KAP. VIII.
En gemensam hemlighet.
— Förlåt.
Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt nogräknade.
— Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför.
— Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han. Jag har just i detta ögonblick blivit sviken av dem jag trodde vara mina vänner. Min ställning är ytterst obehaglig i detta hus för tillfället. Jag kan ej säga mera nu. Men ni skulle kunna hjälpa mig — —
— Men ni vet ju ej ens, vem jag är, sade flickan.
— Nej, fröken. Men lova mig för mitt livs skull, att ni för ingen yppar, att jag den sista kvarts timmen befunnit mig i salongen. 68
— Är det så farligt?
— Ja.
— Gott, jag tror er och lovar att tiga.
— Tack. Nu måste jag bort. Säg, kan ni möta mig i morgon — förlåt, men när det gäller ens liv — och jag ser i er ett halmstrå — ni förstår — kan ni? Vill ni?
Flickan såg på honom.
Det låg så mycken verklig ångest i hans blick, att hon resolut svarade:
— Ja, jag vill möta er i morgon middag klockan ett vid Brandenburger Thor.
— Tack.
— Och nu skall jag visa er en annan väg till hallen — ni vill väl gå — jag tyckte ni nämnde det.
— Ja, gå i all hemlighet och osedd.
Flickan förde honom genom en korridor ut till hallen och försvann med en nick.
— Jag behöver ej träffa herr Levison, upplyste Wolfgang den frågande betjänten, det var unga fröken mitt besök egentligen gällde. Se här, och han lät ett guldmynt falla i den bugande lakejens hand, ni behöver ej alls nämna till herr Levison om mitt besök.
Betjänten smålog.
Wolfgang hade kunnat slå honom för det flinet, 69 men han måste behärska sig — allt berodde på, att det ej blev känt, att han varit i huset just nu — det var hans enda räddning, ty han insåg tydligt, att personer, som Levison och Cramer nu visat sig vara, icke skulle skona hans liv om de upptäckte, att han listat ut deras anslag.
Han kom emellertid lyckligt och väl ut på gatan och där smög han sig fram utmed husraden, intill han nådde första tvärgata. Först då lugnade han sig något. Han såg sig om efter en automobil och åkte direkt hem.
— Mycket angenämt, resonerade han, ens vänner, som man skall lita på, vända kappan efter vinden. Det var således en komplott — Cramer och Levison hava »arbetat» tillsammans i den här saken. Tack! Men jag skall bliva dem litet för slug. Hålla god min och låtsas om ingenting.
Så gingo hans tankar till den unga flickan. Skulle även hon svika det förtroende, han ämnade giva henne nästa dag? Nå, det fick han tids nog veta. Han måste hava henne till förtrogen, vem annan skulle kunna hålla honom à jour med gubben Levisons planer, och dem måste han veta, för att kunna komma dem på skam. Ja — vem annan än hon — men vem var hon? Hans dotter? Antagligen. Men skulle verkligen 70 en dotter vilja spionera på sin far? Ja, det var den stora frågan. I realiteten gjorde ju flickan sin fader en tjänst genom att bidraga till att hans nesliga plan förhindrades i dess utförande. Det ville i alla fall varje sann kvinna göra. Men var denna flicka en sann kvinna? Och Cramers ord, när flickan mötte Levison i automobilen, stego fram för honom — »det kan vara ett försåt, som Levison lagt ut». Ja, det kunde vara det — men, den, som sagt de orden, var ju själv en värre bedragare än många.
Allt började gå runt för Wolfgang. Nej, det fick gå bäst det gitte — han skulle väl av flickans sätt i alla fall på något vis kunna sluta sig till, om hon vore att lita på eller ej.
Det ringde.
— Cramer, tänkte Wolfgang. Gott — fort in i rollen.
Mycket riktigt. Cramer inträdde med sitt vanliga smil och i allt sig så lika, att Wolfgang måste fråga sig själv om han ej rent av hade drömt hela det ohyggliga samtalet. Men vart ord Cramer yttrade, skorrade som en återklang av rösten från Levisons bibliotek, när stämman resonerade om procenter och dusör för att hålla honom, Wolfgang Schnitler, i okunnighet under vänskapens mask. 71
Han ryste.
— Du mår inte bra? frågade Cramer deltagande.
— Jo, fullkomligt, gamle, gode vän.
De talades vid om likgiltiga saker, superade tillsammans som vanligt och skildes på kvällen, som om intet passerat.
Klockan ett nästa dags middag stod Wolfgang väntande vid Brandenburger Thor.
Besynnerligt nog tvivlade han ej ett ögonblick på, att flickan skulle hålla sitt ord.
En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv två och två. Ännu ingen.
Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn — ty det regnade icke måttligt — och han skyndade in på närmaste kafé för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp.
Svek på svek.
Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen mera vänta?
Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig. 72
På hans arbetsbord låg en biljett.
Han bröt den.
Underskriften var Elli Zander.
— Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang.
— Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går — jag ger er härmed mitt. En herre av edra bekanta — en av dem, som i går befann sig inne i biblioteket — har senaste tiden förföljt mig med giftermålsanbud. I dag när jag var på väg att träffa eder, såg jag, att han iakttog mig och följde mig på avstånd. Då jag ej ville, att han skulle se oss tillsammans — för er skull — vågade jag ej infinna mig på det avtalade stället. Jag föreslår er emellertid ett mycket säkrare sätt att råkas. Jag passerar i eftermiddag klockan fem Leipzigerstrasse 65. Var på platsen, så stannar jag min bil ett ögonblick och ni stiger in.
Elli Zander.
— Ändå en ljusglimt, sade Wolfgang för sig själv. Men Cramer! Åter falskt spel. Han varnar mig för flickan och gör själv försök till att närma sig henne. Gott — klockan fem. Elli Zander? Jag undrar, i vilket förhållande hon står till gubben Levison? Niece kanske. I alla fall icke dotter. 73
Så började han undersöka sina känslor för den unga flickan. Kärlek? Nej. Hon var söt, tilldragande, helt från de täcka ansiktsdragen till den lilla, pikanta foten — det var allt.
Åter stod den falske vännen för honom — nej, ut i staden, för allt i världen ville han inte just nu träffa Cramer.
Och Wolfgang Schnitler begav sig ut i stadens vimmel.