KAP. IX.
Bundsförvanter.
Mötet klockan 5 fick ett lyckligare resultat än det föregående. Precis på minuten stannade en automobil på den uppgivna platsen och en liten behandskad hand vinkade åt Wolfgang.
— Till Treptow, beordrade Elli Zander, när hennes kavaljer steg in.
Han såg frågande på henne.
— Ja, svarade hon, vi resa till Treptow och vidare så länge samtalet varar. Kan ni tänka er en säkrare plats än i en automobil, om man vill tala i fred och ro?
— Nej, medgav han, härligt.
Han frågade henne om hennes ställning i Levisons hus, och hon svarade honom, att hon var Simons systerdotter. Som helt ung hade hon blivit fader- och moderlös och Levison upptog henne då, som änkling och barnlös, i sitt hem. Hon beskrev sin morbror som en älsklig och nobel man, som gjort allt för henne. Hon var så rörande 75 i sin beskrivning, att det stack Wolfgang, att han snart måste göra mindre fördelaktiga avslöjanden om morbrodern.
Därpå övergick Elli av sig själv till att tala om Cramer och hans tilltag.
— Jag utstår ej den mannen, förklarade hon. Det är något i hela hans sätt, som verkar frånstötande; han påminner mig alltid om en kall och klibbig groda. Hans artigheter äro fadda och dumma. Jag kan ej begripa, varför han skall vända sig till mig med sitt frieri. Jag har aldrig uppmuntrat honom det minsta. Men han spekulerar väl på de pengar, han tror, att jag får ärva efter morbror. Usch! Men nu till er och edra angelägenheter, löjtnant Schnitler, vi ha sannerligen talat nog om mina.
— Som ni vet, började Wolfgang.
— Ja, vänta litet, avbröt honom fröken Zander, jag skall berätta er, vad jag redan vet om er, så får ni fortsätta.
Hon omnämnde nu, vad tidningarna redan meddelat om marsdonationen och om hur hennes morbror trätt stödjande emellan med den mindre donationens placerande på rätt man. Hon visade, att hon mycket väl begrep faran, Wolfgang löpte att mista sina millioner, om gåtan löstes.
— Så långt känner jag alltså allt, slutade hon, 76 men om detta, att ert liv svävar i fara, har jag ej minsta aning. Nu är jag idel öra.
Wolfgang visste ej, hur han skulle börja.
— Först en fråga.
— Var så god.
— Det gäller er morbror.
— Ja — vad mera.
— Det jag nu skall berätta er, ställer honom i en ogunstig dager.
— Men vem har rätten på sin sida? frågade flickan.
— Jag.
— Gott — jag vill höra på.
— Men kan ni giva mig ert heligaste löfte, att vad jag nu anförtror er stannar emellan oss, att ni ej upprepar en stavelse för någon.
— Ja, om det ej skadar morbror.
— Det gagnar honom, ty det förhindrar en dålig handling.
— Så lovar jag er heligt, att ej röja för någon, vad ni nu säger mig, sade flickan och lade sin behandskade hand i hans.
— Tack, fröken Zander.
Wolfgang berättade nu allt han hört.
Elli hörde på, då och då interfolierande med små bemärkningar såsom åh — nej, vad säger 77 ni — nedrigt — och liknande, och när han slutat sade hon:
— Jag kan ej alls fatta detta. Morbror, som ej vill en katt något ont. Skulle han vara inblandad i en så usel komplott?
— Ja, det finns något, som heter affärsmoral, och det är en moral för sig själv, filosoferade Wolfgang. De präktigaste människor falla understundom offer för den.
Elli Zander satt tyst en stund.
— Och vad skall jag så hjälpa er med? Vill ni, att jag talar förnuft med morbror och får honom på andra tankar? frågade hon till slut.
— Nej, nej, utbrast Wolfgang. Nej, vad jag menade är detta: Ni får försöka att vinna er morbrors förtroende; rent av sagt spionera på honom, så att jag kan veta, hur saken framskrider. Doktor Martini har fått kapital av er morbror till att förfärdiga världens största reflektor eller vad det nu heter. För mig gäller det att få veta, var den skall byggas.
— Ah.
— Ja. Anser ni, att det vore ett brott, om jag gjorde allt, som stode i min makt för att förstöra denna apparat, som bygges i avsikt att totalt ruinera mig?
— Nej, icke under sådana förhållanden. Ni 78 har ju kniven på er strupe. Men — en sak — ni talade om en direkt livsfara — vad menade ni med det?
— Jag menade närmast, att om Cramer och Martini finge reda på, att jag anar något om deras plan, skulle de finna det bekvämast att helt enkelt låta mig försvinna.
Flickan tänkte sig om.
— Ja, ni har nog rätt, sade hon. Ja, ja. Jag ser nu, att jag måste hjälpa er. Ni kan fullt lita på mig, löjtnant Schnitler — ni skall få alla de underrättelser, jag kan giva er.
— Bundsförvanter alltså, sade Wolfgang.
— Ja, bundsförvanter, svarade flickan och räckte honom handen.
Automobilen förde de två åter tillbaka från förstaden till Berlins mera trafikerade gator. Regnet, som under resan från staden fallit stritt, hade upphört, och solen lyste från en hög himmel.
— Jag skall låta er höra från mig, så fort något är att meddela, sade Elli vid avskedet.
— Hoppas att det blir snarast möjligt, svarade Wolfgang, i det han höll hennes hand längre än det strängt taget erfordrades.
Flickan rodnade och drog sig tillbaka.