

Min jämmer snart en ända tar,
Från verlden jag mig vänder:
Min själ, o Fader! nådig var
Och tag i dina händer!
Du har ju henne gifvit mig,
Tag henne åter upp till Dig,
Dit hon med suckar länder!

Förlåt min synd, och gif mig till
Allt hvad mot Dig jag brutit!
Du ingen dödligs ofärd vill,
Du ingen suck förskjutit;
Hvem helst af hjertat ångrat sig
Och flytt med bön och tro till Dig,
Har alltid tillgift njutit.

Till Dig, o Fader! ställs mitt hopp,
Du skall min själ bevara;
Min bön Du, Jesu! tager opp
Och skall mig väl försvara;
I plågans anfall, dödens strid,
Du ger mitt hjerta lugn och frid:
Jag räds då ingen fara.

På korset Du min skuld betalt,
Att mig med Gud försona;
Du mig till arfvinge ock valt
Af härlighetens krona;
Mig, äfven mig, Du inneslöt
Uti den sista bön Du göt:
"O Fader! dem försona!"

Med detta hopp jag väntar tryggt
Den obekanta dagen;
Den som på Gud sitt hopp har byggt
Var aldrig än bedragen;
Den ljufva tron, att, i mitt fall,
Min själ till Gud sig lyfta skall,
Blir aldrig mig betagen.

Nej! det är amen, sant och visst,
Och kan omöjligt fela,
Att i ditt sällskap, Jesu Christ!
Jag Himlens fröjd skall dela, —
Att jag skall se, med klarnad blick,
Hvad här min tanka öfvergick:
Mitt väsen i sitt Hela!