SÅNG OFVER KONUNG GUSTAF III.
Från högden af er stolta borg,
Regenter! skåden trygt den stora dag, som randas,
Då philosophen hörs och menskligheten andas
På välbefästa samfunds torg.
Hon följer icke mer blott vapenlyckans söner
Till äfventyr och svek, till fasansfulla krig:
Nej äran, äntlig trött att låta gäcka sig,
Blott visheten och dygden kröner;
Och den Regent blir stor, hvars borgerliga krans
Af Folkets kärlek gafs, och för dess sällhet vans.
Ja, alla titlar, dem du bar,
Beundrade Monark! som blänkte fram vid polen,
Försvinna i en blink, likt stjernorna för solen,
För den af Fosterlandets Far.
Som Konung, gick du främst bland gudarna på jorden,
Som statsman, djup i råd, som hjelte stor i mod,
Som snille, hög och ljuf, som menska, var du god,
Och äfven hjertats Konung vorden:
Du älskade ditt folk; dess odling skapte du,
Sträck ner din arm ur skyn och stöd ditt verk ännu.
Men är ej blott af straffarns hand
Upplysningen till oss i vrede kallad vorden,
En glödgad kula lik, att öfverfara jorden
Och breda ut en allmän brand:
Att ingen bortgömd vrå for sina lågor skona,
Med fasa tända an hvad hon blott värma bort,
Att våldsamt bryta opp hvar sluten tempelport,
Och rycka ner hvar tempelkrona,
Och splittra Thronerna, och lemna spillror qvar
Till varnande bevis, till skräck för andra dar?
Du ropar Dåre! utan gagn.
Ditt skri så gällt det är, till ljusets rymd ej höres,
Men bort med stormens il till glömskans öknar föres
Och hejdar icke solens vagn.
En gång skall hvar nation med egna ögon skåda,
Hur Samfundet är byggdt, från spetsen till dess grund,
Och Throner! när det sker, då nalkas eder stund
Af dubbel styrka, ej af våda.
Ja, tanken en gång väckt sitt synmål hinna skall:
Regenter! hören det och fyllen opp ert kall.
Ack! hon var skyddad af din hand
O Gustaf! denna tro, som hvarje redlig vördar.
Att ljuset värma ger, att värman skapar skördar,
Och skördarne ett lyckligt land.
Upplysningen af dig blef kallad fram till Thronen,
Du ledde henne sjelf i trotts af svärmarns hot
Till Helgedomens dörr, och der hon togs emot
Med öppnad famn af Religionen;
Hon brände ej det kors, der himlens Herde led
Men blott en renad glans omkring hans hjessa spred.
Det var ej Vitterheten blott,
Som tacksamt flätade sin krans kring Gustafs panna;
Det skönas dyrkare, försköt han väl det sanna?
Och har han lärdomen försmått?
Nej, vidsträckt var hans blick, och sund och vis hans lära,
Hvar gnista, sade han, som bryter villans natt
Bör vårdas vid en Thron, ty den är folkets skatt,
Och tanken är sin egen ära:
Ja strålen af hans nåd blef lika lodrätt förd
Mot parkens blomsterhäck, mot fältets rika skörd.
Besöken Lofö kyrkogård!
Och rodnen för ert split, J Vittre och J Lärde!
Ach! månne hon var njugg den handen, som beskärde
Åt trenne snillen samma vård?
Den ena ljuset klöf, den andra sjöng dess ära,
Förliks ej deras stoft i samma moders famn?
Har minnet icke rum för begges stora namn,
Och mäktar marmorn dem ej bära?
Lovisa begge såg, fann begges ära stor:
Och Gustaf hade ärft sitt öga af sin mor.
Såg forskarn ifrån tornets höjd
En stjerna ny och skär uppklarna öfver Norden,
Hvars glans bebådade en okänd vinst åt jorden,
I dag af hela jorden röjd:
Hvem lyste mer förtjust mot fästet sina händer,
Hvem följde mera glad med ögat hennes lopp,
Och hvem befrämjade med mera nit, det hopp,
Hon spridde öfver glömda länder;
Hvem Gustaf såsom du, sin dyrkan ville ge
Åt Sverges, Jordens, nej! åt Himmelens Linné!
Steg någon frampå Mälarns strand,
Som mellan dödens rof och döden sjelf sig ställde
Bedrog hans lyftna blick, och skakade hans välde,
Och ryckte kogret ur hans hand;
Som lik en engel flög till hyddans dörr, och tände
I mången moders barm det hopp som tynat af,
Och ett förloradt barn åt staten återgaf:
Månn Gustaf ej hans värde kände?
Från Grafven, Rosenstein! hvars välde du bestred,
Ditt namn till thronen flög, och ljus kring Sverge spred.
Men om han företrädet gaf
Åt Smakens odlare, åt Sångens ädla söner,
Så kännen eder pligt, J hvilka lagren kröner;
Gån, samlen flera vid hans graf!
I lycklig säkerhet för oförvägna ilar,
Upphöjer sig åt skyn från Mälarns glada strand,
Den sköna Helgedom, som byggd af Gustafs hand
På aderton kolonner hvilar.
Dit kom du, sen din qväll åt nyttan offrad var
Och smaken böd dig sjelf, den krans som snillet bar.
O Ljusets Gud! det kallas flärd
Att uti öknens djup, der jag är dömd att vandra
Ett källsprång leta opp, som svalkar mig och andra
Och som förljufvar allas färd.
Hvad är då hennes brott, den konstens som du smäder?
Ett öga, för att se naturens majestät,
Ett tungomål, hon gaf att värdigt prisa det,
Åt dina vildjursklädda fäder:
Nej dåre! aldrig du den visa hand, fÖrstått
Som uppå samma teg, har ax och blommor fått.
Så Gustaf tänkte icke du,
Allt hvad som hette skönt, drogs fram af dig i dagen.
Du bars uppå din Thron, af Sångmör och Behagen —
Ack! vid din graf de gråta nu —
Det var den gyldne tid, som unnades åt Norden,
Då hörd förutan guld, och sedd förutan rang
Medborgarn ägde nog med kunskap och talang,
Då Gustafs blick hans lön var vorden,
Då täfling och beskydd åt snillet gåfvo lif,
Och smaken styrde sjelf vid alla tidsfördrif.
Jag helsar dig, o Melpomen!
Du som från grafvens dörr, den tunga stenen vältar,
Och ropar derutur försvunna seklers hjeltar,
Och lifvar deras multna ben:
Se Oden, hvar han går bland sina stolta Schyter
Gudomlig än i dag, han Sveriges dyrkan får;
Pompé är Romare, men Thilda är dock vår.
Hvad språk från deras läppar flyter!
Behagligt som en ros, uppfödd på Seinens strand,
Och driftigt, som ett svärd uti en göthisk hand.
Hvart förs jag? är min känsla sann?
Hvad mörker och hvad glans! hvad glädje och hvad fasa!
Tyrann! hvad vill du här? Hvem ser jag? Gustaf Vasa.
Triumf! triumf! ja det är han!
O Fosterlandets far! och du, sublima qvinna,
Som ställde skuldran fram, när Pelarn Sture föll,
Och Sveriges hela tyngd allena uppehöll,
Beredd att i dess grus försvinna:
J kommen då igen till eder fosterbygd!
O flyn J än en gång, så lemnen qvar er dygd.
Värdera rätt mitt Fosterland!
Värdera högt den fest, som du så ofta njutit!
Ach! bland de tårars mängd, dem din förtjusning gjutit
Föll ingen uppå Gustafs hand!
Ve dig! om orättvis du vid hans graf ej gråter;
Men ve dig! ännu mer om du förgätit har
Att Gustaf fins i dag i sina verk blott qvar,
Om dessa du förfalla låter,
Och Göthen blifver fälld af efterverldens dom,
Att med barbarisk hand, ha härjat tvenne Rom.