KAP. II.
Testamentet.
Advokaten ögnade litet igenom papperet, innan han började föreläsningen.
— Hm, harklade han sig, det här ser tämligen lärt ut.
Wolfgang spetsade öronen — vad kunde meningen vara.
— Lärt? undrade han.
— Ja.
— På vad sätt?
— Var god hör på. Nu börjar jag.
Juristen, en av den gamla typen, satte sina glasögon tillrätta.
— Planeten Mars, läste advokaten.
— Planeten Mars, utbrast Wolfgang, i det han sprang upp.
— Ja, så börjar dokumentet.
— Vad tusan nu då, fortsatte löjtnanten förvånad.
— Var god hör på, vad han skriver vidare. 14
— Gott.
Men nevön var, då han åter satte sig, på långt när ej så säker om sin onkels millioner, som innan han inträtt på advokatens byrå.
— Alltså, mina herrar: Planeten Mars, skriver testator, har alltid intresserat mig på det högsta. När jag år 1935 drog mig tillbaka från affärerna, var, så besynnerligt det än kan låta, planeten Mars den direkta orsaken till detta mitt beslut.
— Gubben har alltid varit konstig, tänkte nevön.
— Han måtte ha varit rubbad, filosoferade Cramer i tysthet.
Advokaten fortsatte:
— I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande meddelande: På Mars’ yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa tidningsartiklar.
— Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.
— Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord uppläsas, svarade advokaten. 15
Wolfgang pustade.
— Signaler från Mars, fortsatte föreläsaren, Är den bebodd? Detta är alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars’ yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» — om vi få använda det uttrycket — att flera astronomer mena, att de äro resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler, vilka framträda med mörk ton mot Mars’ gulgråa yta. »Signalerna» utgöras av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke nog härmed. Dessa bucklor — punkter eller fläckar komma och gå, d. v. s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod, nästan som i takt med en eller annan melodi. — Astronomerna fråga sig: är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men det står lika gåtfullt för 16 alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända säga: Ignorabimus.»
Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.
— Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.
— Ja.
— Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.
— Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.
— Apropå klarhet, herr advokat. Säg mig, var min onkel alldeles klar och redig, när detta testamente uppsattes?
— Jag antager det, svarade juristen och tillade, i det han undersökte underskriftens vidimering:
— Ja visst, här attestera två av våra första läkare, att er farbror, vid dokumentets underskrivande var vid sina sinnens fulla bruk.
— Gott. Och vilken datum?
— Den 18 maj 1948.
— För hela två år sedan?
— Ja, som ni ser.
— Och det finnes intet senare?
— Nej.
— Gott. Var vänlig att fortsätta, fast inte är det vidare intressant. Eller vad tycker du, Cramer? 17
— Ne — e — e — ej, gäspade vännen.
Juristen läste ånyo:
— Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt och odelat åt mitt livsverk.
Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om, att Mars’ kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen — men signalerna och förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock, att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.
Nu är min vilja denna:
Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark — —
Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.
Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se otrevligt ut.
— Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt löser marsgåtan — —’ 18
Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll huvudstupa framåt på golvet.
De bägge andra sprungo förskräckta upp.
— Ett slaganfall, utbrast advokaten.
De lyfte med förenade ansträngningar upp Wolfgang på en soffa och stänkte vatten i hans ansikte. Inom kort kvicknade han till, och snart visade en rad kraftiga kötteder, att han var helt och hållet åter sig själv.
Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom med dessa ord:
— Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas »förmildrande omständigheter».
— Det kan ej finnas sådana.
— Möjligen dock.
— Nåja, låtom oss fortsätta.
Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd. För honom föreföll det, som hade något under hans fötter, något, som han ansåg för fast och orubbligt, plötsligt ryckts undan. Och han fattade i tysthet snabbt ett beslut:
— Vi måste finna på ett eller annat knep, som kan tillintetgöra detta angrepp på Wolfgangs rättmätiga pengar. 19
Testamentets vidare innehåll var i korthet följande:
För att erhålla summan fordrades, att marsgåtan, det vill säga alla frågor om »kanalerna», förändringarne, kort sagt allt, som rörde planeten, skulle klart och tydligt lösas. Denna lösning skulle först officiellt godkännas av icke mindre än fem stora, vetenskapliga institut, vilka namngåvos.
Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Löjtnanten andades lättad, då han hörde detta.
— Gott, sade han, så har jag då i alla fall utsikter.
— Ja, som ni ser.
— Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta inte är så svår, eller hur?
— Ja, det är mig alldeles obekant, genmälde advokaten. Men summan, som lockar, är ju mycket betydlig och det är troligt, att fackmännen på området komma att göra allt, som står i deras makt, för att nå målet inom den bestämda tiden.
Testamentet hade dessutom några paragrafer, som berörde räntorna, fastigheten med mera. 20
Så bestämdes bland annat, att Wolfgang Schnitler under tvåårsperioden fick lyfta räntorna av endast en million mark, under det att det övriga kapitalet skulle förräntas med ränta på ränta intill förfallodagen, dock med fråndrag av omkostnaderna för underhåll av det astronomiska observatorium, som gamle Schnitler skänkte staden Berlin och som fanns installerat i den avlidnes hus.
