KAP. VI.
En syn i en kopp kaffe.
— Högst besynnerligt, tänkte Wolfgang och Cramer, och de uttryckte också denna tanke under användande av flere av språkets superlativ, medan Kuntze tryckte på en knapp och tillsade den inträdande hushållerskan om varmt kaffe.
— Ja, det är ganska märkvärdigt, medgav astronomen, men jag gjorde själv experimentet i morse.
— Och det lyckades!
— Alldeles förträffligt.
De bägge herrarne rent av fröso vid tanken på det heta kaffet och vad som komma skulle.
— Det är en ganska poetisk början på den här teorin, sade astronomen. Den hoppa vi väl över?
— Tvärtom, tvärtom, tyckte Wolfgang, som älskade lättare saker framför det rent vetenskapliga. Låt oss höra det, innan kaffet kommer. 52
— Gott, sade Carl Kuntze. Så här börjar teorin, det vill säga inledningen.
— Gott, fram med det poetiska!
Astronomen läste:
— En äng i blomsterskrud — är det ej som den mörka natthimlen, översållad av myriader tindrande stjärnor? Se, himlapellen är ängens saftiga gräs med dess gröna ton, och stjärnehären är blomma vid blomma av skiftande färgnyans! Än stora, än små, än lysande starkt och än svagt, så äro både ängens blomster och himlens ljuspunkter i natten.
Sökande fladdrar en fjäril från blomma till blomma, surrande ilar ett bi mot ett lysande färgstänk — äro de ej som våra tankar, som irra, dallra genom omätliga rymder? Visserligen lysa blommorna och glänsa stjärnorna, men man har dock rätt att fråga sig: är denna spröda färg, detta milda ljus ensamt tillräckligt att åstadkomma sådana verkningar?
Svaret är enkelt och lyder så: Vad blomma och insekt beträffar, är färgen allena ej nog. Det behöves ock doft — fast mänskliga luktorgan ofta ej märka den — en doft, som tydligt förnimmes av insekterna.
Men var blir det då av sammanlikningen med stjärnorna i rymdens eviga blå? Också de måste 53 besitta en doft för att varsnas och älskas av tankens fladdrande insekt.
Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns högsta, hemliga liv.
Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska blandning. Då blir det, att fatta sfärernas doft, detsamma som att känna var doft för sig, var himlakropps innersta, hemliga liv.
Så tänkte jag. Det är nu länge, länge sedan. Det var en stilla natt på Java. Bergsluttningen hade jag samma dag beundrat; den var tätt beklädd av de evigt gröna kaffebuskarne, vilkas vita blommor i dagsljuset verkade som utströdda punkter av stilla ljus. Och hela luften var mättad av blommornas egna, balsamiska doft. Nu i den tysta natten låg berget mörkt, men doften svävade än i stillheten och mot himlens mörka dok trädde tusentals stjärnor glänsande fram. Det var då, jag varsnade stjärnevärldens doft; ty vad voro de annat än dagens lysande blomsterkalkar, fast längre bort.
Kuntze tystnade; hushållerskan inträdde med kaffet. De bägge besökarne yttrade intet; de 54 väntade på det omtalade experimentet. Astronomen tycktes emellertid vilja sätta deras tålamod på ännu större prov; han bläddrade litet i manuskriptet och stannade ett stycke längre fram i folianten.
— Här komma nu en hel del utvecklingar över doft, blommor och stjärnor, varpå förslagsställaren, som är anonym — —
— Vad — anonym?
Wolfgang hade rest sig som stucken av en orm, när ordet uttalades.
— Ja, svarade Kuntze, det förekommer ju ofta. Se här, fortsatte han och visade de bägge herrarne signaturen P. B. Z. å manuskriptets sista sida.
— Men —, utbrast Wolfgang; han hejdades dock att fortsätta meningen genom en blick från Cramer, vilken i stället yttrade:
— Var så god, läs vidare; det blir ju signaturens eget fel, om han vill dölja sig, ifall han har något att vinna.
— Jo, därpå övergår P. B. Z. till att överföra doft och stjärnor till direkt kaffe och sådana. Och slutligen kommer inledningen till det, som direkt tager sikte på marsdonationen. Han skriver: Jag hade nyss läst om den märkvärdiga, stora marsdonationen, och mina tankar sysslade 55 nästan oavbrutet med gåtan. En eftermiddag vann jag fullständig klarhet. Jag satt vid mitt skrivbord; framför mig stod en kopp svart, hett kaffe. Koppen stod så, att den ljusa aftonhimlen bildade fond till dryckens yta. Då såg jag något besynnerligt. Det lätta, tunna dok av imma, som bildade sig över den varma ytan, brast och på ljusare botten — imman — bildade sig de vackraste »kanaler» — det underliggande kaffet — mörka och klart tecknade. Var det doften, som nu mot himlens bakgrund sjöng gåtan om Mars hemliga sanning? Så frågade jag mig.
Astronomen gjorde ett uppehåll.
— Och nu, sade han, äro vi färdiga för experimentet, mina herrar.
Han ifyllde en kopp nästan till randen med kaffe och ställde den så, att den stod emellan betraktarens öga och den elektriska bordslampan. Ytan reflekterade sålunda ljuset.
— Var så god, herr löjtnant, yttrade han, pekande på en stol. Håll andedräkten, så att ni ej blåser bort den lätta imman. Ser ni den?
Wolfgang nickade.
Plötsligt såg han imman remna, och i samma ögonblick framträdde klart och tydligt den syn, som astronomen nyss beskrivit.
Men samtidigt försvann synen. Luftdraget vid det uttalade ordet hade varit nog att pusta bort den eteriska imman, och koppens innehåll stod åter svart och klart.
