KAP. XIII.
Doktorns plan.
Det kom åter en varm blick i Wolfgangs ögon, när han hörde Ellis resonemang om, att hon räddat telefonerna, och då hon räckte honom paketet med orden:
— Akta dem som er ögonsten, de kunna komma väl till pass, såg han på henne med en värme och känsla, som gjorde, att den unga flickan instinktivt ryckte till.
Hennes sätt blev plötsligt reserverat — det var, som anade hon, att Wolfgang möjligen skulle säga något, som hon ej alls ville svara på under de närvarande pinsamma omständigheterna.
De drucko ett glas vin på värdshuset och Ellis yrkade på, att hennes notater skulle genomgås.
— Å — det hinna vi alltid med, svarade Wolfgang, låt oss nu njuta av detta flyktiga ögonblick i den härliga höststämningen.
— Nej, svarade flickan bestämt, det är viktigare, att vi tala om edra affärer. 98
Wolfgang betänkte sig. Ja, naturligtvis hade hon rätt. Han fann sig själv taktlös — för henne var det ju morbroderns ära det gällde. Och vad stod ej på spel för Wolfgang själv!
Han vecklade upp papperet.
Hela arket var fyllt av hennes vackra handstil.
— Nu vilja vi gå igenom detta punkt för punkt, sade hon.
— Vänta, ett ord först, bad Wolfgang.
— Vad då? undrade Elli.
— Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like — kan ej då ni råka ut för obehag nu?
— Å — ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter telefonerna?
— Ja, just det.
— Det har ingen fara. Jag har fått dem, de äro min egendom. Uppfinnaren, som ju känner deras hemlighet, är nu sysselsatt med fabrikation av många flera och som ett slags betalning för min goda reklamidé fick jag dessa två i present av morbror.
— Gott — låt oss då se på edra notiser. Alltså bygges »den underbara spegeln» på den lilla vulkaniska ön Salpiso. Det tycks ni ha skrivit här, ser jag. 99
— Stämmer, svarade flickan i fullständig affärston, och hennes förra, otvungna sätt återvände mer och mer.
Wolfgang läste:
— »Den underbara spegeln» förfärdigas så, att en stor bytta — —
Han såg upp.
Elli rodnande.
— Ja, bytta — — stammade hon.
— Sade Martini bytta? undrade Wolfgang.
— Nej, han sade något som jag ej begrep. Men morbror frågade honom så här:
— Det blir väl som en stor bytta? och därtill svarade doktorn:
— Precis det, ja.
— Gott, sade Wolfgang. Inte begriper jag detta, men låt oss fortsätta — bytta — ja — att en stor bytta får notera —
— Rotera, rättade flickan.
— Bra, en stor bytta får rotera — om sin axel i horizontalledet. Byttan fylles av ett segt material och vid rotationen slungas detta mera och mera uppåt byttans kanter, ungefär, som när man rör i en kaffekopp —
— Stopp, utbrast Wolfgang — ordet kaffekopp drogo hans tankar till den mystiska P. B. Z. — vem sade ordet kaffekopp? 100
— Cramer, tror jag. De talade så lärt, att jag måste nedskriva det, som jag lättast förstod.
— Från det ena till det andra, fröken Zander, insköt Wolfgang. Hörde ni dem nämna orden P. B. Z?
— Ja, jag hörde det.
— Och vad sades om dem?
— Det var visst en pseudonym?
— Ja.
— Som framställt en marshypotes, tror jag.
— Javisst.
— Jo, nu minns jag. P. B. Z. har givit sig tillkänna — och — kan ni tänka er — det var en gammal dam.
— Ja, det trodde vi —
— Vilka vi?
— Min före detta vän Cramer och jag — hon poetiserade över en kaffekopp och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en kvinna — och vårt antagande har ju nu besannat sig.
— Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden jämt, när det talas om kaffe.
Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt framställd, men just 101 därför blev den lättare förståelig, än om hon skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord och därför fått allt så allmänfattligt.