— Vad tusan skall jag nu taga mig till? undrade Wolfgang, när han med sin vän gick ned för advokatens trappor. Jag är ju ruinerad.
— Nej, hur så?
— Jag har skulder, som säkert uppgå till mellan två och tre millioner. Nu får jag ej mera än fyrtio à femtio tusen mark om året i inkomst.
— Nej, det förstås, men efter två år har du ju dina millioner.
— Vem vet det?
— Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade Cramer.
Wolfgang skrattade.
— Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra.
— Och varför inte?
— Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas 21 ur räkningen. För det andra så begriper jag inte, hur en vetenskapsman, som förutom det att förtjäna en hel massa pengar också har en annan drivfjäder — äran nämligen — skulle förmås att tiga med en sådan upptäckt.
Cramer svarade intet på en lång stund. Han tänkte. Det var ett eller annat, som tycktes intressera honom, en eller annan svag punkt i testamentet, han tyckte sig skönja.
Plötsligt utbrast han:
— Jag har det.
— Vilket?
— Angreppspunkten.
— Vad menar du?
— Låt oss gå upp till dig och noga diskutera saken.
Uppkomna i Wolfgangs eleganta ungkarlsbostad, fortsatte Cramer:
— Vi måste gå i ordning med frågorna. Pro primo. Varför i all världen skulle du under dessa tvenne år endast få lyfta den ena millionens räntor?
— Antagligen därför, att kapitalet sedan skulle bli så mycket större.
— Fel, min vän. Tio millioner äro alldeles tillräckliga.
— Nå, så är det kanske för att giva mig en 22 läxa för min slösaktighet. I min farbrors ögon är jag naturligtvis en väldig slösare.
— Också fel!
— Ja, men — —
— Tror du, att man börjar att uppfostra en tjugofemårs man som en skolpojke?
— Men vad är orsaken då?
— Den är tämligen enkel. Och nu komma vi till den andra frågan: Kunde testator möjligen hysa fruktan för, att någon ville söka förhindra denna kunskap om Mars?
— Ja visst — jag själv har ju största intresse av det.
— Där ser du. Där hava vi pudelns kärna. Din farbror kände nog pengars makt. Och han förstod, att det enda, som kunde stå i vägen för undersökningarne var i det ändamålet använt kapital. Vidare var han på det klara med, att du hade allt intresse av att förhindra de nya teorierna. Nå — vad är då naturligare, än att han begränsar dina tillgångar?
Wolfgang funderade.
— Jag tror du har rätt. Det är ju förtvivlat. Således kunna vi intet göra. Jag är avskuren från det, jag har endast att sitta med händerna i knäet och lyfta mina räntor. Så får jag lita på 23 en lycklig slump och studera tidningarne för att se om något framkommer i saken.
Cramer höjde på axlarne.
— Nej, för sjutton, sade han. Ser du inte vart jag vill komma?
— Nej, min själ.
— Jo, du begriper, att när din farbror vill sätta dig ur stånd att företaga något, så erkänner han ju därmed, att något, ett eller annat, verkligen kan göras. Med andra ord: Det finnes en svag punkt och nu hava vi i alla fall reda på, att han har fruktat för något.
— Så sannerligen tror jag inte, att du har rätt, Cramer. Och vad skola vi nu göra?
— För det första ingenting alls. Vi få väl i morgon se det besynnerliga testamentet publicerat i alla tidningar, det leder till diskussion inom alla läger och vi få då följa med denna och höra huru den allmänna meningen ställer sig till saken. Sedermera torde den ena idén om Mars efter den andra komma att dyka upp, alla framkallande livligt meningsutbyte. Under tiden få vi väl en eller annan god idé.
— Gott, men vad i all världen skall jag göra med mina fordringsägare? De komma att ränna mig på dörrarne och aldrig låta mig få en lugn stund. 24
— Du får väl täppa till munnen på dem på ett eller annat sätt.
— Fan till testamente; nu blir min kredit i det närmaste förstörd, menade löjtnant Schnitler förargad.
Han var nästan vimmelkantig av de underrättelser han nyligen fått. Aldrig van vid att tänka något närmare över sina handlingar, hade han nästan beständigt lyckats, tack vare onkelns väntade donationer, att uppnå, vad han själv ville. Nu såg han sig plötsligt stå öga mot öga med handling och dåd, om han ej för alltid skulle utestängas från ett lyxliv, som för honom blivit en livsbetingelse. Han var alls ej ond av naturen, endast sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som kunde främja hans syften.
Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit en man.
För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor. Det var inte blott ett utan en massa projekter, som denne herre bar på och som endast väntade på Wolfgangs arv för att sättas i verket. Cramer hade föresatt sig, att planmässigt komma i besittning av vännens pengar. Det skulle ske genom kapitalplaceringar 25 så ordnade, att alltid Cramer själv stod bakom för att taga profiten. Nu hade dessa för honom glädjande planer ej blott utsatts i flera år utan hotades ock att förintas. Han svor, att ej sky något medel, som kunde rädda Wolfgang Schnitlers millioner.
Den oskyldiga planeten Mars torde denna eftermiddag ur de bägge herrarnes sinnen hava mottagit fler förbannelser än den sammanlagt varit utsatt för, sedan människor föddes på jorden.
Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr.