KAP. X.
Första steget.
Den tjugoåriga Elli Zander lutade sig tillbaka i automobilen, efter att hon beordrat chauffören att hålla ett par hus från morbroderns. En lätt rodnad färgade hennes kinder. Denna upplevelse var ny för henne och ägde ett lockande behag. Det låg något pikant över denna gemensamma hemlighet, något okänt och tilldragande, tyckte hon.
Morbroderns plan att störta Wolfgang föreföll henne avskyvärd — hon kunde ej riktigt sätta sig in i den, men hon skyllde på affärsmoralen för att på något sätt kunna förklara sig handlingen.
Och nu skulle hon börja behandlingen av Levison. Hon kände gott taktiken. Hon hade använt den många gånger förr med gott resultat. Det var endast att låtsa sig vara litet krasslig, strax blev gubben förvandlad till det medgörligaste lamm — hon kunde linda honom om sitt finger. 80
Hon började strax.
Men försöket slog alldeles fel. Levison kunde på intet sätt förmås att yppa något.
Elli insåg snart, att här kunde hon »arbeta» med konstgjort illamående i femtio år utan resultat; något annat och mera raffinerat måste tillgripas.
Snart hade hon funnit en ny anfallsplan och Levison blev mycket förvånad, då hans systerdotter en dag yttrade till honom:
— Morbror. Jag är en allt för onyttig samhällsmedlem.
Han såg upp småleende och frågade, vad hon menade, och om hon ej ansåge det vara alldeles nog, att hon med sin munterhet och älsklighet kastade litet solsken över hans annars så ödsliga liv.
— Det ena hindrar väl ej det andra, svarade flickan. Jag vill utföra något i livet — tjäna pengar själv och ändå vid sidan av detta vara densamma för dig, som du tycker, att jag är nu.
— Nå, nå, varför icke? Har du något förslag? undrade morbrodern.
— Ja, svarade flickan raskt, ja, jag har ett ypperligt förslag.
Levison såg förvånad på henne. Han anade redan en affär. 81
Elli fortsatte:
— Jag vill bli astronom — ägna mig åt upptäckten av Marsgåtan —
— Håll, håll, vad menar du?
— Jag vill lösa problemet, morbror.
Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig — säga, att detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini — men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende under hakan och sade skrattande:
— Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!
Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att tårarne nästan kommo henne i ögonen.
De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.
— Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade henne till ytterligare ansträngningar.
Den ena av planerna var att närma sig Cramer 82 för att se, om hon av honom kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.
Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta artigheter men tiger förresten.»
Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.
På detta sätt svann det en vecka — det gick tvenne. Hon kunde ej meddela Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.
I alla fall sände hon honom en biljett, när de fjorton dagarne förlupit.
I den sade hon honom, att hon försökt allt, men hittills misslyckats. Nu hade hon endast en enda plan oförsökt — den skulle hon realisera nästa dag.
Wolfgang, som flera gånger om dagen väntade att höra något från sin nya bundsförvant, blev stormande glad, när biljetten med den kända handstilen äntligen kom. Och fastän innehållet ej bragte honom några underrättelser av vikt, gladde det honom därigenom, att det visade, att 83 flickans intresse för honom var oförminskat och levande. Han grep sig själv i att kyssa den parfymerade lilla lappen och då han märkte detta, ryckte han till, halvt generad.
— Vad nu? tänkte han, är jag på väg att bli förälskad! Det måste bestämt kännas på det här sättet.
— Vad månne hon menar med de sista orden: »Ett sätt återstår mig; det är riskabelt, men jag tänker försöka det i morgon.» Jag undrar, vilken plan hon nu lagt upp.
Det smickrade hans fåfänga detta ord »riskabelt», använt av en kvinna och för hans skull.
Och med drömbilden av den unga flickan hägrande för sin inre syn, slumrade han in.