KAP. V.
En lösning?
En afton något senare ringde det på fil. kand. Kuntzes tamburklocka, och då denne personligen gick för att öppna, inträdde tvenne personer av vilka den ene presenterade sig som löjtnant Wolfgang Schnitler och föreställde sin följeslagare som sin vän, grosshandlare Cramer.
— Aha, löjtnant Schnitler, jag förstår, ni vill höra nyheter — sista veckans marsteorier? Var så god stig in, mina herrar.
De inträdde i arbetsrummet, ett stort, glatt rum med ett väldigt skrivbord, höga, välfyllda bokreoler, diverse instrument och skinnbeklädda, bekväma länstolar.
— Här, sade värden, i det han lade handen på en väldig pappershög, här ligga alla snillefostren.
— Jaså, men apropå snillefoster, så vill ni väl inte påstå, att alla förslag äro komplett vanvettiga? undrade Cramer.
— Nej, visst inte. Många av dem äro ej alls 47 illa utfunderade. Men jag har uppfattat mitt engagement hos Levison så, att det här gällde att kort och gott framdraga de »emot», som jag kunde finna. Så snart jag påträffade ett, varemot intet kunde vetenskapligt invändas, borde uppställaren av detsamma ifrågasättas till erhållande av donationen. Det är således för mitt arbete alldeles tillräckligt, om jag finner en enda invändning — den stjälper hela den fina teorin.
— Javisst.
— Och hittills har vartenda förslag haft en lucka.
— Jaså, sade Wolfgang. Men säg mig en sak. Ni förstår väl mitt intresse för denna undersökning?
— Uppriktigt sagt, tror jag mig förstå den —
Cramer ryckte till, men Kuntze fortsatte, utan att märka rörelsen:
— Jag tror att uteslutande nyfikenheten driver er. Ni är naturligtvis i högsta grad spänd på, om någon lyckas finna en eller annan förklaring av problemet. För er gäller det ju en massa pengar; ni ser helst, att gåtan ej löses, ty då är ni om några år en rik man. Och då är det minsann ej underligt, om ni är nyfiken. Levison vill, antingen därför att han är er vän, eller därför att han hoppas på förbindelse med er, om 48 ni får pengarne, visa er en liten vänlighet, och låter er därför följa med i utvecklingens gång. Är det ej riktigt?
— Jovisst, svarade Wolfgang, och Cramer andades lättad. Det var tydligt, att den unge vetenskapsmannen absolut intet anade. Grosshandlaren blev så upprymd av detta, att han rent av blev välvilligt stämd mot Kuntze, och för att smickra honom sade han:
— Tala om någon av de intressantaste teorierna för oss, herr Kuntze.
Nu var det Wolfgangs tur att rycka till. Han hade absolut ingen lust att besväras med något som helst tankearbete. Men han var van vid, att vännen aldrig framkom med något oförnuftigt; hans tilltro till honom var full och hel. Därför sade han endast:
— Ja, det vore roligt, låt oss höra, jag ber.
Kuntze var förtjust.
— Tja, sade han, seende åt högen till, vilken skall jag omtala? Ni, herr löjtnant, har ju läst dem samtliga. Vilken tycker ni själv?
Det blev en pinsam tystnad.
— Jag är så litet bevandrad i astronomin; men — allt det där har jag ju läst — tala om någon av de nya, som ni ännu ej sänt mig. Ni har väl denna vecka också fått något? 49
Astronomen lät höra en lätt vissling.
— Visst tusan, utbröt han, och det ett väldigt lustigt ett. Det är ett av de mest originella uppslag, jag hittills läst; det kom mig tillhanda i går.
Både Cramer och Wolfgang bleknade lätt. Hade månne det fruktade förslaget kommit? Kanske lösningen vore funnen?
— Nå, frågade Wolfgang i andlös spänning.
— Tror ni det innehåller lösningen? undrade Cramer.
Astronomen svarade icke genast. Han såg på de bägge herrarne och märkte tydligen deras oro. Då var det, som om det blixtrade till inom honom, som om den lilla humoristiska gnista, man ibland såg skymta fram ur hans ögon, tänt en idé.
— Det skall jag säga, när jag har fått höra vad ni bägge själva mena om det, sade han blott.
Liksom alla teoretiker var Kuntze glad och stolt, när han hade intresserade åhörare. Nu såg han för sig dessa bägge dagdrifvare i spändaste förväntan sluka vart ord från hans läppar, när han skulle föredraga den originella teorin. Inte för mycket gott ville han låta denna nöjesstund gå sig ur händerna.
— Jag har, som sagt, ännu ej givit mitt utlåtande om saken, fortsatte han långsamt och 50 närmade sig dokumenthögen, inom sig glädjande sig över att verka medelpunkt i församlingen.
Han tog det översta av papperen och vecklade upp det. Det var en tjock foliant, smakfullt inbunden.
— Omsorgsfullt utarbetat, tyckte han, under det de andra ryste.
— Men jag skall fatta mig i korthet, tillade han. Jag nöjer mig med att här och där utplocka de punkter, som äro de utslagsgivande.
Och under det de andra stillatigande åsågo hans bläddrande i det tjocka, inbundna manuskriptet, slog astronomen upp en sida, lade folianten i knät och sade:
— Ja, det är sant. Vi måste som åskådningsmaterial hava en kopp svart, rykande kaffe.