— Kaffekopp — kaffekopp — jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver, som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten — vilken hålighet? undrade Wolfgang.
— I den där håligheten, förstår ni.
— Nej.
— I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.
— Javisst — gott — införes i håligheten en lösning av ett silversalt. Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk — vanlig — försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver — »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.
— Jaha, detta begriper jag, men vad vill han 102 med en konkav jättespegel? Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.
— Just det samma sade min morbror också.
— Nå.
— Läs vidare, får ni se, vad Martini svarade, genmälde flickan.
— En konkav spegel är just betingelsen för en god astronomisk reflektor, läste Wolfgang. Herschels stora reflektor hade emellertid endast en diameter av två meter, denna av tjugo. Dess kraft är således fabelaktigt stor. För att se bilden av den förstorade planeten måste en ballong captif anordnas, från vilken man vid tillräcklig höjd kan se ned i den underbara spegeln.
Wolfgang tystnade.
— Nå? frågade Elli.
— Jag begriper inte det där med ballongen, svarade han.
— Uppriktigt sagt, inte jag heller, medgav Elli.
— Men förklarade ej doktorn, vad han menade? Frågade ej er morbror honom om den saken?
— Jo, men Martini bara talade om distans och focus och brännpunkter och allt vad det var.
— Ni skall se, att detta med ballongen skall svara till ett högt rör eller sådant, tyckte Wolfgang. 103
— Ja, det måste vara något sådant, svarade flickan, ty inte kan ballongen endast vara för deras höga nöje — —
— Nej, den är nog nödvändig, medgav Wolfgang.
Wolfgang vände bladet.
— Jaså, sade han, notaten äro slut. Men detta är ju alldeles tillräckligt. Nu vet jag alltsammans.
— Och vad tänker ni göra? undrade Elli.
— Ja, det är ju alldeles omöjligt att säga. När tror ni att Martini börjar?
— Antagligen alldeles strax. Morbror har ju släppt till dessa syndapengar — tyvärr.
Wolfgang suckade.
— Ja, detta ser hopplöst ut, sade han. Den där underbara spegeln kan nog upptäcka Mars’ sanna natur och då är jag såld.
— Seså, svarade flickan, friskt mod bara. Allt detta måste bringas på skam — min morbror får ej hava detta på sitt samvete — och ni skall hava edra rättmätiga millioner. Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande på honom.
— Tack, ni vill? sade Wolfgang glad.
— Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi finna ut något — det är jag säker på — hittills har ju allt gått så bra. 104
— En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden?
— Vad menar ni?
— Jo, nämnde han intet om, ifall det var säkert, att hans underbara spegel skulle bli färdig före den bestämda tidens utlopp?
— Nej, det hörde jag icke något om. Den saken hava de väl antagligen förut underhandlat om och det är väl ganska säkert, att ej morbror skulle gått med på den, om ej den sidan av anslaget varit klar.
— Ånej, ni har nog rätt, medgav Wolfgang. Vi hava således nu icke stort mera än ett och ett halvt år på oss.
— Nej, och knappast det en gång. Vad ämnar ni göra? upprepade Elli ännu en gång sin fråga.
Wolfgang fick en plötslig idé.
— Jag reser till Salpiso, svarade han.
— Men ni blottställer er, utbrast flickan. På vilket sätt vill ni komma i förbindelse med doktorn?
— Som arbetare möjligen, svarade Wolfgang.
— Ni — arbetare? Ånej —
— Jo, jag kan allt — jag vill rädda min förmögenhet och så är det ännu en sak, som driver mig — Elli — han fattade hennes hand.
Hon drog med milt våld handen till sig. 105
— Nej, vad tänka vi på, sade hon, klockan är mycket — jag måste fara hem, och hon reste sig hastigt. Glöm för all del inte paketet, tillade hon.
— Omöjligt att komma till någon klarhet angående hennes känslor för mig, tänkte Wolfgang, då han hjälpte den unga flickan upp i automobilen.