KAP. III.
En plan.
Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars undersökt.
Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en spanjor. Han hade lyft sina fyra millioner francs, donerade av en parisermäcenat. Ett annat sådant infall hade en skandinavisk kapitalist haft: Han utsatte en premie av två millioner kronor åt uppfinnaren 27 av ett sätt att flotta björk, ett träslag, varav skogarne äga ett överflöd, men som i avlägsna trakter ej kan tillgodogöras, emedan det är för tungt för flottning utmed floderna. Denna premie stod ännu öppen att erövra, ehuru hela tjugo år hängått sedan den utfästs.
Sådana donationer, premier och testamenten hade det varit gott om, men de hade alla berört rent jordiska frågor; antingen hade de till mål att tillföra testators fosterland vissa fördelar eller de avsågo, att föra vissa direkt praktiska idéer framåt.
Himlarymden hade hittills fått stå i sitt oberörda majestät och gamle Schnitlers Marsdonation var den första, som bröt igenom de jordiska molnen med ett direkt, interplanetariskt mål i sikte.
Tidningarne omnämnde detta; det bildade sig så småningom partier för och emot möjligheten av att överhuvud någonsin komma till en positiv klarhet om Mars natur.
Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man aldrig komme längre än där man nu stode.
Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan. 28
De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället hava belönat den bästa teori, som framkomme inom loppet av de närmaste fem åren.
Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till marken maktlösa.
Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.
— Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer. Den ena slår ju ihjäl den andra.
Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer — som naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa av dylika — genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.
— Det ser så ut, genmälde vännen. Men något 29 allvarligt tycks ännu ej föreligga från någondera sidan.
»Grosshandlaren» hade — praktiskt nog — nu, då flere av Wolfgangs umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant Schnitler med uttryck såsom: Du är en sann vän, gamle Fritz, och liknande.
Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick i de planer, han hade.
Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.
Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.
Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.
Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, 30 men vid avskedet tryckte Levison Cramers hand med de orden:
— Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.
— Ja, allesammans.
— Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant?
— Jo, jo. Han är min bästa vän.
— Utmercht!
— Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd.
— Gott, gott! Nu skall jek tänke över then sak och så söker ni mik upp i morgon.
Efter att Cramer gått sin väg, promenerade Levison länge upp och ned i sitt inre kontor. Gång på gång mumlade han:
— Tusan så smart fyr, then Cramer, tusan så smart. Thet blir en yderst indirekte affär. Icke procenter — men alltsammen. Smart fyr then Cramer.
Och då Fritz Cramer kom ut på gatan, tänkte han för sig själv:
— Han tror han är smart, den gamle räven. Men Fritz Cramer skall nog övergå honom. Finfin affär om han går med — inga procenter, alltsammans skall bli mitt.
Det var sålunda tvenne hundar, som slogos om samma ben. 31
Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.
— Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till att gå met på ert förslag.
Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att var och en slå under sig hela kapitalet.
När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.
— Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.
— Såå, låt höra.
— Du känner Simon Levison?
— Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla för mycket dagsljus.
— Än sedan då?
— Nej, nej. Vad är det med honom?
— Jo, han är villig till att försträcka dig med de medel, som behövas — —
— Behövas för vad?
— Du förstår, återtog Cramer, att man måste hava ett kapital för att bekämpa den, som möjligen framkommer med lösningen av Marsgåtan. Sätten äro mångahanda, man kan muta astronomer att motbevisa saken — kort sagt, det finnes tusen olika sätt. Men alla kosta pengar. Pengar 32 har du ej. Och därmed är det adjö med tiomillionen.
— Javisst. Alltså — —
— Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet.
— Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt överraskad.
— Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur.
— Men har han intet knep bakom, tror du?
— Ingalunda. Jag skall själv hjälpa dig med kontrakter och allt sådant. Och förresten tycker jag, att om gubben får en million förutom sina pengar, bör han vara nöjd.
— Nåja, det kan du ha rätt i; men gå ut från att det misslyckas.
— Simon har pengar nog.
— Men — —
— Tja, vet du själv något bättre förslag, så gärna för mig, menade Cramer.
— Nej, nej, käre vän.
— Ring då på till Levison och säg, när han får komma.
— Skall han komma hit till mig? 33
— Ja, det är väl bäst.
Wolfgang tryckte vännens hand.
— Du är mig en sann och trofast vän, sade han. Medan jag tror, att du går omkring alldeles utan planer, så ordnar du det så här finfint.
Gubben Levison förklarade sig villig att infinna sig hos Schnitler samma eftermiddag klockan fem och anlände på slaget.
Under samtalet betraktade Wolfgang honom med nyfiket intresse. Han hade hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och de bruna ögonen voro milda och välvilliga. Wolfgang tänkte för sig att mannens utseende tilläte honom att fresta gott folk till att gå med på snart sagt vilken affär som helst och reflekterade över, hur litet hos Levison som berättigade till sammanlikning mellan skal och kärna.
