KAP. IV.
Den nya donationen.
Simon Levison hade resonerat alldeles riktigt. Vem i all världen skulle förmått att resa världen runt för att söka upp alla dem, som sökte lösa marsgåtan. Dessa sökare skulle nog, även om de påträffades, på det skickligaste söka dölja sitt förehavande. Helt annat var det med en ny donation — lockade av den skulle alla, som ägnade lösningen en tanke, flyga liksom insekten mot det nattliga ljuset, denna pekuniära fördel tillmötes. Offentliggjord i alla länders mest lästa tidningar — till och med gratis på grund av dess stora intresse för allmänheten samt i de astronomiska tidskrifterna skulle den nå fram till de mest avlägsna trakter över hela jordklotet, råka alla, som på något sätt redan intresserades av den stora donationen.
Hans mening med anordningen var klar nog. Han önskade veta, varifrån faran till en lösning kom — en skicklig astronom skulle engageras för 41 att genomse förslagen — och vore en verklig fara förhanden, nåväl, så finge Wolfgang Schnitler taga vandrarestaven och söka hindra den oförskämde tänkaren.
Det var ingen svår uppgift för Simon Levison att finna en döende man. Denne förklarade sig villig att underteckna donationen — vilken Levison naturligtvis i sinom tid själv skulle honorera — mot att Simon kontraktsmässigt lovade att utbetala till hans efterlevande familj, som befann sig i mycket små omständigheter, 2.000 mark om året i fem års tid.
Mycket nöjd med detta arrangement slöt den döende onämnde efter en tid sina ögon. Han hade glatt sig så över att kunna lämna något efter sig, att han nästan tillfrisknade på kuppen. Ett recidiv inträffade dock och ungefär tvenne månader efter Levisons samtal med mannen dog han.
Den nya donationen vandrade runt i all världens tidningar. Den friskade upp minnet av den föregående stora och satte myror i huvudet på många astronomiskt intresserade; och egentligen var det just denna mindre donation, som satte liv och lust i marsspekulationerna.
Hela historien kostade Levison endast tio tusen mark eller rättare två tusen mark om året 42 i fem års tid, ty de i donationen utlovade 100.000 tänkte han visst ej förhasta sig med att utbetala. Han ville endast suga musten ur idéerna och det tycktes, som om han hade valt rätta sättet härför.
Allaredan innan en månad förflutit inkommo de första ansökningarne. Sedan förgick det knappast en enda vecka, som ej medförde ett eller flera förslag.
Simon Levison anställde i sin tjänst en ung astronom, vilken på förfrågan meddelat, att han för sin del ej hade någon idé om frågans lösning och heligt svurit, att icke stjäla något av de inlämnade förslagen. Mot ett gage av 400 mark i månaden skulle denne astronom genomgå det föreliggande materialet och oförbehållsamt delgiva Levison sin åsikt om alltsammans duglighet i och för utbetalande av den mindre donationen, för vilken denne var ensam och enebestämmande exekutor.
Astronomen, filosofie kandidat Carl Kuntze, hade med förtjusning åtagit sig den erbjudna sysselsättningen; en hägrande månadsinkomst av 400 mark alldeles extra utan att spår av arbete — det var något, som ej kunde undgå att tilltala honom i särdeles hög grad.
Också svann den första månaden utan att något 43 störde fil. kand. Kuntze i hans hopp. Men redan innan den andra hade förflutit, insåg han, att den nya sysslan kanske inte var så alldeles lätt och angenäm, som han först tänkt.
— Å, kors, utbrast han ibland och burrade upp sitt stora hår, när Levisons kontorsbud bragte honom ett nytt, digert dokument, inte trodde jag att det kunde finnas så många teorier om Mars. Det är ju helt enkelt underbart.
Såväl Levison som Schnitler och Cramer tyckte att saken nu låg i goda händer och bekymrade sig ej synnerligen mycket om fil. kand. Carl Kuntze, som dock varje lördagspost översände Levison ett original och Schnitler en kopia av sitt arbete under den gångna veckan. Till all lycka för dessa bägge lekmän åtföljdes Kuntzes digra veckorapport av ett kort resumerande brev; hade detta saknats, skulle mången hava beklagat de bägge herrarne, vilka säkert ej mot en ersättning av 400 mark ens skulle orkat genomläsa astronomens veckoarbete. Breven, som förskonade dem från läsningen, lydde oftast:
— Som synes av bifogade veckorapport, har tyvärr ännu ingen gjort sig förtjänad av donationen, då mot alla förslagen tungt vägande invändningar kunna göras. 44
Cramer hade gång efter annan frågat sig, om det ej vore oklokt av Levison att öppet låta Kuntze sända Wolfgang en kopia av rapporten. Kuntze kunde ju misstänka något.
Och en dag frågade han Levison om saken.
— Ach — nej, svarade denne. Then Kuntze har allene fått thet besked, att then herr Schnitler naturlikvis måste hållas à jour met then lille donations öte.
— Och herr Kuntze misstänker ingenting?
— Nej.
— Men jag tycker ändå, min bäste herr Levison, att det hade varit försiktigare, att inte alls utsätta oss för den misstanke, som kan uppstå.
— Min vän, genmälde Simon, thet är just thet sublima i saken: Jo mera öppet, thesto mindre risk. Herr Kuntze tror blott, att jak är ovanlikt gentil mot herr Schnitler och att jak gör thet för att stå väl hos honom.
— Ah —, svarade Cramer med en slug blinkning, alltid affärsman, kan jag se.
Emellertid var han ej så alldeles säker på Kuntzes omisstänksamhet, varför han strax efter föreslog sin vän Wolfgang att de tillsammans snarast skulle uppsöka astronomen, som ingen av dem ännu kände personligen.
—- Tja, svarade löjtnanten, bara jag slipper att 45 resonera med honom om teorierna, ty då skiner det igenom, att jag inte läst ett enda ark av hans skriverier.
—Å, vi reda oss nog ur den dilemman, genmälde Cramer.