ANDAKTS-POEM.
Du, som lefde blott för andras väl,
Inga faror för mitt slägte skydde;
Ty du visste hvad en frelsad själ,
Och hvad en förlorad själ betydde;
Du, som teg vid grymhet och förtryck,
Bar med lugn föraktets törnekrona;
Du som tömde dödens galladryck,
Att en brottslig verld med Gud försona.
Tag emot mitt hjertas tacksamhet,
Du i dag vid korsets fot mig finner.
Du vet allt, min Frälsare! du vet,
Huru ömt min kärlek för dig brinner.
Icke blott min lärare du är,
Som har visat mig den rätta vägen,
Hvilken, ofta mödosam, dock bär
Dit, der Fridens boning är belägen.
Icke blott en Härold ifrån Gud,
Sändes du till jorden att bestyrka
Helgden af de fordom gifna bud,
Och att nya bud och lagar yrka.
Nej Försonare det är ditt namn —
Detta namn är ljuft för mig och alla,
Vid dess ljud jag ser en faders famn,
Hör en faders röst mig återkalla.
"Återkom, förvillade, till mig:
Svag är menniskan, men Gud förlåter
Den som redligt vill förbättra sig,
Och ej går kring korset blott och gråter.
"All din skulld är godtgjord af en vän,
Som för dig sitt ädla blod lät rinna,
Och som fordrar blott af dig igen,
Att din kärlek och din lydnad vinna:
"Fordrar, att till hans åminnelse
Du må brottets usla frögd försaka,
Fordrar, att dig god och lycklig se,
Och för hjertats rena oskuld vaka.
"Älska honom, och du älskar mig;
Mindre främmande för dina sinnen,
Må han äfven dubbelt röra dig
I välgerningarnes ljufva minnen!"
Ljufva röst till verlden af en Gud!
Som är domare och far tillika,
Som vill strängheten af sina bud
Med vår svaghet faderligt förlika.
Tröstefulla lära för en jord,
Som behöfver tillgift och förskoning,
Som behöfver stundligt trösteord,
Och ett ord i döden om försoning:
Är du misskänd, hatad och försmådd,
Du! som sändes, Fridens bådarinna,
Som smög trösten till den qvaldas bädd,
Och böd molnet från hans blick försvinna!
Är det du, som gifvit vantron luft?
Hindrat viljans sjelfbestämda lyftning?
Stått i vägen för ett fritt förnuft,
Då det sträfvat mot en högre syftning?
Gode Englar, nej! från samma thron,
Sända ner att svagheten beskärma,
Sprid ditt ljus, Förnuft! Du Religion!
Sprid kring hjertat äfven fruktsam värma.
Ingen strid och söndring mellan er!
Samma helga löfen J ju fören:
"Dödlige! Gud främst till hjertat ser,
Men han skådar äfven hvad J gören."
Gode Frälsare! hvem älskar dig,
Som ej älskar dygden och sitt slägte,
Som ej äger mod att offra sig
För det goda, som hans kärlek väckte?
Vid hvar ädel känsla i ert bröst,
Vid hvar seger öfver stormbegären —
Hören dödlige hans milda röst
"Dessa offer J mitt minne bären!"
O! hur gläder detta vittnesbörd!
Hvilken kraft jag till det goda känner,
Då af tacksamhetens anda rörd,
Jag vid korset mötes af hans vänner!
O! hur stärks odödlighetens hopp!
Och hvad jordens sorger röra föga!
När mot skyn jag lyfter ögat opp,
Och ser himlen öppnad för mitt öga,
Mild jag sedan granskar andras fel,
Lugn jag möter lifvets dolda faror,
Ömt jag tar i likars öden del,
Varsamt styr jag undan lastens snaror.
Skön och klar syns tankens vida rymd;
Smädarns inkast, splitet, tvifvelsmålen
Hafva flyktat; ingen vrå är skymd,
Ljusa framstå alla föremålen.
Allt är ordning, sammanhang och plan,
Ofverallt den samma hand jag finner,
Ifrån Solens stolta himlaban
Till den skugga, der min dag försvinner.
Yngling plundra ej den frommas tro,
Fruktar du ej samvetet, ej lagen,
Plundra heldre då hans lugna bo,
Drag din dolk, och stack hans blick för dagen,
Nej, den vise vördar himlens bud,
Ty han druckit djupt ur vishetskällan,
Men du sjelfklok skiljer dig från Gud!
Ty du drack blott droppvis, och det sällan.
Ach! en dag, sen andras lugn du stört,
Och du sjelf är plötsligt krossad vorden,
Tör du minnas att du fordom hört,
Att det gafs en Frälsare för jorden!