Hans blickar gledo från den ståtlige juden till Cramer och han tyckte sig se det omvända förhållandet — vännen med det goda, varma hjärtat och det mindre tilltalande utseendet. — Se 34 där tvenne äkta kontraster, tänkte han om de bägge rävarne.
Affärerna ordnades ungefär så, som Cramer hade meddelat Wolfgang, det vill säga, Levison förband sig, mot att få sina utlägg refunderade samt 6% ränta å dessa plus en million mark, om affären lyckades, att förskottera Wolfgang nödvändiga medel för att tysta munnen på möjliga aspiranter till Marsdonationen.
Då kontraktet härom var vederbörligen undertecknat, övergingo de tre männen till diskussion om, huru saken skulle gripas an.
— Hur i all världen skall jag kunna finna alla, som i denna tid syssla med gåtan? frågade Wolfgang.
— Jek haver ockse tänkt på then sak, svarade Simon Levison.
— Nå, hur menar ni?
— Jek lagar ännu en donation.
— Vad?
— Jek låter en person avlide.
Wolfgang ryste.
— Mord? frågade han.
— Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.
— Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något — också av intresse för planeten Mars?
— Ackurat, ja.
Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han, att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.
— Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.
— Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker. 36
Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och förde apparaten till örat.
— Dyr, micket dyr, utlät han sig.
Både Wolfgang och Fritz Cramer åsågo med förvåning gästens åtgöranden.
— Ah, sade Wolfgang, det är alltså den nya telefonen.
— Ja.
— Jag har aldrig sett den; men väl hört den omtalas.
— Then har heller ej ännu kommit ut i then marknet. Thenne har jek fått av then uppfinnare.
— Kan man ringa vart som helst i den, undrade Cramer.
— Ach was! Then är inställd på min private bostad. — — Nå vart är thet? Ingen svarer!
Han tryckte ännu en gång på den lilla knappen.
— Nå, hallå. Jaså är thet thu min flicka. Säg till om bilen strax. Tack — vart sa thu? Vill thu fölge med? Tja gjör så — adjö.
Levison reste sig, tog farväl av de bägge andra och gick.
— Vad tusan var det för en flicka, som skulle möta honom, undrade Wolfgang.
— Hans dotter kanske, framkastade Cramer. 37
— Låt oss se.
De gingo ut i fönsterkarnappen just tids nog för att se Levison stiga in i den öppna automobilen.
I denna satt, väntande, en ung flicka av sällsynt, ljus skönhet.
— Aldrig i världen är hon hans dotter, sade Wolfgang, i det bensinhästen försvann bland de andra fordonen på gatan.
— Det giva vi sjutton, vad hon är eller inte är, svarade Cramer, vars små, lurande ögon strax hade varseblivit, att den unga damen gjort ett visst intryck på Wolfgang och med sin snabba uppfattningsförmåga genast anade att för honom själv obehagliga förvecklingar kunde uppstå, om Schnitler bleve allt för intim med Levison. Vi hava viktigare saker att tillvarataga nu, min käre Wolfgang, fortsatte han.
— Men flickan var helt enkelt förtrollande, envisades Schnitler.
— Se så där ja, nu skall du kanske gå och förälska dig också — jo då blir det trevligt, tyckte Cramer. Nej, lyd du mitt råd: Affär är affär — kärlek är kärlek. Med Levison ha vi intet annat att göra, än rätt och slätt affärer.
— Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej inse, vad det skulle göra, 38 om jag till exempel försökte att bli bekant med den unga damen.
— Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en fälla, uppställd för dig av Levison.
Wolfgang såg upp.
— En fälla — —
— Ja, vem kan veta?
— Nej, hör du, nu driver du din försiktighet väl långt, tycker jag.
— Låt oss resonera om den saken, min vän. För det första uppgav ej Simon i telefonen var han befann sig.
— Nej, det är sant. Men — Wolfgang tänkte efter — chauffören körde ju hit honom och fick väl då order att hämta honom här, när han blev kallad.
— Låt gå för det; det förefaller ju antagligt nog. Men såg du inte, hur flickan såg hit upp ett par gånger.
— Jo, svarade Wolfgang, erinrande sig ett par blåa ögon, ur vilka han sett en ljus, solglittrande blick.
— Ja, där ser du.
— Vad i all världen ser jag? Kan då inte flickan titta vart sjutton hon vill. 39
Cramer blev förargad och använde den taktik, som han visste aldrig förfelade sin verkan på Wolfgang.
— Gör hur tusan du vill, jag skall visst inte blanda mig i det, sade han, i det han spelade förargad.
Verkningen var ögonblicklig.
Wolfgang svarade:
— Det kan hända, att du har rätt. Gott, så slå vi ett streck över den historien.
Men han blev tyst och allvarlig och efter en stund kom det:
— Nej, vet du. Ett ansikte som hennes kan inte dölja förräderi.
— Tja, gudarne vete det. Tänk på gamle Levison. Hans utseende och rykte stämma ej heller överens.
Wolfgang ihågkom sina reflexioner helt nyligen över Levison och Cramer och tryckte ånyo vännens hand.
— Bon, du har rätt, sade han.