— Håll andan ett ögonblick, så får ni synliga »kanaler» igen, sade Kuntze.
Fenomenet framträdde ånyo.
Cramer och Wolfgang roade sig med att gång på gång framkalla den egenartade synen och åter låta den försvinna.
— Nå, frågade Wolfgang till slut, hur använder han detta fenomen på Mars?
— Hon, rättade Cramer.
— Vilken hon?
— P. B. Z. naturligtvis.
— Varav sluter du att det är en kvinna?
— Först och främst av den poetiska inledningen och så av kaffekoppen.
— Gott, varav sluter alltså P. B. Z., att marsgåtan är löst? Och hur applicerar han eller hon det på Mars?
— Så här skriver han eller hon; han vände några blad och läste:
— Det förefinnes så oerhört stora likheter mellan Mars’ kanaler och remnorna på den mörka kaffeytan, att det är rent ut frapperande. Den lilla olikhet, som existerar, beror antagligen endast 57 på, att marsytan är sfärisk, medan kaffets är plan. Man har härav lov att sluta sig till, att Mars’ yta betäckes helt och hållet av ett mörkt, varmt och sjudande hav. Det är mörkt av uppslammad mylla, lera och liknande. Mot den kalla världsrymden bildas en beständig ånga, ett dimtäcke, som brister, bildande långa rifter och remnor. De observerade förändringarne äro blott regelbundet återkommande vindilar över havet. Kanalernas fördubblingar tidvis förklaras likaså härav. De vita fläckarna i polernas närhet äro blott tätare kondensationer av imman, påminnande om våra tjocka, jordiska moln. Mars’ något åt orange dragande färg uppstår därigenom att vissa ljusreflexer alstras; de äro kombinationen av det underliggande havet och det på imdokets yttersida fallande solljuset. —
Astronomen tystnade.
— Nå? frågade Wolfgang.
— Ja, det jag nu läst upp, är ju endast småplock här och där — resten har förövrigt blott rent vetenskapligt intresse.
— Och er mening? Tror ni, att denne P. B. Z. lyckats finna den verkliga lösningen?
— Vi bägge äro nog ursäktade, att vi ej uttala oss.
— Mitt svar avgives om lördag direkt till herr Levison, svarade Kuntze med en förbindlig bugning.
Vid dessa ord hajade de bägge männen till. Wolfgang blev endast förargad och gjorde inga reflektioner; han tänkte blott: Det var en förbannat ogin karl!
Cramer däremot, med sin snabba uppfattning, hade på fem sekunder följande tankekedja fix och färdig: Direkt till Levison; aha — han misstänker antingen att vi äro spioner, som lägga ut en fälla för honom, eller han anser sig bunden av sitt löfte till Simon att endast var lördag meddela sina resultat eller också vet han själv ej ännu, vad han skall svara, om han gillar eller ogillar marsteorin. Gott — det sista är nog det riktiga.
Därför sade han med ett förbindligt leende:
— Utmärkt, herr Kuntze, och tack så mycket för det intressanta föredraget.
Han räckte fram sin hand till avsked, Wolfgang följde utan ett ord hans exempel, och några ögonblick senare hade de bägge herrarne lämnat astronomen.
Utkomna på gatan utvecklade Cramer sin 59 övertygelse, att det här förelåge ett verkligt farligt fall, och att kanske, när allt kom till allt, lösningen av gåtan nu verkligen vore funnen.
— Låt oss emellertid diskutera saken en smula, föreslog han. Antag, att denna teori är lösningen — vad har så Kuntze för intresse av det? Kanske han riskerar, att hans engagement hos Levison upphör? Vad tror du?
— Tja, jag vet sannerligen inte. Varför skulle engagementet upphöra?
— Levison kan ju hava överenskommit med honom, att hans tjänst ej längre behöves efter att en lösning framkommit, i så fall är det i Kuntzes intresse att helt enkelt framkomma med invändningar mot allt. Vi kunna ju ej kontrollera hans motbevis.
— Så oklok har Simon nog ej varit.
— Fan vet! De slugaste köra ofta fast på en eller annan bagatell, som de glömt. Emellertid; jag anser, att här föreligger en hotande fara.
— Men kunde vi ej fråga Levison?
— Jo, det har du rätt i, medgav Cramer.
De undersökte förhållandet telefonledes, och Levison svarade, att det hade ingen fara alls, Carl Kuntze vore hederligheten själv. Förresten hade han ej alls nämnt något om saken, endast engagerat astronomen så länge, intill att donationen 60 verkligen honorerades, och Simon själv vore mycket tillfreds att så länge som möjligt slippa ifrån denna utbetalning.
— Se där ha vi ägget, tyckte Cramer. Jag ger mig fanken på, att Kuntze kommer att säga nej om lördag — även om det sker mot bättre vetande.
Lördagen kom och med den astronomens lunta. Det obligatoriska, korta brevet medföljde.
Det var lika de föregående.
— Vad var det jag sade? frågade Cramer. Jag ger mig fortfarande fanken på, att karlen är en skurk. Och nu, min käre Wolfgang, få vi arbete.
— Hur så?
— Vi måste söka reda på P. B. Z. och se, vad vi kunna göra för att hindra, att hans eller hennes teori sprides.
Wolfgang Schnitler svarade:
— Jag vore mest böjd att antaga, att Kuntze har rätt — att vi låta hela P. B. Z. förfalla och vara i fred. Tror signaturen själv på saken, så bör han eller hon väl uppgiva sin adress. Men intet sådant har gjorts.
— Gott, svarade Cramer, jag är enig med dig till hälften — låt oss intet göra nu — men låt oss heller ej alldeles släppa saken ur sikte — med få ord, vi vilja sova på, saken.