KAP. XI.
Stölden.
Hela nästa dag väntade Wolfgang på ytterligare besked från Elli. Men dagen förflöt och intet hördes av.
Cramer besökte honom och uttalade sin förundran över, att Wolfgang föreföll så nervös.
— Och detta just nu, bäste vän, sade Cramer, just nu, när allt ser ut, att ordna sig för dig på bästa sätt.
— Vad menar du? undrade Wolfgang.
— Teorierna hava slutat att strömma in; Kuntze har ej på flera veckor fått något mera att svara på, tyckte Cramer.
— Och — därav sluter du?
— Att det bästa hopp för dig förefinnes — det ser ut, som om marsgåtan för alltid skulle förbli olöst.
Wolfgang måste i sitt stilla sinne beundra denna kalle hycklares förställningskonst och spel. Vilken genompiskad skälm måste han ej vara. 85
Schnitler lovade att bättra sina nerver för framtiden, solande sig i det ljusa hopp, som vännen Cramer ingöt i hans själ.
Dagen därpå gick in med festlig sol på den halvklara himlen och Wolfgang tänkte, att denna dag, som började så glatt som ett avbrott efter en lång regnperiod, liksom var ett varsel om goda underrättelser. Med glatt mod öppnade han sin morgontidning. Hans blickar gledo över spalterna med ledare, legala notiser — halt, vad var detta — Den trådlösa telefonen, stod det med feta typer. De tvenne enda existerande exemplaren stulna. Gärningsmannen försvunnen.
— Stopp, utbrast Wolfgang, »den trådlösa telefonen» — jag tycker jag minnes något om den. Jag har sett den en gång — när — Ah — jag minns allt — det var ju gubben Levisons stolthet — den där lilla apparaten, han visade oss vid sitt besök hos mig.
Han läste artikeln:
— I går eftermiddag anmäldes till detektiva polisen, att den bekante uppfinnaren Willson förlorat en synnerligen kostbar apparat — hans senaste uppfinning, den trådlösa telefonen. Herr Willson bar beständigt denna apparat, som är mycket liten, på sig. I går bar han den som vanligt i sin ytterrocks innerficka. Han fick ej på 86 hela förmiddagen tillfälle att använda den och på eftermiddagen, när han ville framtaga apparaten ur fickan, var den försvunnen.
Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren tillfällighet — att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat sätt — men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott — maken till Willsons telefon hade också stulits. Det existerar blott tvenne apparater i världen — uppfinnarens egen och dess fullständiga like, som inköpts av bankir Simon Levison och i vars ägo den hittills befunnit sig.
Bägge dessa oersättliga apparater ha i går eftermiddag eller middag stulits och det besynnerliga är, att Willson i går middags avlade ett besök just hos Levison. Man skulle kunna förmoda att stölden begåtts därstädes, medan Willsons ytterrock hängde i tamburen. Men en noggrann husundersökning hos Levison har ej bragt något i dagen. Betjänten, som vistades i tamburen, där överrocken hängde under Willsons besök inne hos Levison, försäkrar, att ingen främmande person synts till, och betjänten själv är höjd över alla misstankar.
Willson kan ej försäkra, om apparaten just i det Levisonska huset blivit stulen, men att här föreligger en kombination, tycks vara givet. 87
Det uppstår nu en fråga: Motivet till stölderna.
Om en konkurrerande uppfinnare velat bemäktiga sig telefonapparaten för att studera dess tillverkningssätt och konstruktion hade det ju varit tillräckligt, att stjäla den ena av de alldeles likadant konstruerade apparaterna och icke utsätta sig för risken av upptäckt genom att bemäktiga sig även den andra. Detta motiv kan således med ens förkastas.
Troligare förefaller det antagandet, att tjuven har för avsikt att åstadkomma en spioneringsanordning. Man tänke sig nämligen, vilka möjligheter den trådlösa telefonen öppnar för sådant. Den ena lilla apparaten anbringas osedd i det rum, varest ett konspirerande samtal pågår — den andra befinner sig i avlyssnarens rum. Denne senare kan då höra varje ord, som konspiranterna yttra — själv osedd och oanad.
Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne äro två uppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att stjäla var sin apparat ungefär samtidigt.
Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till vidare utredning.
Wolfgang drog en djup suck.
— Aha — tänkte han, detta var hennes plan. Hon är det, som tagit de bägge apparaterna — 88 den ur Willsons rock var det ej svårt att tillgripa och i morbroderns bibliotek går och kommer hon ju som hon vill.
Men så kom samma fråga för honom, som den, som framkastats av tidningsmannen: motivet — motivet som drivit flickan till handlingen. Kunde hennes intresse för honom vara så stort, att hon vågade en sådan sak för hans skull? Kanske — i hennes biljett stod ju ordet »riskabelt» alldeles tydligt. Men då måste intresset hava övergått till något mera än blott hjälpsamhet — ja, hon måste ju älska honom.
Och med detsamma han tänkt tanken, gick det som en sällhetsrysning genom hela hans varelse. En sådan kvinnas kärlek — en kvinnas, som kunde våga sådana medel — det måste vara något som ej beskärdes varje man.
Wolfgang förstod för en gångs skull jesuiternas »ändamålet helgar medlen», och han beundrade det mod, den unga flickan måste äga för att kunna begå en handling, som denna.
Han gick i en oerhörd spänning hela dagen och väntade på underrättelser från henne — antingen att hon lyckats uppspåra något — ty det var ju klart, att det var avsikten med telefonerna — eller, vad värre vore, att hon ertappades och finge utstå obehag.