KAP. XII.
Det mystiska paketet.
Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.
Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt, solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster. Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.
Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste bägge, att de tillhörde varandra.
Den unge mannen fattade flickans hand.
Detta handtryck var liksom damluckans regel — det drog ifrån fördämningen och flödet — ordflödet släpptes lös. Elli började sin berättelse.
— Ni har väl sett i tidningarna?
— Ja, och jag anar, att ni står bakom.
— Jag gör det — om än ej på det sätt, som tidningarne berätta eller antaga.
Wolfgang såg upp förvånad.
— Huru?
— Ja, gissa ni. Jag har telefonerna — jag har själv tagit dem, men ej stulit dem.
— Men »taga» och »stjäla» är väl detsamma?
— Nej — det kan vara en himmelsvid skillnad på de ordens betydelse.
— Har ni lånt dem då? undrade Wolfgang.
— Nej, jag vill berätta er, hur allt gått till. Min morbror var alldeles omöjlig att få till att omtala någonting. Herr Cramer likaså — —
— Cramer?
— Ja — jag låtsade, som vore jag honom gunstig.
— Den skurken —
— Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall vara affär för morbror Simon. Nåväl, 91 jag fick lista ut ett sätt, varpå jag kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror — ett sätt, som samtidigt var en affär för honom.
— Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.
Elli smålog slugt.
— Å — kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag fann sättet.
— Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed för er morbror? Å — ni skämtar bara, sade Wolfgang.
— Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: — Det är ju du och Willson som äga den trådlösa telefonen, sade jag. — Ja, svarade han. — Men den affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. — Nej, medgav han. — Vet du felet? frågade jag. — Nej, på min ära, svarade morbror. — För litet reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser, invände han. Jag sade honom då min plan.
— Nå? undrade Wolfgang i spänning.
— Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min morbror såg skarpt på mig och sade: — Idén är helt enkelt syperb, min 92 flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: — Alla tidningar skola gå i fällan — präktigt — de komma att skrika om »den oersättliga förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» — ja, min flicka, idén är briljant — en sjudundrande reklam.
Wolfgang satt alldeles häpen.
— Och sedan? Så fick ni telefonerna?
— Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jag kände hur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: — Vilket motiv har du för att komma med detta förslag. — Att svara, att det endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat — jag svarade: — Å — det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: — Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson visade sig också alldeles förtjust över detsamma.
— Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror: Ni lilla skojare!
Flickan skrattade.
— Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors högsta bokhylla 93 i biblioteket — den andra tog jag in i mitt rum. Och i går —
— Nå — i går? undrade Wolfgang.
— I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum — jag hade migrän.
Wolfgang skrattade.
— Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?
— Allt, svarade flickan.
Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp.
— Vad? Verkligen!
— Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror. Den telefonen är en underbar uppfinning — jag hörde mycket tydligare i den än i en vanlig telefon med tråd — är inte det besynnerligt?
— Jo, medgaf Wolfgang. Och vad hörde ni?
— Platsen, tiden, alltsammans.
— Och var skall den underbara spegeln byggas?
— På en liten ö ej långt från Korsika, svarade flickan. Ön beskrevs av doktor Martini som liten och obebodd.
— Obebodd där nere, det var underligt.
— Ja. Det tyckte morbror också.
— Och vad berodde det på? Nämnde han något om det, den där Martini?
— Ja. Ön är vulkanisk och intet växer på den. 94
— Och den heter?
— Salpiso, svarade flickan och öppnade sin handväska. Ur denna framtog hon ett sammanviket papper och räckte Wolfgang det.
— Jag kan stenografi, upplyste hon. Jag nedskrev allt stenografiskt —
— Men jag har ej lärt —
— Det gör intet, detta är omskrivet på vanligt språk. Var så god, där finner ni alla detaljer —
— Å — fröken Zander, sade Wolfgang, i det han mottog papperet, jag är er stor tack skyldig. Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog.
— Vad det beträffar, svarade flickan raskt, så är den enda tack jag begär, att ni reder upp den här härvan, så att morbror ej begår denna avskyvärda handling.
Hade automobilen i detta ögonblick kört ned i en avgrund, kunde dess fall dock ej blivit så stort som Wolfgangs nedstörtande från höjderna vid dessa ord. Hela teorin om att det var för hans skull, flickan offrat och vågat så mycket, ramlade. Det var för att rädda morbrodern, hon gjort allt. Nåja — vad kunde han mera begära — intet. Men när en man såras i sin ömmaste punkt, fåfängan, tappar han som regel alldeles den tråd, som hans logik och annars klara tankegång 95 spänner mellan orsak och verkan. Med få ord, denna tråd, som förr lett honom, förlorar bägge hållpunkterna och mannen trasslar in sig i härvan.
Elli Zander var människokännare. Hon märkte, att något, ett eller annat, sårat Wolfgang. Denne blev med ens tyst och sluten och den sorglösa, glättiga blicken syntes ej mera i hans ögon. Men den unga flickan var även något mera än blott och bart människokännare. Hon var klok. Och därför låtsade hon om intet utan fortsatte samtalet enkelt och okonstlat. Men hon bytte om samtalsämne; hon började att tala om den härliga natur, de just reste igenom.
— Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara en härlig utsikt.
Wolfgang såg i den angivna riktningen.
Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess krön låg ett litet, inbjudande värdshus —
En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.
— Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.
De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med 96 ett utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter henne.
Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett paket, med vilket hon snabbt återvände.
— Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.
— Ja, mycket — för er.
— För mig?
— Ja, för framtiden.
— Jag förstår icke.
— Det är de två telefonerna, svarade flickan. Tänk, om de stulits.
Vid de sista orden måste Wolfgang småle; de stulna telefonerna finge ej stjälas.